Keep yourself on the road
0kommentarer
Leila bakar muffins i min Tv och klockan är egentligen alldeles för mycket för att vara söndag. Men hur ska jag kunna veta hur mycket klockan är eftersom Anna tog ner min klocka från väggen i fredags och jag har inte hittat den än.
Jag åkte bil idag, vi åkte på en stor väg alldeles för fort med hårdrocksmusiken som dånade i högtalarna bakom mig, vi mötte bilar hela tiden, med människor som skulle någonstanns. Alla var de på väg. liksom jag i bilen som jag satt i. Jag tänker alltid så mycket när jag åker bil, men jag kommer aldrig fram till någonting. Det gör jag sällan. Men en tanke som ständigt återkommer när jag åker bil (Eller tåg eller flyg eller ibland till och med båt) är att jag är nog som lyckligast när jag är på väg någonstanns, även om jag bara åker en liten bit så känns det alltid längre än vad det är. Jag hatar att stå stilla, jag hatar att vara kvar för länge och jag hatar att alltid vara förutsägbar.
Nu är Mikael Persbrant i min Tv, han kör rally med någon liten slags bil, de pratar hela tiden om att slåss om sekunder, och om man gasar för mycket och bromsar bara en sekund försent så kan hela ekipaget åka av. Grattis, de lär rallyförarna det som vi andra alltid förstått, det handlar om sekunder. i Mikaels rally så har han en kartläsare brevid sig som hela tiden berättar för honom vad som kommer i nästa kurva och hurvida han kan gasa mera eller om han måste ta det lugnt. Jag önskar att jag också kunde ha en kartläsare, speciellt nu när allting handlar om val och att självständigt göra en massa saker, hela tiden säger folk åt mig att de förväntar sig mer, att jag borde veta bättre vid det här laget och att jag ska klara av att göra saker helt självständig.
Hur är det meningen att jag ska klara av alla de där sakerna när jag aldrig förut har behövt oroa mig över dem? och en ännu större fråga, hur ska jag klara av alla de där sakerna när jag aldrig förut har FÅTT göra det själv? ska det vara som något slags plåsterryck det här med att bli självständig och stor ?
Jag var på framtidsmöte i torsdags, det gick ut på att syon på min skola hade en praktikant som skulle öva på att tala om framtiden med elever och vägleda dem till vad de vill göra i framtiden jag ställde upp som försökskanin. Efter mötet så kännde jag mig mycket illa till mods måste jag få säga. För jag kom inte fram till någonting, hon ställde frågor som "Vad vill du göra efter gymnasiet?" ," vet du någonting om den arbetsplatsen?", "vill du plugga eller jobba?". Det enda jag såg var frågetecken, jag riktigt kände hur de kröp frågetecken kring mig och hur väggarna ville ta sig närmre efter 25 minuter ursäktade jag mig och sa att jag hade lektion bara för att få komma ut därifrån. Var det inte meningen att jag skulle komma ut från det där kontoret med lite svar? istället så hade jag bara dubbelt så många frågetecken i mitt huvud.
Jag skulle behöva en klocka på min vägg (eller iallafall en Anna som kunde berätta vart hon gömt min klocka). Jag skulle behöva en trevlig leila i mitt kök som kunde baka muffins åt mig, även om hennes muffins såg oerhört äckliga ut så skulle det vara skönt med någon som inte ställde en massa frågor, Jag skulle behöva lite svar (för just nu är det så många frågor att inte ens min magic 8-ball kan svara). Men mest av allt skulle jag behöva en kartläsare i mitt framsäte som såg till att jag inte flög av banan. Tack och godnatt
Kommentera