So you think you can stone me and spit in my eye.
So you think you can love me and leave me to die.
Oh, baby, can't do this to me, baby,
Just gotta get out, just gotta get right outta here.
                                                                  - Queen, Bohemian rapsody


30/11 2008.
Den sista november, och julyran är över oss något så fruktansvärt. I morgon är det den första december, 24 dagar kvar till julafton. osv. osv.

Det är terrorister och demonstranter överallt, de tar över flygplatser och torg, de spränger byggnader och dödar oskyldiga.
Här sitter jag i mitt rum och lyssnar på musik och tittar på min lilla julstjärna som mamma har hängt upp i fönstret, jag kunde inte bry mig mindre om alla dessa terrordåd och protester.

Jag har annat i huvudet, som vanligt, det enda jag just nu kan tänka på är hur mycket jag vill att detta år ska ta slut, detta år har bara varit turbulent, som en flygresa som gick lite snett.

Det började fint, med ett bra nyårsfirande med några barndomsvänner, Det var starten på min resa, jag trodde att jag var på väg till ett paradis. När planet lyfte så var jag väldigt positiv,  visst fanns det luftgropar men det var inget allvarligt.
Någonstans på resan så började saker gå snett, vi kom ur kurs visste inte vart vi skulle ta vägen. Det fanns ingenstans att krascha så resan fortsatte, tills nu då vi har landat på en ö i havet.

Det är ingen ful ö, den är bara väldigt annorlunda, här simmar fåglarna i havet och fiskarna går omkring på land och lyfter på hattarna för varandra och utbyter trevliga hälsningsfraser. Solen den skiner, men vi är lite för vilsna för att orka bry oss om den. Det enda vi bryr oss om är hur vi ska ta oss härifrån, det är ingen idé om vi hade kunnat tänka lite mer klart så hade vi sett det.

Vi är fast här, men vad gör det? det skulle kunna vara ett paradis bara man dammar av den gamla palmen som står och skräpar,  om vi sätter upp våra solstolar (som vi i äkta martin timell stil har byggt ihop av gamla flygplansdelar) och sätter oss ner och har det skönt ett slag istället så kunde detta vara ett riktigt paradis.

Jag svammlar igen, jag gör oftast det när jag har lite för mycket i mig, jag lovar jag har inte ätit några skumma svampar idag.  Det jag skulle säga var mest att detta år sög jag sätter mina pengar på nästa.

I vanlig ordning så återkommer jag när jag har listat ut vad det är jag vill.

Hon vinkar genom ett fönster
hennes mun är som ett sår
så går hjärtat mitt sönder
det har varit ett ensamt år
jag ska aldrig ignorera dig igen
jag ska aldrig nånsin glömma hur det känns
mina nyårslöften
                                                                   - Kent, cowboys


Exponerar vi oss för mycket på internet?  Är less verkligen more, eller är more det nya less? 


Jag vet inte vilket, men jag måste fundera lite på det ett slag.  Kanske ska jag börja gå mot strömmen och bli en mystiskt människa som inte finns över hela internet. 
Jag borde kanske lägga ner bloggen eftersom jag egentligen visar för mycket av mig själv här.
Jag borde ta bort min användare på bilddagboken eftersom det inte är någon som bryr sig om vad man gör om dagarna. 
Kanske jag borde lägga ner facebook (igen) så att jag slipper alla dessa random människor som vill bli mina vänner där bara för att göra sina egna listor längre. 

Suck, internet. 

Jag återkommer en annan dag, när jag har någonting att säga. Tills dess, ta denna nya kultbild, den är korad till årets bästa faktiskt. 

                                            Jenny, Jag, vin, såpbubblor, cigarett och allmänt Kaos

                                        

hörs då.


Staying awake to chase a dream
Tasting the air you're breathing in
I know I won't forget a thing
                                          
- Muse, falling away with you.



Jag har äntligen listat ut vart felet ligger någonstans, Det är inte er det är fel på. Det är oss. Detta är ingen lögn.

Igår så satt jag med min käre vän och medarbetare S och försökte lista ut vad det var för fel på den där skitsnygga snubben hon stötte på häromsistonde, han som både hade humor,charm och utseende. (ett par slantar på kontot också för den som bryr sig om det). Han var inte gift, hade inga barn, inte ens en hemlig flickvän.

På papperet var han den ultimata hunken, och han ville ha henne. Vilken rejäl kick för min vän, och med stora applåder och hejarop från vännernas sida så fick hon äntligen stake nog att hör av sig. 
Först satt hon länge och väl och filosoferade över vad hon skulle skriva, någonting lagom trevligt som ändå ville få honom att svara. Smset skickades och sen? Ingenting. Absolut ingenting.

En vecka senare så gjorde hon ett nytt tappert försök, då hade vi redan tröstat med kommentarer som,"Det kanske inte kom fram", "Han kanske bara har glömt att svara" vi tog till och med fram den gamla godingen "Han kanske har blivit kidnappad av den ryska maffian och bortförd till afrikas djupaste djungler,du ska se att så fort han har brytit sig loss så är du den första han hör av sig till".  Det senare meddelandet fick hon svar på, allt var frid och fröjd, nu måste det betyda någonting, även fast det gick en vecka och två sms och en jävla massa psykisk terror så fick hon svar.

Vi drog genast igång våra vanliga funderingar, vad betyder detta? vad ska du svara? vad menar han med det? ska ni träffas? vad ska du ha på dig? är vi bjudna på bröllopet? vad ska barnen heta?

Sen gick det lite knas, lyckan vände och nu fick vi istället tänka på frågor som, Hur kunde han göra så? vad tänker han med? VAD MENAR HAN? vet du vart han bor? borde vi inte elda upp hans hund?

Nu menar inte jag att peka ut min vän som någon sorts psykopat, för vi andra är precis lika illa men det var just den här historien som fick mig att brista litegrand.
Om vi tillbringade ens hälften så mycket av våran tid på att tänka på oss själva, på hur vi ska må bra, vad vi vill göra, hur vi ska göra för att förbättra våra liv då hade vi redan regerat jorden vid det här laget.

Varför slösar vi bort våran tid? och om vi nu måste slösa bort den, varför slösar vi den på världelösa idioter som förstör våra huvuden, rubbar våran sömn  och får oss att bete oss på ett sätt som vi aldrig skulle göra annars.
Detta händer inte bara min kompis, alla jag känner överanalyserar men ingen mår riktigt bra av det.

Igår bestämde vi oss för att nu räcker det, nu slappnar vi av.
Runkar och chillar, bryr oss om varandra, och har jävligt roligt resten av den tid som vi har.

En dag så råkar vi ändå snubbla över idioten som kommer att göra våra liv lite enklare och ge oss luft att andas i.
 Min nya filosofi är alltså, Grubblar du över honom - Då är han inte värd att grubblas över. 

                                 
                                                   Me, myself and I
Peace out.
Backbeat the word is on the street
That the fire in your heart is out
I'm sure you've heard it all before
But you never really had a doubt
I don't believe that anybody
Feels the way I do
about you now

And all the roads we have to walk are winding
And all the lights that lead us there are blinding
There are many things that I would
Like to say to you
But I don't know how
 - wonderwall, Oasis


   
                                                 tandborstning