krissw

Nu blir det ett inlägg om bara det, så bryr man sig inte så behöver man inte läsa.

Men jag tänkte göra en liten lista till mig själv så att jag inte glömmer bort hur de senaste månaderna har varit.

September 2011, jag blir sen i en vecka, tar ett test som är negativt. Berättar detta för LB och när vi börjar prata om det så insåg vi båda att vi var lite besvikna över det. Vi kör en klassiker i och säger "händer det så händer det" och jag slutar med P-piller.

Oktober 2011, prick en månad efter nedläggningen så kommer första hormonfria blödningen och jag är nöjd att kroppen fungerar utan hormoner.

November 2011,jag är enligt min mensapp på telefonen tre dagar sen, är övertygad om att det är stress och blir mest irriterad. Har inga direkta symtom och orkar inte tänka efter. Blir frustrerad och går till Apoteket och köper två test. En halvtimme innan jag ska vara kväll på praktiken så testar jag det första för att släppa tanken. Efter två sekunder visar det positivt och jag svimmar lite mentalt av känslan att befinna sig utanför sin egen kropp. När jag börjar tänka efter så har jag varit svullen, jättetrött och illamående! Men eftersom allt varit lite upp och ner med praktiken, ojämt schema, inte den bästa kosten, ingen motion så antog jag att symtomen berodde på det.
På min födelsedag den 2november när jag avslutat de sista 12 timmarna på praktiken och halvt död går hem, möter jag mannen i porten, han kommer då direkt ifrån jobbet och högvakten i Sthlm som han varit på i över en vecka.

Jag är trött och lite ledsen eftersom praktiken är slut och jag tillbringat hela min födelsedag på ett pensionärshem (dock var både personal och boende jättemysiga och grattade). Och han var om möjligt ännu segare efter att ha jobbat dygnet runt i en vecka. Vi går in och upp, pratar lite och jag tänker på alla de sätt man bör berätta för en människa att denne ska ha barn. Glömmer dock allt och vill bara få det gjort, få dela nyheten. Resultatet blir att vi står två övertrötta personer i ett nedsläckt kök och jag säger att jag måste berätta något, med i det tillstånd jag är i så låter det inte alls som ett glädjebesked, det tar några minuter av stakande innan jag med huvudet inkört i hans bröstkorg säger "jag är gravid".

Reaktionen var chock och glädje samtidigt, inga direkta kommentarer. Mest tystnad (efter kommentaren "fan vad fort det gick")
Efter det så började äventyret. Eller helvetet beroende på hur man vill se på saken.

November och december flöt ihop totalt, jag orkade samla ihop mig på morgonen, gå till skolan och försöka lyssna på vad någon sa. Orkade inte engagera mig, var mest bara nedstämd och ledsen, kände att jag inte hade någon lust alls att berätta för omvärlden, vad hade de i min mage att göra? När jag kom hem somnade jag, vaknade ibland och mådde fruktansvärt illa, all mat var äcklig och fick mig att må illa. Jag hade dock turen att aldrig behöva spy.

Ju fler veckor som gick desto sämre mådde jag, till slut var jag inte ens lite glad över att det bodde någon där inne. Var säker varje natt att jag skulle vakna och få missfall eftersom det är vad alla tycks få. Det fanns några ljusglimtar dock Föräldrarna fick ta del av nyheten väldigt tidigt och det möttes med stor glädje.

Annars var jag mest konstant grön i ansiktet med stora svarta påsar under ögonen och klarade inte av att äta riktig mat. På något vis tog jag mig igenom det, veckorna gick och sakta ökade jag på antalet vakna minuter per dygn. Värst var det dock efter inskrivningen hos barnmorskan, en elak satkärring som tittade på oss, ställde obehagliga frågor och skrattade kallt efter allt hon sa. Jag har nog aldrig blivit mer illa bemött av någon då hon fick det att låta som att jag hade problem med alkoholen och predikade för mig HUR man äter rätt och när jag sa att det inte var några problem att jag är väl upplyst i det så tittade hon snett på mig och det lyste igenom att hon inte trodde mig. Detta var bara toppen på det berg av skit hon och hennes kalla skratt öste över oss och när vi var färdiga hos henne kände jag att jag inte förtjänade att vara gravid. LB som inte klarar av att ogilla folk hittade inte ens något positivt hos henne. Vi åkte uppåt landet mot byn efter det besöket för jag kände att jag orkade inte åka till skolan de sista dagarna innan jul för jag bara grät och grät, det tog inte slut med gråt den dagen.

Fortfarande var psyket crap och jag ville inte prata om det, tanken av att berätta för omvärlden var mer skrämmande än att hoppa framför ett tåg. Efter nyår så sa jag till dem som visste att de var fritt fram att berätta för alla de kände för jag orkade helt enkelt inte, då är det skönt med människans behov av att skvallra.

Finaste ljuspunkten var den 11/12-12, efter en inte allt för trevlig helg i Sthlm, där jag mådde illa och LB hade sina problem som resulterade i en natt där jag gråtandes som ett barn var uppe och pratade i telefon med en mycket kär vän. Och sedan inte orkade ta tag i fnurran på relationstråden åkte in till stan och gick på skansen, en dag som slutade i kaos och jag satt halva vägen till Skövde och kände att när jag kom fram så skulle jag lägga mig under en sten och stanna där.
I Örebro stannade vi och åt, då började vi prata med varandra, jag hade de 15milen dit suttit tyst och apatisk och LB satt och skruvade på sig i sitt säte.
Efter maten och det faktum att vi klarade av att kommunicera med varandra igen så var det bättre stämning i bilen och när vi åkte vidare så blev han alldeles nervös och svettig, jag tyckte att det var underhållande och vi pratade om allt möjligt, mest framtid efter ett långt krångligt samtal får han ur sig det han vill "älskling, vill du gifta dig med mig". En mening som sitter fast i min hjärna och som jag fnissar lika mycket åt varje gång. Svaret blev ja och senare samma vecka så köpte vi ringar och bytte på Rhodos över en middag med rutig duk och tända ljus.

November, december som flöt ihop, julafton var jag trött och slut och var garanterat inget glädjerus, nyår var jag lite piggare och sen gick det framåt. Jag var nästintill människa igen, orkade vara vaken till åtminstone 19 på kvällarna och kände mig pigg på att avsluta höstterminen och påbörja vårterminen.

Januari flög över- tröttheten blev bättre och jag kunde äta igen. Det blev dock kortvarigt för i februari så tappade jag all lust till mat igen, jag äter men jag minns inte hur det var när man tyckte om det man åt.
Februari- vi fick se den lilla på ultraljud och då blev det på riktigt, jag börjar växa även om jag inte kunnat ha mina byxor sen i december eftersom jag varit så svullen så börjar det nu växa till, även om inte magen är rund så blir den större.

Mars- nu har de roliga hormonerna kommit på besök, jag blir som ett barn och det är kaos i hjärnan över enkla saker som vad vi ska äta till middag. Allt smakar äckligt och jag lever på bröd i olika former. Halsbränna varje dag och magen vill inte sköta sig alls, jag har haft problem med den i tre år nu, det gör ont när man äter vissa grejer (alltid olika) sen vill inte tarmarna arbeta. När man är gravid så kommer de symtomen naturligt av hormoner och sen av att bebisen trycker på tarmarna vilket gör mina vanliga symtom på gränsen till outhärdliga. Utöver det så har kroppstemperaturen fått fnatt och när alla andra fryser så tycker jag att det är alldeles lagom. Och sist men inte minst, andfåddheten, tar jag en promenad på över en halvtimme så känns det i kroppen som jag sprungit ett maraton, håll över hela magen, det känns som att organen spelar tennis och benen krampar.

Så, här har vi den halvt kaotiska känslomässiga och kroppsliga kampen hittills, nu har jag bara det roliga kvar som den snabba viktuppgången, vattensamlingar, åderbråck, foglossning och för att inte glömma förvärkar, hudbristningar och den faktiska förlossningen.

Jag har otroligt svårt att sympatisera med kvinnor som vill ha 11barn. Då har jag om jag ska vara ärlig ändå haft det väldigt lätt rent fysiskt och mest haft små problem med illamående, trötthet och alla de andra sakerna som ingår.

Men jag skulle kunde kunna påstå att vara gravid har varit bland de värsta sakerna jag låtit mig själv gå igenom. Jag pratar absolut inte om personen som växer där inne då jag varje gång jag känner av den med en spark eller puff eller duns som det nu känns som får ett glädjerus som gör att jag intalar mig att jag utan problem klarar de kommande 16 veckorna.
Utan jag talar om det faktum att mina mest intima delar är offentliga, att det helt plötsligt är okej för alla i världen att taffsa på mig, att jag inte får äta vad jag vill, är begränsad i hur mycket jag kan göra för att det hela tiden är någonting som säger stop. Jag kan inte sova som jag vill, och jag har inga sköna fina kläder jag kan ha utan att se ut som en uppstoppad elefant (trots att mannen halvt entusiastiskt försöker säga att jag ser ut precis som vanligt och är fin, så räknas inte det för jag känner mig som den fulaste människan i världen). Lägg även till stressen över att jag gör fel, att jag inte äter helt ekologiskt, motionerar hela dagarna för att underlätta förlossningen och vägen tillbaka till kroppen,att jag skulle öka för mycket i vikt, att min graviditet inte alls är som alla andras, att mitt barn inte redan börjat sparka så att magen står i alla hörn, att jag mest är en degig klump som i bara linningen ser fet ut och inte gravid, att brösten hänger i navelhöjd och att bröstvårtorna är gigantiska och så utstående att de skulle kunna peta ut ögonen på någon om de nu hade stått utåt och inte nedåt,alla miljoner saker som kan gå fel, faktumet att det är skambelagt att inte älska varje sekund av upplevelsen och att man är onormal om man inte redan mentalt tänkt ut framtiden för den lilla saken i magen och ständigt är på rosa moln över hur perfekt livet kommer att bli när vi fått vårat kärleksbarn.
Sen om man ens börjar tänka på vilket samhälle jag ska släppa ut barnet till, där man nu inte ens får vara pojke eller flicka utan man måste vara en "hen" där man blir kändis på att blogga och kan ha det som ett yrke. Att man får bo hemma tills man är närmre trettio och där begreppet curling-förälder finns. Inte konstigt att man har halsbränna med all den tyngd som läggs på ens axlar.
Det är en myt att man kan leva ett helt normalt liv under graviditeten, eller man KAN säkert sen om det GÅR är en annan femma. jag ska radera mitt konto på familjeliv, sluta läsa böcker och gravidtidningar, börja nynna svenska nationalsången varje gång jag kommer i kontakt med en robotkvinna som är programmerad till att att vara en prettomorsa och framförallt ska jag tänka på min svägerska, på att hon gått igenom detta TVÅ gånger och båda gångerna fått så fina och perfekta resultat att det måste finnas hopp för mig då räkan har lite samma gener som dem.

Så, klagandet är över, snart kommer de lulliga mammahormonerna ta över och jag kommer sitta nöjt i ett hörn och prata med min egen mage, hest viska "my precious" och sen stolt predika för hela världen att det här med att bära ett barn är en konst och att kvinnor inte uppfyllt sin funktion för än de har fött ett barn helt utan bedövning.

Upplevelsen och känslan är olika för alla, kom ihåg det Kristin!

Det ska enligt rykten jag hört vara värt det när det är över, så vi gör det bästa av situationen och tänker på att mer än halva tiden faktiskt gått och att det kommer att komma ut en människa som är värd allt guld och gröna skogar i världen, det känner jag resan nu när den ligger och bökar. Dock borde den växa till sig lite till så att jag får känna den ordentligt!

(jag fick en bild igår, det stod att han var nerpackad i en banankartong på väg till mig, dock litar jag inte på posten med så dyrbart gods!)