krissw

03.00

Vi hänger på rummet, värkarna kommer och går men jag kan hantera dem, det ska ju liksom inte vara smärtfritt att föda barn och mammas ord om att det är första fasen som är värst för sen är man så upptagen att man inte orkar reflektera över smärtor hänger i bakhuvudet.
Vi pratar och skojar, skickar sms hem om att bebis är på G (eller olsson fick skicka sms till semesterföräldrarna i montenegro). Innan Petra och Ulrika hinner tillbaka så känner jag ett litet plopp ungefär och sen går vattnet, innan vi hinner larma efter tjejerna så kommer de in i rummet, undersöker mig och konstaterar att vattnet gick och att jag då inte får bada, men en varm dusch får jag. En kvart inne i duschen som är den skönaste jag någonsin tagit, allting slappnade av och smärtan var inte så tokig.



Lite lidande men glad ändå, inne på vårat rum 20 minuter innan vattnet gick
har CTG-apparaten på.

04.00 - 05.45

Smärtan börjar bli värre, jag vrider och vänder och allt gör ont, CTG-apparaten ger mig panik för det känns som jag sitter fast, värkarna blir mer påtagliga och jag försöker hålla modet uppe men det går inte. Blir hela tiden påmind om att jag måste andas men det blir svårare och svårare, till slut måste Ulrika ta bort CTGn för jag har panik och kan inte ligga skönt någonstans hon står istället och håller apparaturen mot min mage med lite lätt rynkade ögonbryn. Försöker gå på toaletten en vända till, har en mysig vuxenblöja på mig som samlar upp allt fostervatten som forsar ur mig när jag ställer mig upp, toalettbesöket blir så smärtsamt att jag kvider, mår illa och nästan gråter av att enbart sitta och kissa

Värkarna blir ännu värre (hur tusan de nu kunde bli de då jag redan trodde att jag skulle explodera när som helst), nu börjar kroppen istället reagera på varje värk genom att spänna sig i en båge och våldsamt försöka spy men eftersom jag inte ätit på länge så finns ingenting, får vid ett tillfälle (när det är som värst) upp en del galla annars är det bara krampaktiga hulkningar, vid de små korta pauser jag får så skakar hela kroppen och framförallt benen.

Tiden går och jag känner att jag blir mer och mer dimmig i huvudet av smärtan, P och U försöker göra allt de kan i detta skede för att jag ska ha det bra, U kollar flera gånger hur mycket jag är öppen men det går långsamt med 1 cm i timmen (helt normalt egentligen men eftersom man ska vara öppen 10 cm så kände jag att det gärna fick gå fortare).Jag blir erbjuden lustgas får snabbt förklarat för mig att vid nästa värk ska jag andas i den lilla masken, jag försöker verkligen, försöker få den där himelska upplevelsen som alla som tagit lustgas berättat om. Istället så får jag panik ännu en gång, känner att om jag har kvar masken över munnen så kommer jag sluta andas för evigt och istället dö, jag tar bort den och försöker förklara det för U och P men istället så vrålar jag lite till och kroppen böjer sig i kramp igen och fler hulkningar kommer och jag flåsar för att få lite luft.

U's rynkade ögonbryn är tillbaka och hon berättar att de vill sätta en elektrod på bebisens huvud för att få hennes hjärtljud på en egen apparat eftersom jag inte kan ligga stilla så att de får en tillräckligt bra mätning med hjälp av CTGn, de sätter dit elektroden och jag ligger mest och ömsom kvider och ömsom skriker och Daniel (som inte fick komma i närheten av mig som inte klarar av att ha folk nära när jag har ont) ser mest lidande ut och försöker hjälpa till med det han kan och får, spypåsehållare blir hans uppgift.

Ju längre tiden går desto mer ont får jag, till slut så är allting dimmig och jag skriker, kvider och spyr och det tycks aldrig bli något uppehåll i smärtan, Daniel slänger fram spypåsar  och Petra ger honom spypåsar på löpande band, jag ligger i fosterställning, Daniel håller i tre- fyra spypåsar åt gången och Petra springer lite emellan, utifrån kan jag tänka mig att situationen såg lite lätt komisk ut.

Ulrika kommer in och säger att hon ska prata med läkaren, hon försvinner och kommer tillbaka och säger att läkaren ska komma och ta ett blodprov på bebisens huvud. Jag minns att Jessica berättat efter att hon fick Sid att de tagit något blodprov på hans huvud och att det var det som gjorde mest ont under hela förlossningen. Jag får panik och brölar lite till men känner att jag egentligen inte orkar vara där över huvudtaget, jag önskar mig själv långt bort och helst sovandes.

Jesper Ekman gör entré, presenterar sig snabbt och säger någonting, jag blir i min säng upphissad till taket, får lägga upp benen i två hållare och Jens tar plats. Då däremot så får Daniel vara vid mig, jag håller honom hårt i handen och förbereder mig på dödlig smärta, får lite mer vattenavgång och värkar som gör att jag önskar att få dö eller spy eller kanske ta lite knark. När Jens gått bort ifrån mina ben så lägger jag mig i fosterställning åt det håll han gick, ser Ulrika, Petra och ett rör med blod, jag ser även att Jesper tar ungefär 2 sekunder att titta på någonting innan han vänder sig om till mig och Daniel och säger med sin lilla röst att det här kommer att bli kejsarsnitt, jag frågar varför och han svarar bara att barnet är väldigt stressat och lägger sedan till att det är akut.