krissw

2012-07-02

Varje gång det kom in en ny människa så bad jag dem om att slita loss allt ifrån mig, "ja självklart jag ska bara..." blev svaret varje gång, men av egen erfarenhet så vet jag att man avskyr när någon ifrågasätter ens auktoritet när man arbetar så jag orkade inte tjata, förmodligen fyllde nålarna en funktion och katetern behövdes väl, de frågade däremot om jag hade ont, om jag ville ha mer smärtlindring. Nog fan gjode det ont och jag fick till en början både morfintablett och långtidsverkande alvedon och ipren, livet kändes lite bättre och jag fick äntligen en chans att få förklarat för mig vad som hände, varför jag var tvungen att ha nålar och kateter och grejer.

Det kom en läkare och satte sig hos oss en stund, hon var själv inte med vid operationen men av den information hon tagit del av så kunde hon förklara att laktatprovet visat på alldeles för högt och att man under en förlossning har en del ramar man följer och om barnet eller mamman faller utanför dessa ramar så tar man inga risker. Just där och då kändes det som en jättebra förklaring och vi var nöjda, jag korsförhörde även Daniel om hans version av förlossningen, det kröp fram en hel massa obehagliga detaljer om hur han upplevde det hela och jag blev ännu en gång påmind om att det inte är så jäkla kul att stå vid sidan om.
Nog för att det var jag som var den som fick ta den fysiska smällen med smärtor och grejer, men Daniel fick stå bredvid och se mig skrika och spy utan att kunna göra någonting för att hjälpa till. Sedan fick han vara vaken när jag fick somna ifrån, han fick stå utanför operationssalen med sjukvårdare omkring sig och bara vänta, utan att få konkret information (för att det helt enkelt inte fanns information att ge förrän bebisen var ute).

Varje gång någon kom in och tog prover eller ställde frågor så passade jag på att få min egna sjukliga fascination över sjukvården uppfylld, vem vet jag kanske aldrig någonsin får ligga som patient och uppleva vården från andra sidan, det var ju strålande. Nog för att alla vi träffade var glada, trevliga, informativa osv. (Med något litet undantag för att bekräfta regeln) så känner man verkligen att kommunikationen och tiden inte finns, när man ställde en fråga eller bad om något så kunde det gå timmar innan något hände.


De första tre dagarna låg vi hud mot hud för att hålla värmen och knyta band
Det riktigt lyser om oss hur sliten man blir av att få barn och ligga på sjukhus!

På måndagkvällen fick jag äntligen ställa mig upp för första gången, jag trodde att jag skulle få göra någonting vettigt, kanske gå en sväng. Men icke, jag fick långsamt och försiktigt ställa mig upp (tack gode gud så var katetern tömd och borttagen då) sedan fick jag sätta mig på en stol mittemot sängen, ställa mig upp och sedan sätta mig på sängen och lägga mig och vila igen.

På tisdagen så kom Jessica och grabbarna förbi med lite förnödenheter och för att kika på Astrid, det var första gången som jag stod upp och gick annat än mellan sängen och toaletten. däremot så kändes det lite som att jag skulle svimma hela tiden under besöket även om det var skönt att vara uppe och träffa andra människor än personalen så var det skönt att få gå och lägga sig och sova igen. Sov det gjorde jag. hela dagen, jag var helt slut och orkade ingenting. Detta visade sig även i att jag fick feber och feber är ingen höjdare och ledde till fler prover som visade på en infektion.

Vi fick helt enkelt snällt stanna på sjukhuset där jag fick antibiotika intravenöst och kontroller var 4e timme, värdena gick åt rätt håll väldigt fort efter att jag fick antibiotika och efter ett dygn var jag mycket piggare igen, dagarna gick och jag mådde bättre och bättre Astrid skötte sig exemplariskt och sjukvården verkade nöjda med oss. Vi fick dock stanna kvar för varje dag var det nya kontroller och jag var inte i ett skick att bli hemskickad då det tog rätt lång tid för mig att kliva i och ur sängen och jag var helt blå kring snittet (fick ett rätt stort hematom) som fick tappas på blod två gånger, jag fick även känna på det mysiga begreppet "referred pain", jag fick så sjukligt ont i höger axel och i nacken jag kunde inte andas av det brutala iskalla "huggandet". Fick sedan veta av läkaren att det förmodligen var diafragman som gjorde ont efter operationen men att det liksom förflyttade sig till axeln, riktigt sjukt och obehagligt.

Dagarna gick och vi försökte landa lite i rollen som föräldrar och det var en enklare omställning än jag trodde, hon åt, sov, gjorde sina behov och ville ha närhet och kärlek precis som vilken människa som helst.
På fredagen fick vi äntligen bli utskrivna, det var underbart då jag kände mig pigg och sängarna på BB var vidriga och vi alla hade ont i kroppen efter att ha sovit i dem.

Med mig hem fick jag lite fragminsprutor som jag skulle få injicera mig själv subkutant med samt lite långtidsverkande alvedon och ipren mot eventuella smärtor. Vi blev utskrivna och det riktiga livet kunde börja.


En bild som beskriver vilken sliten man jag hade med mig under vistelsen

vistelsen var en ständig väntan på folk och undersökningar, men vi hade iallafall turen att ha en tv

en väldigt liten, rundkindad bebis som var lite blåslagen efter födseln

Håret var som smör och jag fick längta efter en dusch i tre dagar innan jag var stark nog att orka

Efter några dagar så blev vi alla lite piggare, jag blev beodrad stödstrumpor dygnet runt i en månad för att minska blodproppsrisken.

Nätterna tenderade att bli lite jobbiga i sängar som inte var gjorda för att sovas i.

Min kropp dagen då vi skrevs ut, alltså 4 dagar efter att Astrid föddes

Frihet har aldrig känts så bra

Det första vi gjorde var att hänga hos Björn och Jessica, Zakk var väldigt fascinerad av att det fanns en varelse som var mindre än han själv, och han som bara var en liten bebis blev helt plötsligt gigantisk!