Free as a bird
0kommentarer
Det finns ingenstans i världen där stjärnorna är så vackra som de är när man står på min trappa, Det finns inga störande ljus i närheten, det är bara mörker och om man tittar upp så ser man miljontals stjärnor överallt, eller man gjorde det ikväll iallafall. Vissa kvällar vill inga stjärnor visa sig alls. Men en kväll som denna önskar jag att jag kunde få ligga på marken och titta på stjärnorna och bara njuta av dem, Men när det är november och man är 18år så brukar folk bli väldigt upprörda om man ligger på marken och stirrar på stjärnor.
Förr i världen så skulle jag aldrig komma på tanken att lägga mig och stirra på stjärnor, jag var ingen stor beundrare av dem då, jag gillade inte mörkret heller. Jag var inget stor fan av mörker alls förut, jag tände alltid alla lampor och tyckte inte att man såg någonting, Men nu vet jag att det är i mörkret som du ser som bäst, det är då man får alla idéer och det är då man inser sanningen.
Det är i mörkret som man hittar ljuset, hur dumt det än låter så tror jag på det, Att det är när det är mörkt som man inser vart ljuset är, även om man inte alltid vill se.
"Om man blundar tillräckligt hårt så syns man inte" - Det kommer från en film som jag såg för väldigt länge sen det är en fjortonårig tjej som filosoferar, men om man vill synas då? ska man stirra jättemycket istället? Ibland önskar jag att jag kunde blunda så hårt att jag inte syntes, dagar som dessa t.e.x. dagar så man simmar runt i minnesbilder av hur alkoholens yra förvirrar huvudet, hur man säger saker man inte menar och gör saker man absolut inte borde, bilder som blixtrar förbi, mörker, fulla kroppar som vill bli en, fumlande med skärp, blixtlås , tafatta kyssar i novembernatten, en ringande telefon , saved by the bell. på med allting igen, ut i kylan.
Den här stan är som gift för mig, eller byn ska jag kanske säga, det tar mig hårt att säga, det är inte er det är fel på, det är mig. Det är första gången i mitt liv som jag säger det och menar det, mitt folk och min by är lika underbara som de alltid har varit, men jag simmar ständigt omkring i detta hav med minnen, skuldkänslor och förvirring. Jag orkar inte ha dessa eviga känslor som simmar omkring i mina ådror och skriker efter luft, Jag går ständigt omrking och längtar hem. Jag vet inte vart hem är någonstans, jag skulle vilja prova något annat men är för rädd. Rädd att saker ska försvinna när jag letar, rädd att de få som finns kvar ska vara borta, rädd att byn ska brinna ner om jag lämnar den. Men mest rädd är jag för att jag inte ska våga, att jag ska sitta kvar i leran, bara sitta i leran och insupa mitt gift, lån,bil,hus,snubbe,barn. Jag vill inte svika någon men mest av allt så vill jag inte svika mig själv och det vet jag att jag kommer att göra om jag sätter mig kvar.
Det handlar inte om lycka eller behov längre, det handlar bara om att orka.
Jag vet att allt det här är sant för jag kom på det när jag låg i mörkret och tittade på alla de stjärnor som jag har uppklistrade i mitt tak.
Förr i världen så skulle jag aldrig komma på tanken att lägga mig och stirra på stjärnor, jag var ingen stor beundrare av dem då, jag gillade inte mörkret heller. Jag var inget stor fan av mörker alls förut, jag tände alltid alla lampor och tyckte inte att man såg någonting, Men nu vet jag att det är i mörkret som du ser som bäst, det är då man får alla idéer och det är då man inser sanningen.
Det är i mörkret som man hittar ljuset, hur dumt det än låter så tror jag på det, Att det är när det är mörkt som man inser vart ljuset är, även om man inte alltid vill se.
"Om man blundar tillräckligt hårt så syns man inte" - Det kommer från en film som jag såg för väldigt länge sen det är en fjortonårig tjej som filosoferar, men om man vill synas då? ska man stirra jättemycket istället? Ibland önskar jag att jag kunde blunda så hårt att jag inte syntes, dagar som dessa t.e.x. dagar så man simmar runt i minnesbilder av hur alkoholens yra förvirrar huvudet, hur man säger saker man inte menar och gör saker man absolut inte borde, bilder som blixtrar förbi, mörker, fulla kroppar som vill bli en, fumlande med skärp, blixtlås , tafatta kyssar i novembernatten, en ringande telefon , saved by the bell. på med allting igen, ut i kylan.
Den här stan är som gift för mig, eller byn ska jag kanske säga, det tar mig hårt att säga, det är inte er det är fel på, det är mig. Det är första gången i mitt liv som jag säger det och menar det, mitt folk och min by är lika underbara som de alltid har varit, men jag simmar ständigt omkring i detta hav med minnen, skuldkänslor och förvirring. Jag orkar inte ha dessa eviga känslor som simmar omkring i mina ådror och skriker efter luft, Jag går ständigt omrking och längtar hem. Jag vet inte vart hem är någonstans, jag skulle vilja prova något annat men är för rädd. Rädd att saker ska försvinna när jag letar, rädd att de få som finns kvar ska vara borta, rädd att byn ska brinna ner om jag lämnar den. Men mest rädd är jag för att jag inte ska våga, att jag ska sitta kvar i leran, bara sitta i leran och insupa mitt gift, lån,bil,hus,snubbe,barn. Jag vill inte svika någon men mest av allt så vill jag inte svika mig själv och det vet jag att jag kommer att göra om jag sätter mig kvar.
Det handlar inte om lycka eller behov längre, det handlar bara om att orka.
Jag vet att allt det här är sant för jag kom på det när jag låg i mörkret och tittade på alla de stjärnor som jag har uppklistrade i mitt tak.
Kommentera