Oh shit vad jag älskar dig
trots att jag knappt visste vad dom orden betydde
Och det vet jag typ inte ens idag
det gick för fort, vi vände blad
från ett sånt förhållande tar det lång tid att tända av
- Maskinen, Kärlek vid sista ögonkastet
Jag skrev precis ett inlägg, det handlade om att bubbla, och inte SMBV-bubblor, som är extra förknippade med lycka och födelsedagar. Utan känslobubblor, de som kommer utan att man bett om dem, de som inte ber om lov utan bara finns där, de som man kan bli så fruktansvärt trött och arg på bara för att de finns där.
För tillfället känner jag mig lite som en skakad Loka-flaska, hormonerna svämmar över och minsta lilla får mig att fundera på allt möjligt. Idag så koncentrerar vi oss på att lyssna på millencollin och minnas en tid som var bubbelmässigt kaos, i dagens lugn som infinner sig någonstans mellan fiberbröd, nyhetsmorgon och hemmagjord middag och sänggående vid 21 så är det svårt att tänka tillbaka på mitt millencollin-kaos.
Självklart var det inte bara millencollin som kännetecknade bubblandet, det var Håkan, Timo, Kent, Sena kvällar, tidiga morgnar, höstlöv, kall luft, varma händer, salta tårar, konstiga frisyrer, bloggar, bilder, tid och människor. Samt allt annat som kunde tänkas bli uppförstorat och dramatiskt.
Det handlar om att ta sig igenom mellan-faserna, ni vet de som är kaos och bubblor, de faser som gör att man lär känna både sig själv och andra, de faser som berättar för oss vad som är värt att prioritera och vem som är värd att behålla. Det kostar både tid och energi, den som påstår att den aldrig varit i någon av dessa faser bör vara rädd, det värsta ligger framför er.
Nej just det, bubblor var det. För den som undrar vad som hände med originalbubbelinlägget skall få informationen om att jag hade bort det, någonstans i cyberrymden så flyter det omkring en massa text som handlar om bubblor och känslor, om det var bättre än detta kaos jag åstakommit nu? Nej, det är text som förvirrar, text som får mig att minnas en tid jag är rädd för att glömma.
Och nu finner jag mig själv vid vad som borde vara slutet, och inser att jag ännu inte skrivit det jag egentligen ville, det är inte jag som skriver, det är mina fingrar i harmoni med min hjärna, jag är bara någon form av fysisk varelse som de utnyttjar.
Jag återkommer en annan dag med det jag egentligen tänkte.
Skövde från sin bästa sida
April 2011.
