2012-07-01, Del 1 - Latensen
0kommentarer
2012-07-01
Började vid 02.30 med att jag vaknade och inte alls mådde så toppen, skyllde detta på mammas och pappas bäddsoffa som vi sovit lite för många nätter i. Var orolig, knallade runt och var på toa ett par gånger och somnade till slut i vanliga soffan istället, sov till 06.30 då någonting kändes väldigt underligt i de södra regionerna, tänkte springa på toa igen men när jag ställde mig upp så sipprade någonting ner längst benet. Trodde för ett ögonblick att vattnet tänkte gå och förväntade mig att någonting skulle hända, men icke.
Tänkte inte mer på det men berättade för morsan att jag läckt lite och hon var helt övertygad om att nu var tiden inne för henne att få bli mormor. Jag och Daniel åkte till furuvik med bror, syster deras respektive familjer plus systers svägerska med familj, i bilen på väg dit så ringer mamma som inte kunnat hålla sig ifrån att ringa sin kompis som är barnmorska (Som vi för övrigt hade tid till för undersökning dagen efter) och denne hade medelat att om det var fostervatten som hade läckt så måste man ringa till förlossningen för om man börjar läcka så vill de att förlossningen ska vara igång inom 48 timmar.
Ringer förlossningen och de ställer massor av frågor och säger att vi ska återkomma om 2 timmar och ange status, knallar omkring på furuviks djurpark och två timmar senare ringer jag förlossningen igen och denna människa säger att livet är lugnt så länge jag inte får mer vattenavgång eller ett påbörjat värkarbete då ska jag ringa igen.
vi gör hela furuvik (verkligen varenda liten vrå) och framåt eftermiddagen så börjar jag bli riktigt öm och det känns lite som att bäckenbotten när som helst tänker öppna sig och slänga ut en unge men inga värkar. Konstaterar att om man är snuskigt höggravid så får man skylla sig själv om man springer efter ungar och går omkring i många många timmar (även om jag faktiskt satt ner större delen av dagen på diverse mysiga bänkar jag hittade) och kände att smärtan var välförtjänt efter överansträngningen.
olsson, ovetande om att han 19 timmar senare skulle vara pappa
en tapper tjockis i hettan
Himlen öppnade sig och regnet började att vräka ner, vi tog oss fortast möjligast till bilarna och i bilen fällde jag sätet så långt det går för smärtan började kännas mer och värre, det gjorde ont i ryggen och i bäckenet, somnar till i bilen men känner att jag inte alls mår bra.
Väl hemma tar jag en lång stekhet dusch (det brände i huden av vattnet) och allmäntillståndet blir bättre och jag blev mer avslappnad. Vi gick ner till Björn och Jessica och kollade på film och där börjar någonting som jag skulle vilja kalla förvärkar, det är drygt att vara stilla så jag skruvade på mig och smärtan blir värre och värre, det är som en blandning av mensvärk och riktigt kass mage och det liksom bränner. när filmen är slut kastar jag mig ut ur det väldigt varma huset och börjar vandra omkring utomhus vilket lindrar väldigt mycket.
Vi går upp till mamma och pappa igen och smärtan blir jobbigare, mamma skrämmer upp oss ytterligare (eller hon får upp hoppet kanske?) genom att efter en blick på mig konstatera att vi kommer att föda barn inatt, hon försöker dela med sig av sina bästa ta-sig-igenom-smärta-råd men jag försöker mest öva på att andas.
Ringer förlossningen igen och får höra att det låter som att vi är i latensfasen och det kan dröja lång tid innan det är dags men att jag ska ta två alvedon och försöka vila för jag kommer behöva energin till senare.
Två alvedon (som inte hjälpte det minsta), samtal med mamma och lillebror och sedan går alla och lägger sig. Eller vi försöker, jag har skitont och vandrar omkring och knakar i golvet detta håller Olsson och lillebror vakna. Efter två timmar så får jag impulsen att spy vid varje värk och de håller i sig ca en och en halv minut, ringer förlossningen igen och de säger att nu får vi komma in.
Började vid 02.30 med att jag vaknade och inte alls mådde så toppen, skyllde detta på mammas och pappas bäddsoffa som vi sovit lite för många nätter i. Var orolig, knallade runt och var på toa ett par gånger och somnade till slut i vanliga soffan istället, sov till 06.30 då någonting kändes väldigt underligt i de södra regionerna, tänkte springa på toa igen men när jag ställde mig upp så sipprade någonting ner längst benet. Trodde för ett ögonblick att vattnet tänkte gå och förväntade mig att någonting skulle hända, men icke.
Tänkte inte mer på det men berättade för morsan att jag läckt lite och hon var helt övertygad om att nu var tiden inne för henne att få bli mormor. Jag och Daniel åkte till furuvik med bror, syster deras respektive familjer plus systers svägerska med familj, i bilen på väg dit så ringer mamma som inte kunnat hålla sig ifrån att ringa sin kompis som är barnmorska (Som vi för övrigt hade tid till för undersökning dagen efter) och denne hade medelat att om det var fostervatten som hade läckt så måste man ringa till förlossningen för om man börjar läcka så vill de att förlossningen ska vara igång inom 48 timmar.
Ringer förlossningen och de ställer massor av frågor och säger att vi ska återkomma om 2 timmar och ange status, knallar omkring på furuviks djurpark och två timmar senare ringer jag förlossningen igen och denna människa säger att livet är lugnt så länge jag inte får mer vattenavgång eller ett påbörjat värkarbete då ska jag ringa igen.
vi gör hela furuvik (verkligen varenda liten vrå) och framåt eftermiddagen så börjar jag bli riktigt öm och det känns lite som att bäckenbotten när som helst tänker öppna sig och slänga ut en unge men inga värkar. Konstaterar att om man är snuskigt höggravid så får man skylla sig själv om man springer efter ungar och går omkring i många många timmar (även om jag faktiskt satt ner större delen av dagen på diverse mysiga bänkar jag hittade) och kände att smärtan var välförtjänt efter överansträngningen.
olsson, ovetande om att han 19 timmar senare skulle vara pappa
en tapper tjockis i hettan
Himlen öppnade sig och regnet började att vräka ner, vi tog oss fortast möjligast till bilarna och i bilen fällde jag sätet så långt det går för smärtan började kännas mer och värre, det gjorde ont i ryggen och i bäckenet, somnar till i bilen men känner att jag inte alls mår bra.
Väl hemma tar jag en lång stekhet dusch (det brände i huden av vattnet) och allmäntillståndet blir bättre och jag blev mer avslappnad. Vi gick ner till Björn och Jessica och kollade på film och där börjar någonting som jag skulle vilja kalla förvärkar, det är drygt att vara stilla så jag skruvade på mig och smärtan blir värre och värre, det är som en blandning av mensvärk och riktigt kass mage och det liksom bränner. när filmen är slut kastar jag mig ut ur det väldigt varma huset och börjar vandra omkring utomhus vilket lindrar väldigt mycket.
Vi går upp till mamma och pappa igen och smärtan blir jobbigare, mamma skrämmer upp oss ytterligare (eller hon får upp hoppet kanske?) genom att efter en blick på mig konstatera att vi kommer att föda barn inatt, hon försöker dela med sig av sina bästa ta-sig-igenom-smärta-råd men jag försöker mest öva på att andas.
Ringer förlossningen igen och får höra att det låter som att vi är i latensfasen och det kan dröja lång tid innan det är dags men att jag ska ta två alvedon och försöka vila för jag kommer behöva energin till senare.
Två alvedon (som inte hjälpte det minsta), samtal med mamma och lillebror och sedan går alla och lägger sig. Eller vi försöker, jag har skitont och vandrar omkring och knakar i golvet detta håller Olsson och lillebror vakna. Efter två timmar så får jag impulsen att spy vid varje värk och de håller i sig ca en och en halv minut, ringer förlossningen igen och de säger att nu får vi komma in.
Kommentera