Erase and rewind
1kommentarer
Radera: 'sudda ut, skrapa bort, avlägsna' enligt bonniers svenska ordbok. Enligt mig betyder det bara dåligheter. Saker man vill förtränga, ta bort ,radera helt enkelt. Det spelar ingen roll om det är bra saker eller inte, är det sånt som aldrig kommer igen så får det helt enkelt inte plats i min hjärna.
För några månader sen så kom jag på att det här med att radera saker inte fungerar för hur mycket man än vill ta bort någonting, försvinner det verkligen någonsin? (nu pratar vi inte om försvunna SMS eller Gb:inlägg på någon skum sajt, utan om minnen, gamla pojkvänner, misstag man gjort). så jag kom på att jag skulle arkivera saker. Minnen. Helt enkelt stoppa undan dem till någon mörk vrå längst bak i hjärnan där de fick ligga som dyrt vin och lagras i många år innan jag kunde (vågade?) ta fram dem igen.
Men hur skulle det kunna gå? jag får ju såklart själv inte bestämma över vad min hjärna ska visa mig för bilder utan de bara dyker upp. och så är det såhär att om man verkligen inte får tänka på någonting så är det de enda som dyker upp i huvudet på en. så det tog inte lång tid innan jag gav upp den idén.
Jag pratade även med en god vän om förhållanden idag, hon har pojkvän och började prata om hurvida hon skulle ha parkväll ihop med en annan bekant (med äkta hälft) eller inte. Jag vet inte varför men jag fick kväljningar. Det lät så äckligt bara själva ordet "parkväll" efter en stund så började jag fundera på vad det var som gjorde att jag mådde så (både fysiskt och psykiskt) illa av ordet. Men hur mycket jag än funderade så kom jag inte fram till något, jag kan fortfarande inte komma på en anledning.
För ett år sedan så läste vi i skolan om hur hjärnan fungerar och jag tror att det var då vi började att prata om hjärnans egna försvarsmekanism, glömska. En människa som hamnar i en pressad situation slutar att tänka och gör bara. efteråt så minns hon inte vad som har hänt eller varför hon hanterade situationen på det sätt som hon gjorde. Det är hjärnans sätt att hjälpa oss, den kopplar bort och slår sen på autopiloten och jag tror att det var det som hände mig idag för när jag fick höra det där vidriga ordet för innan jag visste ordet av så hade jag hävt ur mig en massa elaka ord i en enda lång mening som fick min kompis att inse hur idiotiskt det egentligen är, Två kompisar råkar ha en varsin pojkvän, varför måste man då envisas med att trycka in sig i ett rum och låssas att man tycker det är kul? (nu är det inte så i alla fall men det var det första jag kom att tänka på när jag hörde ordet)
Såhär i efterhand så kan jag ju spekulera lite över min reaktion, är det för att jag är rädd att min kompis ska lämna mig helt och gå in i parmiddags-världen? eller är det avund för att jag själv inte har någon kille som jag kan trycka in i det där rummet och låssas ha roligt ihop med? Eller så kanske det helt enkelt är så att jag inte är en förhållande person (eventuellt för att jag sett så många sjuka och snevridna förhållanden) och hatar allt som har med förhållanden att göra? låter allt detta krångligt och sjukt? Well, jag har aldrig påstått att jag är en okomplicerad människa.
För några månader sen så kom jag på att det här med att radera saker inte fungerar för hur mycket man än vill ta bort någonting, försvinner det verkligen någonsin? (nu pratar vi inte om försvunna SMS eller Gb:inlägg på någon skum sajt, utan om minnen, gamla pojkvänner, misstag man gjort). så jag kom på att jag skulle arkivera saker. Minnen. Helt enkelt stoppa undan dem till någon mörk vrå längst bak i hjärnan där de fick ligga som dyrt vin och lagras i många år innan jag kunde (vågade?) ta fram dem igen.
Men hur skulle det kunna gå? jag får ju såklart själv inte bestämma över vad min hjärna ska visa mig för bilder utan de bara dyker upp. och så är det såhär att om man verkligen inte får tänka på någonting så är det de enda som dyker upp i huvudet på en. så det tog inte lång tid innan jag gav upp den idén.
Jag pratade även med en god vän om förhållanden idag, hon har pojkvän och började prata om hurvida hon skulle ha parkväll ihop med en annan bekant (med äkta hälft) eller inte. Jag vet inte varför men jag fick kväljningar. Det lät så äckligt bara själva ordet "parkväll" efter en stund så började jag fundera på vad det var som gjorde att jag mådde så (både fysiskt och psykiskt) illa av ordet. Men hur mycket jag än funderade så kom jag inte fram till något, jag kan fortfarande inte komma på en anledning.
För ett år sedan så läste vi i skolan om hur hjärnan fungerar och jag tror att det var då vi började att prata om hjärnans egna försvarsmekanism, glömska. En människa som hamnar i en pressad situation slutar att tänka och gör bara. efteråt så minns hon inte vad som har hänt eller varför hon hanterade situationen på det sätt som hon gjorde. Det är hjärnans sätt att hjälpa oss, den kopplar bort och slår sen på autopiloten och jag tror att det var det som hände mig idag för när jag fick höra det där vidriga ordet för innan jag visste ordet av så hade jag hävt ur mig en massa elaka ord i en enda lång mening som fick min kompis att inse hur idiotiskt det egentligen är, Två kompisar råkar ha en varsin pojkvän, varför måste man då envisas med att trycka in sig i ett rum och låssas att man tycker det är kul? (nu är det inte så i alla fall men det var det första jag kom att tänka på när jag hörde ordet)
Såhär i efterhand så kan jag ju spekulera lite över min reaktion, är det för att jag är rädd att min kompis ska lämna mig helt och gå in i parmiddags-världen? eller är det avund för att jag själv inte har någon kille som jag kan trycka in i det där rummet och låssas ha roligt ihop med? Eller så kanske det helt enkelt är så att jag inte är en förhållande person (eventuellt för att jag sett så många sjuka och snevridna förhållanden) och hatar allt som har med förhållanden att göra? låter allt detta krångligt och sjukt? Well, jag har aldrig påstått att jag är en okomplicerad människa.
1 kommentarer
Jenny
16 May 2007 22:41
briljant! Helt enkelt briljant.
Kommentera