we are shadows
0kommentarer
"och i hemlighet har hon svurit att bli den första av dom att dra långt härifrån"
Så sjunger Lasse lindh i "Överlever du härnösand så överlever du allt".
Han har en poäng i det han sjunger. För vem vill egentligen bli kvar i byn/samhället/staden som man är född och uppvuxen ? jag har inte träffat många som har sagt "Jag trivs som det är, jag behöver ingenting mer" För alla vill vi väl ha mer? men hur mycket är man berädd att offra för att få det man vill ha?
För det är ju nästintill vetenskapligt bevisat att man måste offra det som står en kärt för att få det man vill ha. Det är många som pratar om att de aldrig kommer att stanna kvar och de ska minsann ut i världen och flytta hit och dit. Det är de människorna som oftast fastnar och blir kvar för resten av sina liv.
Jag vågar inte säga någonting för jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill göra i morgon. och jag vet definitivt inte vad jag vill göra resten av mitt liv "Vad bra för dig" säger alla "för det är ju oftast då som man kan prova på allting och sen bestämma" men för mig känns det mest dumt, det känns som att alla andra kommer närmre och närmre sina lösningar och jag tar bara steg bakåt och utesluter allt fler möjligheter. Just nu vill jag bara leva för stunden jag vill inte bli tvungen att välja vad jag ska göra resten av mitt liv, men det känns som att det är det jag snart måste göra, "Du står på randen till att bli en vuxen kvinna" var det någon som sa någongång, när jag fick höra det så viftade jag bort det och sa att vi lever väl inte på 1500-talet längre. Men ju mer jag har fått tänka på det så har jag kommit fram till att det stämmer ju för när man börjar gymnasiet så får man stå på sina små kycklingben och känna sig löjlig men på de tre år som man går så växer man och blir vuxen (vare sig man vill eller inte). Det är vuxenlivet som skrämmer mig mer än någonting annat just nu. folk förväntar sig så mycket av en då, man ska vidareutbilda sig, skaffa ett bra jobb, familj, barn, lån på banken och hus etc etc. Den tanken får mig att vilja hoppa på närmsta plan till mexico och bara bli en kringströvande flummig hippie som aldrig har skor och som filosoferar över palmer.
Men samtidigt som dagarna blir till månader och månader till år så växer vi in i våra nya roller. och hur mycket det än skrämmer mig så måste man någongång ta tjuren vi hornen och acceptera läget, och då tror jag att man någonstanns helt omedvetet och okontrollerat har vant sig vid det. och vem vet, till slut så kanske man till och med gillar vardagen.
Så sjunger Lasse lindh i "Överlever du härnösand så överlever du allt".
Han har en poäng i det han sjunger. För vem vill egentligen bli kvar i byn/samhället/staden som man är född och uppvuxen ? jag har inte träffat många som har sagt "Jag trivs som det är, jag behöver ingenting mer" För alla vill vi väl ha mer? men hur mycket är man berädd att offra för att få det man vill ha?
För det är ju nästintill vetenskapligt bevisat att man måste offra det som står en kärt för att få det man vill ha. Det är många som pratar om att de aldrig kommer att stanna kvar och de ska minsann ut i världen och flytta hit och dit. Det är de människorna som oftast fastnar och blir kvar för resten av sina liv.
Jag vågar inte säga någonting för jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill göra i morgon. och jag vet definitivt inte vad jag vill göra resten av mitt liv "Vad bra för dig" säger alla "för det är ju oftast då som man kan prova på allting och sen bestämma" men för mig känns det mest dumt, det känns som att alla andra kommer närmre och närmre sina lösningar och jag tar bara steg bakåt och utesluter allt fler möjligheter. Just nu vill jag bara leva för stunden jag vill inte bli tvungen att välja vad jag ska göra resten av mitt liv, men det känns som att det är det jag snart måste göra, "Du står på randen till att bli en vuxen kvinna" var det någon som sa någongång, när jag fick höra det så viftade jag bort det och sa att vi lever väl inte på 1500-talet längre. Men ju mer jag har fått tänka på det så har jag kommit fram till att det stämmer ju för när man börjar gymnasiet så får man stå på sina små kycklingben och känna sig löjlig men på de tre år som man går så växer man och blir vuxen (vare sig man vill eller inte). Det är vuxenlivet som skrämmer mig mer än någonting annat just nu. folk förväntar sig så mycket av en då, man ska vidareutbilda sig, skaffa ett bra jobb, familj, barn, lån på banken och hus etc etc. Den tanken får mig att vilja hoppa på närmsta plan till mexico och bara bli en kringströvande flummig hippie som aldrig har skor och som filosoferar över palmer.
Men samtidigt som dagarna blir till månader och månader till år så växer vi in i våra nya roller. och hur mycket det än skrämmer mig så måste man någongång ta tjuren vi hornen och acceptera läget, och då tror jag att man någonstanns helt omedvetet och okontrollerat har vant sig vid det. och vem vet, till slut så kanske man till och med gillar vardagen.
Kommentera