Strålande, STRÅLANDE!
0kommentarer
Tänk glädje, eller hur var det? Idag ringde jag försäkringskassan, och för tillfället ser det ut som att det är mörk, 180kronor/dag mörkt. Man vet aldrig hoppet finns alltid så jag säger ingenting mer men jag kan mentalt ställa in mig på minimibelopp, det är ju briljant! Briljant! För tillfället orkar jag liksom inte tänka någonting annat.
Jag menar bor vi här så klarar vi oss på Olssons lön och de pengar jag skulle få, se får jag väl sälja mig på internet om vi vill göra något över budgeten.
Men tillåt mig skratta, högt skrattar jag också. Då jag inte hade studiemedel i höstas så ska då alltså min SGI (sjukgrundad inkomst) ha nollats vilket innebär att jag inte uppfyller kraven för föräldrapenning. Det är ju briljant, jag var inskriven på skolan vilket innebär att jag på papper inte bara gått och släpat benen efter mig men enbart där att jag inte tagit studielån så uppfyller jag inte kraven. Alltså jag skrattar ihjäl mig! Jag dör, åh herregud det var det dummaste jag hört! Jag har enligt papperna "släpat benen efter mig" mellan maj och juli (då jag med andra ord skrevs ut från arbetsförmedlingen och innan jag började jobba på mitt jobb) innan dess var jag arbetssökande och efter det så var jag alltså studerande utan studiemedel, jag jobbade över 100% i juli (olagligt och onödigt jag vet men är man arbetsmarkoman som älskar när lönen trillar in så är man) jobbade däremot mindre än halvtid i augusti med tanke på att jag då även började skolan så är det förståeligt.
MEN detta har alltså gjort att jag inte uppfyller kraven för föräldrapenning, åh herregud jag får snart mentalt ont i magen av mitt mentala skrattande (eller är det så här ett sammanbrott känns?)
Nåväl, jag ska inte dra slutsatser för snabbt ännu men jag klagar inte. På ett sätt känns det skönt, kanske vi inte har råd att Olsson byter jobb och vi flyttar. Kanske jag får andas en sekund och bo kvar i min älskade lägenhet ett slag till, även om det kommer vara 30 mil till byn och 35 till Sthlm så kanske det får vara så? Och kanske kanske att det kommer bli okej ändå?
Kanske det här blir en sån där historia som bara fungerar på film om två galningar som blev hysteriskt kära och bestämde sig för att sätta en unge till världen utan vare sig eftertanke eller framtidsplan. Som får bo i en tvåa tre trappor upp utan hiss i en stad massa mil ifrån hjälp. Där allting samhällsenligt bara är sådär fel, då vi inte bor i hus, har två fasta jobb och är gifta. För tillfället så låter det perfekt i mina öron! Inte för att jag tycker om att vara ifrån vänner och familj jämt, men samtidigt så måste det någon gång vara acceptabelt att välja att påbörja ett liv långt "hemifrån".
Nej det låter som att jag klagar nu, men om ärligheten ska fram, även om Skövde är aningens för litet för mig så känns det för tillfället som den enda plats jag vill befinna mig på! Kanske det enbart är mina hormoners behov av att få bygga bo men då får det vara så, för just idag, just precis nu så må jag vara fattig och tjock men ack så lycklig!
Jag håller er uppdaterade om det spännande fortsättningen!
(dagens fatso, tog en framifrån bara för lite omväxling men fotografen var sämst så jag ser ut som en stor och tjock skogshuggare, eller det gör jag nog kanske, fyrkantig mage är för övrigt modernt har jag hört)
