tills ögonen blöder
0kommentarer
Alltså kan denna motivationssvacka bara lämna mig? min hjärna är enbart inställd på att jag vill göra roliga saker hela tiden, fungerar inte riktigt ihop med den kommande månadens examinationer. Sen är vi inne i maj, och den 27/5 så har vi avslutningslunch med broschutdelning. Efter det bör jag vara redo för det verkliga livet, för då är det nästan enbart betygssamtal och omprov på schemat innan allt är slut i början av Juni.
Men det är ändå någonting med motivationen som saknas, jag orkar liksom inte engagera mig så fullhjärtat som jag önskar, vill gärna ligga ner och bara vila om dagarna när Astrid är på dagis. Det lustiga är att saker blir ju gjorda, allt skolarbete är gjort men det finns liksom inget hjärta i det.
Hur som, om jag läser på till de 4 prov vi har imorgon en gång till så kommer mina ögon att blöda, jag kan allt övergripande men så fort jag går ner på detaljnivå så blinkar de röda lamporna och hjärnan skriker error, den har liksom bestämt sig för vad jag ska lära mig. Då är det ingen idé att kämpa emot, då får man helt enkelt ta en paus och fortsätta till kvällen.
Jävla Kristian Gidlunds bok ska ju läsas ut och skrivas en uppgift om också, kanske skulle läsa den lite. Men nu efter halva så har jag liksom ruttnat lite, den är så poetisk och intern att jag orkar inte. Trodde aldrig att jag skulle skriva detta men den boken behöver mer vetenskap i sig! Trots att det inte är meningen att vara en faktabok om cancer utan en helt privat skitfin berättelse om en kamp där hjälten förlorade (ja han är en hjälte, får man inte ens vara hjälte i sin egna jävla bok så finns det ingen mening i att skriva en bok).
Men jag orkar inte inställningen att man jämt ska bära andra människors sorger, att jag ska sitta och gråta ikapp med hans ord om hur han måste berätta för alla sina nära och kära att målet inte längre är att bota, utan att lindra. Empati, Ja! men Sympati klarar jag mig utan att känna för allt och alla jämt, jag kan inte gråta när jag läser hans ord, det var den förväntningen (samt förvarningen) jag hade på boken, att jag skulle gråta ögonen ur mig.
Jag blir bara provocerad och arg, arg över hur han beskriver sin vård som så kall och oempatisk, tänker att jag aldrig i mitt liv skulle lämna en patient i en sådan ensamhet och mörker och blir bara arg över att det finns så många sopor där ute som varje dag vårdar personer som är allvarligt sjuka, rädda, oroliga eller till och med står inför döden och blir negligerade eller missförstådda och i en del fall inte ens får ett värdigt och självbestämmande slut.
Men jag orkar inte inställningen att man jämt ska bära andra människors sorger, att jag ska sitta och gråta ikapp med hans ord om hur han måste berätta för alla sina nära och kära att målet inte längre är att bota, utan att lindra. Empati, Ja! men Sympati klarar jag mig utan att känna för allt och alla jämt, jag kan inte gråta när jag läser hans ord, det var den förväntningen (samt förvarningen) jag hade på boken, att jag skulle gråta ögonen ur mig.
Jag blir bara provocerad och arg, arg över hur han beskriver sin vård som så kall och oempatisk, tänker att jag aldrig i mitt liv skulle lämna en patient i en sådan ensamhet och mörker och blir bara arg över att det finns så många sopor där ute som varje dag vårdar personer som är allvarligt sjuka, rädda, oroliga eller till och med står inför döden och blir negligerade eller missförstådda och i en del fall inte ens får ett värdigt och självbestämmande slut.
Detta gör mig lite bättre än alla andra, jag slipper släpa omkring på onödig sorg och kan istället fokusera på problemlösning, en klapp på axeln till mig.
Man måste vara lite full av sig själv i dessa tider då det är kamp om arbete inom populära sektorer med relativt låga utbildningskrav.
På tal om jobb, igår fick jag ett. Jobb alltså. Eller det är en timanställning, men det är en början och jag är rätt bra på det där med att jobba på timme. Eller jag var iallafall jäkla bra på det! Hur som så är det en timanställning på det äldreboendet några stationer bort, skönt att smygstarta karriären med nära hem. Sen så är det alltid enklare att få jobb när man redan har ett så jag hoppas det blir bra. Fick bra vibbar av stället, det luktande inte gammal tant när man klev in utan det var mer åt det hemtrevliga hållet.
Vi börjar där, sen ser vi vart vi hamnar!
Har fördrivit lite tid i arkivet, maj-augusti 2012 var det jag kollade på idag, försökte få upp en bild av hur jag såg ut som gravid, en händelse som lämnat så otroligt mycket spår och som ändå är så svårt att frammana ur minnet. Hittade då även givetvis massor av guldkorn på de små barnen i mitt liv.
Zakk, lite mindre än året här
Har för mig att jag var i vecka 34, alltså ca 3 veckor innan barnet kom ut. Ser helt jäkla fyrkantig ut.
I en del vinklar så var det ju trots allt en rund kalaskula Astrid gömde sig i
Zakk i famnen på Fredrik
Midsommar 2012, lalparna hade fötts iallafall, dryga och elaka små varelser som bara kissade överallt och bet mig i tårna. Jag var här alltså 2 veckor ifrån förlossningen.
Siddan gillade lalparna
Skekarsbo alltså, 2 dygn innan bebisen var ute ur min kropp. man som ser att hela kroppen spänns åt magens håll.
Har inga direkta bilder på mig själv i helhet, minns att det var så svårt att klä på sig och samtidigt känna sig bekväm och någorlunda fin ut. såhär i efterhand kan man känna att det var gulligt med accesoaren som magen faktiskt var. Men jag såg den aldrig, såg bara massa valkar och fyrkantigt fett, men här på Sids 3års kalas så går det inte att missa att det är en gravidmage.
Sid, 3 år.
Första maj så gick vi ut på promenad i närområdet. Sid fick en sandlåda och solen sken. Två månader innan Astrid kom.
Älskar denna bild på Zakk, så glad och så tandlös!
Sen helt plötsligt så kom hon! hur beredd man än tycker att man är så gör ju ungarna som de vill ändå
Det är så konstigt idag att se på dessa bilder då hon bara var några timmar/dagar, så ny och liksom ren. Redan då med rätt starka pipor och krav på omgivningen. Lite lik sig själv, men idag är det så roligt att veta att den här pyttelilla neutrala bebin är en kryddig personlighet.
När vi kommit hem från BB så ville barnet bara ligga och äta, inte så konstigt med tanke på att det plaskvatten som kom ur mig inte ens fick henne att öka i vikt. Detta var under den allra värsta perioden, det gjorde så galet ont att jag bara grät på nätterna när man var trött och hade så ont. Ville knappt ge henne mat till slut vilket är hemskt, barn måste ha mat men varje gång hon åt så brände det i hela överkroppen och det gjorde så ont att jag var tvungen att pausa ofta vilket bara gjorde henne mer arg och hungrig.
Tack gode gud fick jag tips om bröstskydd som funkade helt underbart och kort senare fick hon börja äta ersättning och idag kan jag helt ärligt sakna att jag aldrig kunde ge henne vad hon ville ha. Men många erfarenheter klokare blev jag.
När jag ser denna så kan jag bara konstatera att Daniel fort blev av med sina gravidkilon
Liggandes på morbror, är så svårt att minnas att hon i början enbart bara låg stilla och sov i princip, man önskade att hon kunde vara vaken så man fick snacka med henne.
Fick till slut hejda mig i alla dessa bilder jag gick igenom och slängde upp här. Men jag kan inte sluta fascineras av att vi har haft en såndär liten, och idag är hon betydligt större. Men vi har gjort den där, hon är femtio av mig och femtio av Daniel och mer än hundra sig själv.
Barn är rätt coola grejer!
Kommentera