krissw

-som svar på det, ingen kursiv stil.



Det finns två dagar i en människas liv då man känner sig grymt besviken, eller kanske inte besviken. Det kanske bara är grymt man känner.


Den första är den dagen då man inser att ens föräldrar inte har rätt, att de är männskor som alla andra, och att allt de säger inte är lag.
Den andra dagen är mycket, mycket värre. Det är den dag då man inser att de har rätt.


Att vara förälder verkar förövrigt vara ett grymt arbete, man kämpar och man sliter nen ändå tar det år innan man får tacksamhet tillbaka. Dock kantas vardagen med guldögonblick som man får leva på.
Det kanske är värt det den dagen ens barn inser att man har rätt. Jag ska göra det lätt för mig och inte berätta för mina föräldrar att de ibland har rätt.

Är det inte konstigt att vi aldrig komner bli lika vuxna som våra föräldrar?

schyysh, det får bli vår lilla hemlis.

Bara för att jag ska fortsätta leva i förnekelse (obs. det är som vanligt inte tjejen på bilden som har skrivit brevet!)






God natt

It infuriates me to be wrong when I know I'm right.
                                                         - Citat, moliére

 

Det var ungefär det jag ville få sagt idag, bara så att ni vet.

 

Vi fortsätter våran bildserie "bitar ur ett underbart liv"

 

2006, en mycket intressant afton

2006, "du tjonga till mig"

2006, 17-års dagen, en historisk dag då vi lärde oss hur man gör

Startgropen på en tradition

2006,att få en marängtårta med räkor på är kärlek!

2006, att laga mat och vara blonda

2006, konsten att ta en kulturbild


2005, midnattspulka


2004, det vackraste som fanns

2004, har vi varit sådär små?

2005, då vi alltid umgicks nattetid

2005, Början till hemliga högkvarter och kultur




Sådär, vilket underbart liv, avundsjuka?

Och jag ska skydda dom jag älskar
Med hjärta, kropp och själ
Jag ska skydda dom mot livet
Som är hårt & fult & skört
Jag ska ge dom allt som blir kvar
När jag är färdig med det här
Jag ska ge dom nått som hjälper
Mot en ond och giftig värld
Älskling vi ska alla en gång dö
                                 - Kent, mannen i den vita hatten (extraverser)

 

Musik, kärlek och hat.

Tre "saker" som ligger mig kring hjärtat som en sten, det är häftigt hur vi styrs av våra impulser! hur vi i ett enda ögonblick kan ändra allting, eller det är när den snabba förändingen sker som vi tänker på den. Sen om vi sätter oss ner ett slag och tänker tillbaka så inser vi att saker inte stått så stilla som vi trott.

Att vara beroende av ordning är en ovana, en ovana jag försöker bryta mig loss ifrån, jag övar varje dag på att försöka kasta mig ut, göra någonting som skrämmer mig. För jag vet att man känner sig lite mer tillfreds när man har lyckats.
Att bli bränd bruka stoppa oss, det får oss att stå stilla, tro att vi har hamnat i en återvändsgränd. Jag har nu börjat förstå att det är fel, jag är fortfarande livrädd.

Men nu är jag Livrädd med stil som kent sjunger. Att ständigt leva i det förgånga är tryggt, precis som det är tryggt att tänka "en dag", vi måste börja leva i det som är här och nu, min gode barndomsvän har precis lärt mig att leva i nuet - för om vi tänker efter så har vi inget annat val.

Människan är beroende av att planera för framtiden, på fonus.se så kan man starta ett konto i någonting som kallas för vita arkivet, där kan man (kostnadsfritt naturligtvis) planera sin egen död och sin begravning, utifall man skulle vara orolig att allting inte skulle bli som man vill. Det är en väldigt vacker tanke, men det får mig att tänka.
Borde inte döden och begravningen få tillhöra de anhöriga?

Om jag hastigt och lustigt skulle gå bort i ung ålder hoppas jag att de människor jag har i mitt liv ordnar allting på ett sätt som de vet att jag skulle gillat. Att de skulle hylla mig med alla de rätta låtarna, sentimentala talen, bilderna och platserna de vet att jag älskar.
Någongång måste vi börja våga lite på att någon annan gör jobbet lika bra som en själv.

Så, summa sumarum, jag Kristin Elisabeth Ekman sätter inte bara mitt liv, utan även min död i era händer. Jag litar på att ni skulle göra ett toppenjobb, och gör ni inte det så ska jag se till att hemsöka er!

På återseende!

För den som inte minns:

She says: Hey, do you mind me asking for a part of your love,
of your world, of your bed, of your heart?
Hey, do you mind telling me where to start?
                                                - Where to start, Elin Ruth Sigvardsson

Det är den tiden på året, den viktigaste av dem alla.
Sommarglansen har vi glömt för längesen, nu är det jättemycket höst, födelsedagarna avlöser varandra.
Alla människor hoppas på Sommaren, de hoppas att det som sommaren utstrålar; semester, nakenhet och tokigheter ska förgylla deras liv.

På sommaren tar jag ledigt, jag tackar nej till sand i rumpan och läskiga semestersjukdomar.
Jag glider förbi på ett eller annat party, håller i hatten och sen glider jag vidare ut i natten och njuter av mina omgivningar istället.

Men nu är hösten kommen, min födelsedag närmar sig med stora steg, och de senaste åren har varit totalt galna när jag har min födelsedag. Allting släpps och jag kräver att jag ska vara stjärnan i allas liv.
Det är strålande!

Men nu var det inte det jag kom hit för, jag tänkte bara informera om att Bossen har fyllt och ingenting sprängdes i luften. vi vågar nog blicka framåt nu!




Brunt hår!

Födelsedagschef

Årsfotografering

Jag önskar att jag kunde stoppa henne i en liten låda!

och ingenting exploderade

det var en engångsgrej..

Jag och Herbert!

Det var allt.

 

One man's terrorist is another man's freedomfighter
                                                                  Citat, okänd



Frågan är bara vilken sida vi står på, är vi terrorister som kämpar för fred eller är vi fredlösa som kämpar för terrorism?

Einstein lärde oss 1905 att allting är relativt, jag tror inte rikigt att han syftade på samma sak som jag men ändå. För allting är just det, Relativt.

Jag tror att jag saknar tråkigt, tråkigt var någonting jag kunde relatera till.
Jag saknar inte att ha tråkigt, jag gillar saker som de är nu, lite galna och spännande. Dock så saknar jag en tråkig hörnbit i mitt pussel, den som är rätt ful men som man bygger resten utifrån.
Den trygga biten som bara ligger där, det är ingenting på den egentligen men man börjar alltid med den för att sedan bygga vidare!

Jag tror att jag ska skaffa mig en hörnbit, en tråkig grund att ställa sig och skaka på, hur man än vrider och vänder på alla de andra bitarna så är den fula tråkiga hörnbiten densamma!

Frågan är bara hur jag undviker att bli en tråkig hörnbit på kuppen.

På återseende!


För hundra år sedan

Hörnbitar i det förra pusslet


Gubben i lådan

Den sista biten

Fridens liljor

Minns ni ett år tillbaka, jag började tänka på "för ett år sedan" idag. Gick ner i mitt lilla arkiv och skulle se bilderna som kompletterade minnet, insåg då att det var tur att jag tagit bilder med tanke på att jag inte minns något av de ögonblick som bilderna är tagna ifrån.
Det jag mindes fanns det dock inga bilder ifrån.

Jag har alltid älskat att dokumentera, jag har min kamera med mig jämt, för jag vet att man egentligen bara vill minnas vardagen en vacker dag. Att alla de där värdelösa bilderna min bror hånar mig för att jag tar, kommer vara värt det.
Men när jag nu går in och tittar så ser jag att de var en lögn, inte alla, men många av dem! Det jag såg på mina bilder var lyckliga, glada människor.
Det var förvisso ingen lögn, men de matchar inte med mina minnen.
Vem tar bilderna på förödelse, bråk och tårar?

Anledningen till min nostalgitrip just idag har ingenting med någonting att göra, samtidigt så har det allting med allt att göra.
Jag fick ett minne som kändes så avlägset att det likaväl kan ha varit en hallucination.

Jag föll, och jag grät, det fanns ett mörkt rum med en dator kopplad till en stereo, på datorn hade precis några av Melissa Horns låtar hamnat på spotify och upptäckts. I det mörka rummet med tårarna så fanns det en väldigt obäddad säng, fylld av kläder och annat kaos och med ett stort duntäcke (oftast med ett my little pony lakan på).
Minnet är från en kväll med snö, en kväll med kaffe ur stora muggar och tårar bara för att jag kunde, värmen ifrån sängen och en kropp beklädd i mjukiskläder och en tröja med stora hål i och duntofflor på fötterna.
En kropp som accepterade att det inte behövdes pratas, tröstas och daltas. En kropp som förstod att det räckte med att ligga bredvid och vara varm för tårarna skulle ta slut av sig självt.

En kropp som sedan gick upp och bytte Melissa Horn till disneylåtar, för de skänker oss glädje och lycka. Rummet fortsatte vara mörkt, kroppen fortsatte vara varm, det fanns fortfarande oidentifierade objekt i sängen. Men tårarna tog slut och vi ställde oss upp.

Allt det där känns idag så långt bort så jag tror inte ens att det är ett minne längre, sängen är borta, likaså datorn, kroppen finns kvar, men nu finns det en vägg, ett hinder och problem med att kommunicera.

Det finns inga bilder från den tiden, inga bilder alls. Kanske är det inget minne, kanske är det bara en hallucination.



En fis i rymden som gör hålen i ozonlagret

En stjärna som är din

Då inspirationen flödade

The liquids to the colours

Det mest orelevanta som finns

fuckface

Mellan ingenting och ingenstans låg Granngården förut

Kärlek och mjuka kuddar

Vem fotar de ledsna människorna?

En andra chans till tolvslag

slip, sliding away

Större bildorgie än sådär orkar vi inte nu.

 

Well you don´t build a city in a day
but in twenty years you should have something
and while waiting for the glory days to come
I sing a song
                                    - Glory days to come, Johnossi

 

Det känns som att bubblan strax spricker, att jag upplevt mer kärlek och lycka än vad som är tillåtet, att jag kommit undan för lätt.

Det går inte att komma undan för lätt! Det finns alltid någon som skapar balans.
Ändå känns det som att bubblan är på väg att spricka någonstans, men varför skulle den göra det? Två skitår borde väl ändå gjort mig välförtjänt en lycklig och egoistisk höst!

Eller?
'