long time no spank
0kommentarer
Det känns som att man aldrig skriver här, förut kunde jag skylla på att appen till telefonen var konstant kass men nu när den är uppdaterad och fungerar väldigt bra så vet jag inte vad som är felet.
förra veckan hann jag inte ens med, först var det måndag sen var det helg igen, vad var grejen?
Sen gick helgen, vi var till centrum i lördags, jag lämnade in min sko för kedjebyte, jag klippte mig på samma ställe som jag skickade in Daniel på för någon månad sen. De var bra! och billiga så plus i kanten på det.
Fick för mig att färga håret så det gjorde jag (Det är en hel historia och ett bildinlägg för sig). Sen åkte vi till oma och opa och fikade och Astrid lekte med farmor som var där. Vi skjutsade farmor till brevik där Astrid blev kvar över natten. Jag och Daniel handlade mat och sen var klockan så mycket så vi satte oss i soffan en stund och sen gick vi och la oss.
Söndag, upp och äta frukost och sen åkte vi till centrum och hämtade skor, gick ett varv, åt lunch och sen åkte vi till Brevik, fikade och så skjutsade jag Daniel på match innan jag och Astrid åkte till Ikea i kungens kurva, och jisses halva stockholm var där denna söndag eftermiddag. Hittade lite till Astrids rum och sen åkte vi hem, insåg alldeles för sent att alla söndagsbilister var ute och hamnade därför i kö, det tog en kvart att åka från gubbängen till kungens kurva och ca 30 minuter att åka tillbaka. Men det känns skönt att jag äntligen kan lokalisera mig, inte bara hitta hemifrån till ställen utan från ett till ett annat helt själv, klapp på huvudet fick jag när jag satt i bilen och tyst svor för mig själv över alla dessa puckon som inte är vana vid rusning och tror att rusningstrafik i stockholm innebär att man ska köra så fort man kan och göra snäva filbyten medan de som har vanan inne kör stenhårt på blixtlåsprincipen och planerad körning (Med undantag för att bekräfta regeln).
Jag kanske svor tyst men i bilen var jag tvungen att sjunga "Ekorre, ekorre vifta på sin svans, ekorre, ekorre vifta på sin svans. plocka upp en hasselnöt, rynka på sin nos så söt. Ekorre, ekorre vifta på sin svans" för annars så grätskrek Astrid i baksätet. Men det gick bra för sen mindes jag hur man gör för att volymen från radion ska höras i baksätet och så fort hon fick musik så fungerade tillvaron igen och jag slapp sjunga.
Jag kanske svor tyst men i bilen var jag tvungen att sjunga "Ekorre, ekorre vifta på sin svans, ekorre, ekorre vifta på sin svans. plocka upp en hasselnöt, rynka på sin nos så söt. Ekorre, ekorre vifta på sin svans" för annars så grätskrek Astrid i baksätet. Men det gick bra för sen mindes jag hur man gör för att volymen från radion ska höras i baksätet och så fort hon fick musik så fungerade tillvaron igen och jag slapp sjunga.
Vi hann iallfall till slutet av Daniels match och Astrid fick titta på när pappa stod i mål och skrek på laget. Sen åkte vi hem, klockan hade hunnit bli halv sju innan vi kom i ordning och Astrid var trött och ville sova så jag lagade mat och Daniel nattade. När vi äntligen fick sitta ner och äta var klockan åtta på kvällen och vi avslutade helgen med tända ljus och glass
Tänkte hitta nån kul bild att slänga in. hamnade långt ner i arkivet och hittade en Sid när han var ca 3 månader äldre än vad Astrid är nu. gud vad lika de är ibland!
Den fina fina Sidbebisen.
När jag var i arkivet så hittade jag en av de första bilderna på mig och pappa Olsson, här var vi alldeles unga och nykära. hade känt varandra i två månader ungefär och varit ihop i tre veckor.
Sid och Astrids minspel påminner väldigt starkt om varandra. De båda har "Allting är världens fel"- minen när de tittar på en med ögon djupa som brunnar. Zakk har alltid varit mer chill och hoppade över den minen.
Till sist hittade jag dessa, Jag och pappa Olsson och alla våra ägodelar på våran första tur ner till Skövde, jag hade varit där en gång tidigare, två månader tidigare, och sen gick allt fort 7 månader efter att vi hade träffats för första gången så hade vi ett gemensamt hem. Idag när det känns lite som att vi alltid bott ihop så är det kul att kolla på de få bilder jag har och minnas hur konstigt fast ändå helt naturligt allting kändes då.
Den fina fina Sidbebisen.
När jag var i arkivet så hittade jag en av de första bilderna på mig och pappa Olsson, här var vi alldeles unga och nykära. hade känt varandra i två månader ungefär och varit ihop i tre veckor. Sid och Astrids minspel påminner väldigt starkt om varandra. De båda har "Allting är världens fel"- minen när de tittar på en med ögon djupa som brunnar. Zakk har alltid varit mer chill och hoppade över den minen. Till sist hittade jag dessa, Jag och pappa Olsson och alla våra ägodelar på våran första tur ner till Skövde, jag hade varit där en gång tidigare, två månader tidigare, och sen gick allt fort 7 månader efter att vi hade träffats för första gången så hade vi ett gemensamt hem. Idag när det känns lite som att vi alltid bott ihop så är det kul att kolla på de få bilder jag har och minnas hur konstigt fast ändå helt naturligt allting kändes då.
Förövrigt så är sista bilden världens brantaste drive in i laxå, någonting som under våra två miljoner resor fram och tillbaka genom laxå aldrig slutade vara roligt.
Kommentera