Don't let it go to your head
0kommentarer
Nu är det höst, på riktigt riktigt. alla spår av sommaren är borta, kvar återstår bara en bitsk kyla som man inte riktigt var redo för. På höst och vinterhalvåret är det väldigt många människor som blir deprimerade ,för lite solljus på stås det men jag anser ätt det är bullshit, vi får för lite att göra på hösten så vi låser in oss med våra känslor, och tänker för mycket. då är det bättre att vara som jag, jag tänker för mycket hela året.
För något år sen så åkte jag bil med min mor och vi konverserade (det är oftast i bilen till eller från något som vi hinner prata med varandra på riktigt), jag var som vanligt orolig över någonting som jag inte hunnit med att göra eller något annat helt ovesentligt då hon sa "Jag tror att du tänker för mycket, att du orar dig i onödan för allting som händer runt omkring dig, du skulle må mycket bättre av att inte tänka så mycket". Hennes ord har hemsökt mig väldigt många gånger sen dess, och jag har verkligen försökt att ta semester, men det går inte. "cogito, ergo sum- Jag tänker, alltså finns jag" är flitigt använt citat (av René Descartes) , jag har länge funderat på vad det innebär, för jag vet hur många människor som helst som finns men som inte tänker. (och borde inte det knäcka hela hans teori?) . Eller menar han någonstans att man måste tänka för att få veta att man lever? Vilket som så verkar det krångligt, krångligt men sant. Det är så många ickeexisterande människor idag att jag inte vet vart jag ska ta vägen, varför tänka innan man talar? varför tala alls om man inte tänker? . Ibland önskar jag (precis som resten av världen) att jag hade en manick som jag kunde använda när jag ville läsa folks tankar, för det är alltför ofta nuförtiden som jag undrar vad folk egentligen tänker, och hur det hänger ihop med det som de säger.
som man känner sig själv känner man andra brukar alltid min mor säga, så när jag hamnar i mina funderingar över vad andra människor säger och vad de egentligen menar så går jag tillbaka till vad jag själv säger och det jag egentligen menar, För hur många (helt ärligt) har använt frasen "vi borde träffas och ta en fika någon gång" är inte det den äldsta frasen i boken? Den största nödlögnen som finns som man använder på människor som man önskar att man hade tid för, men som man vet att man har glidit för långt i från för att det ska gå att rädda.vi verkar vara mycket för att försöka hålla fast vid någonting som egentligen inte finns där (när jag säger vi så menar jag oss människor) för jag tror inte att jag känner någon som jag vet klarar av att inse fakta och bara släppa taget. Återigen så återvänder jag till en av mina favoritnyckelord i denna blogg, kontroll, om vi erkänner att vi tappat något så innebär ju det att vi måste utesluta det från våra hjärnor och då får vi ett slags litet tomrum som vi genast måste fylla upp med något annat -något okänt- och då kommer vårat kontrollbegär upp igen och vi klamrar oss hellre fast än att ta åt oss något nytt (ja jag vet, jag är en kvinna med många funderingar som oftast får samma svar. för i mitt huvud måste allting vara logiskt för att jag ska få någon som helst ordning på någonting). Men är det inte dags för oss att åter ta kontrollen? att bli av med all denna onödiga skit som bara ligger och tar plats i våra hjärnor? precis som man vårstädar hemmet när solen börjar kika fram så kan vi väl höststäda hjärnan när vi beger oss mot den mörkare delen av året så att vi slipper alla dessa depressioner, jag borde egentligen inte ens sitta och skriva den här sketna bloggen för alla dessa funderingar är sådant jag borde rensat ut förra hösten, men precis som med vårstädningen så blir det aldrig av.
Nej nu ger jag upp. Jag ska låta hjärnan vila ett litet slag och sluta vrida mig ut och in för att den stora knuten jag har i min hjärna ska lösas upp när jag vet att det är mission inpossible 4. (Jag har förresten alltid föreställt mig att tankarna flyger runt i huvudet som vita långa bokstavsrader, är det lika sinnessjukt som jag tror att det är ?)
Nej nu känner jag att detta börjar att gå lite överstyr. Så jag säger hej så länge tills nästa gång jag känner att jag måste hävda mig.
För något år sen så åkte jag bil med min mor och vi konverserade (det är oftast i bilen till eller från något som vi hinner prata med varandra på riktigt), jag var som vanligt orolig över någonting som jag inte hunnit med att göra eller något annat helt ovesentligt då hon sa "Jag tror att du tänker för mycket, att du orar dig i onödan för allting som händer runt omkring dig, du skulle må mycket bättre av att inte tänka så mycket". Hennes ord har hemsökt mig väldigt många gånger sen dess, och jag har verkligen försökt att ta semester, men det går inte. "cogito, ergo sum- Jag tänker, alltså finns jag" är flitigt använt citat (av René Descartes) , jag har länge funderat på vad det innebär, för jag vet hur många människor som helst som finns men som inte tänker. (och borde inte det knäcka hela hans teori?) . Eller menar han någonstans att man måste tänka för att få veta att man lever? Vilket som så verkar det krångligt, krångligt men sant. Det är så många ickeexisterande människor idag att jag inte vet vart jag ska ta vägen, varför tänka innan man talar? varför tala alls om man inte tänker? . Ibland önskar jag (precis som resten av världen) att jag hade en manick som jag kunde använda när jag ville läsa folks tankar, för det är alltför ofta nuförtiden som jag undrar vad folk egentligen tänker, och hur det hänger ihop med det som de säger.
som man känner sig själv känner man andra brukar alltid min mor säga, så när jag hamnar i mina funderingar över vad andra människor säger och vad de egentligen menar så går jag tillbaka till vad jag själv säger och det jag egentligen menar, För hur många (helt ärligt) har använt frasen "vi borde träffas och ta en fika någon gång" är inte det den äldsta frasen i boken? Den största nödlögnen som finns som man använder på människor som man önskar att man hade tid för, men som man vet att man har glidit för långt i från för att det ska gå att rädda.vi verkar vara mycket för att försöka hålla fast vid någonting som egentligen inte finns där (när jag säger vi så menar jag oss människor) för jag tror inte att jag känner någon som jag vet klarar av att inse fakta och bara släppa taget. Återigen så återvänder jag till en av mina favoritnyckelord i denna blogg, kontroll, om vi erkänner att vi tappat något så innebär ju det att vi måste utesluta det från våra hjärnor och då får vi ett slags litet tomrum som vi genast måste fylla upp med något annat -något okänt- och då kommer vårat kontrollbegär upp igen och vi klamrar oss hellre fast än att ta åt oss något nytt (ja jag vet, jag är en kvinna med många funderingar som oftast får samma svar. för i mitt huvud måste allting vara logiskt för att jag ska få någon som helst ordning på någonting). Men är det inte dags för oss att åter ta kontrollen? att bli av med all denna onödiga skit som bara ligger och tar plats i våra hjärnor? precis som man vårstädar hemmet när solen börjar kika fram så kan vi väl höststäda hjärnan när vi beger oss mot den mörkare delen av året så att vi slipper alla dessa depressioner, jag borde egentligen inte ens sitta och skriva den här sketna bloggen för alla dessa funderingar är sådant jag borde rensat ut förra hösten, men precis som med vårstädningen så blir det aldrig av.
Nej nu ger jag upp. Jag ska låta hjärnan vila ett litet slag och sluta vrida mig ut och in för att den stora knuten jag har i min hjärna ska lösas upp när jag vet att det är mission inpossible 4. (Jag har förresten alltid föreställt mig att tankarna flyger runt i huvudet som vita långa bokstavsrader, är det lika sinnessjukt som jag tror att det är ?)
Nej nu känner jag att detta börjar att gå lite överstyr. Så jag säger hej så länge tills nästa gång jag känner att jag måste hävda mig.
Kommentera