Tiden står stilla, det har den gjort ett litet slag nu. Det känns som om allting går i slow motion om jag inte är i ständig rörelse. Som tuggummi ungefär, det är klistrigt och klibbigt och bara rent allmänt segt.
Fastnar man så är det kört, då kommer man aldrig loss.
Om man mot förmodan skulle komma loss så har man alltid de där fula äckliga tuggummiresterna kvar på skon, helst rosa ska de vara (tuggummiresterna alltså, inte skorna), och så får man aldrig loss dem, de bara sitter där och äcklar sig fast, tills man till slut slänger skon och köper en ny.
Det finns tillfällen i livet som tiden står helt stilla på riktigt, när du har tråkigt, när du får dåliga nyheter eller när rödljuset slår om från rött till gult till grönt, då är tiden alldeles alldeles stilla, och man tror i en liten hundradel att ingenting någonsin kommer att röra på sig igen.
Men det finns tillfällen då tiden står stilla längre än i en liten hundradel, det är när man bestämmer sig för att flytta till Irland. Jag lovar, don't try this at home kids, att göra något så impulsaktigt och oigenomtänkt men ändå så härligt. Att känna hur det känns att släppa taget, även om det inte är för så länge (ett år är ingenting med tanke på hur lång tid man lever) så känns det skönt, läskigt, befriande..
Jag är totalt splittrad just nu, jag vet att jag måste - för min egna skull. Samtidigt så bara snurrar allting, eller rättare sagt, det känns lite som en utomkroppslig upplevelse, såhär har det inte kännts sen den gången jag låg i 40 graders feber och världen var som ett helt jävla klet, ett tuggummiklet.
Jag ska dra loss min sko från tuggummikletet, och få tiden att sluta stå still. Jag ska bara lista ut hur man gör.
Hörs aldrig (för att citera min vän Sandra).
Fastnar man så är det kört, då kommer man aldrig loss.
Om man mot förmodan skulle komma loss så har man alltid de där fula äckliga tuggummiresterna kvar på skon, helst rosa ska de vara (tuggummiresterna alltså, inte skorna), och så får man aldrig loss dem, de bara sitter där och äcklar sig fast, tills man till slut slänger skon och köper en ny.
Det finns tillfällen i livet som tiden står helt stilla på riktigt, när du har tråkigt, när du får dåliga nyheter eller när rödljuset slår om från rött till gult till grönt, då är tiden alldeles alldeles stilla, och man tror i en liten hundradel att ingenting någonsin kommer att röra på sig igen.
Men det finns tillfällen då tiden står stilla längre än i en liten hundradel, det är när man bestämmer sig för att flytta till Irland. Jag lovar, don't try this at home kids, att göra något så impulsaktigt och oigenomtänkt men ändå så härligt. Att känna hur det känns att släppa taget, även om det inte är för så länge (ett år är ingenting med tanke på hur lång tid man lever) så känns det skönt, läskigt, befriande..
Jag är totalt splittrad just nu, jag vet att jag måste - för min egna skull. Samtidigt så bara snurrar allting, eller rättare sagt, det känns lite som en utomkroppslig upplevelse, såhär har det inte kännts sen den gången jag låg i 40 graders feber och världen var som ett helt jävla klet, ett tuggummiklet.
Jag ska dra loss min sko från tuggummikletet, och få tiden att sluta stå still. Jag ska bara lista ut hur man gör.
Hörs aldrig (för att citera min vän Sandra).
