krissw

08.00

Jag vaknar och det står två sköterskor bredvid min säng och pratar med varann, pratar med mig?
Jag ser en klocka på väggen och noterar att klockan är morgon, det var morgon när jag somnade också men nu är det morgon på vad jag antar är samma dag. Det är alldeles lugnt där jag är, men jag vet inte vart jag är. Men jag lever och livet tycks vara rätt schysst, vart alla andra är känns inte så jätteviktigt men jag måste ändå få veta, frågar sköterskorna som bara kan säga att allt har gått bra, barnet är med Daniel och mer vet de inte för de har precis börjat sitt skift och har inte varit på jobbet under tiden som jag opererats.

Jag får någon som ska undersöka om min livmoder har dragit ihop sig, det känns lite som att någon möblerat om alla mina organ och samtidigt misshandlat dem rejält men om man har en bra inställning och andas ordentligt så går det, precis som barnafödande så ska ju operationer vara lite smärtsamma (det kan ha varit morfinet som talat i detta skede för jag har aldrig haft så bra inställning i hela mitt liv). Min temp tas och den är något förhöjd, jag har dropp in i nålhanden och en kateterslang mellan benen, jag har en liten grej på mitt finger som mäter syresättningen i mitt blod, jag har en grimma med syrgas och en liten plupp på bröstet som kollar att hjärtat hänger med. Allt detta vet jag att jag satt fast i då jag under en och en halv timme på uppvaket inte hade annat att göra än att titta på maskinen ovanför mitt huvud. Sköterskorna pratar och pillar, frågar och trycker, pratar med varandra, hämtar en till sköterska, pratar med mig och svarar på alla mina konstiga frågor.

Sen går de, jag kan inte röra mig eftersom man när man ligger ner använder magmusklerna till allt tydligen och jag kan inte spänna musklerna, jag är även inkopplad i en massa saker som sagt och detta är ytterligare en anledning till att jag inte kan röra mig. Jag känner ett stort behov av att få prata med någon, berätta vad som har hänt. Berätta att jag fått ett barn, berätta att jag ligger ensam och naken (okej med en sjukhusrock på mig men den skyler inte mycket) med sladdar och slangar överallt.

Eftersom hela uppvaket är ett stort rum och jag tydligen var den enda som behövde vakna denna måndagmorgon så är inte drapperierna kring min säng fördragna, jag ser sköterskor som vandrar omkring runt mig så helt ensam är jag trots allt inte. Jag har ett stort behov av att prata med någon men känner att jag redan sagt tillräckligt knarkade saker till sköterskorna som ingenting vet och som har en massa papper att sköta.

Jag frågar om jag skulle kunna få ringa, kanske till mamma och berätta att hon blivit mormor bara för att få hela händelsen lite verklig. Jag får en telefon och slår mammas nummer, jag smsade mamma under natten så jag visste att hon bara gick hemma och väntade på att få detaljer. Hon svarade fort och jag får äntligen berätta för någon att jag ligger på uppvaket, att allt inte gick som det skulle och att barnet var ute men att jag ingenting visste. Jag minns inte så mycket mer av samtalet än att jag fick prata, mamma gick själv igenom en liknande procedur då min syster bestämde sig för att krångla när hon skulle ut så mamma sa att man missar den där första stunden men att man hinner ta ikapp den senare.

När vi pratat klart så ligger jag mest och väntar, jag blir lite mer undersökt och får ligga kvar tills de är nöjda med min temp, efter vad som känns som fyra år ungefär så ringer de ner till BB och ber dem hämta mig.
Jag har vid det laget blivit av med grimman eftersom jag alldeles utmärkt klarade av att syresätta mig själv efter narkosen, och när BB personalen kommer upp så tar de bort EKG-pluppen och klämman på fingret. Men katetern och de två påsarna med dropp får följa med ner till BB.

09.30

Jag minns inte mycket annat än att jag babblade på och ansåg mig vara on top of the world, jag hade inte ont någonstans och om de bara drog ur de förbenade slangarna så kunde jag alldeles själv hjula ner till BB och träffa min familj (det senaste sa jag förstås inte för man ska lyssna på vad syster säger om att man ska ta det lugnt!). Sakta rullade vi in på BB, mot rum nummer 4 där de påstog att Daniel skulle vara med vårat barn, situationen var både lite dramatisk och surrealistiskt, det kändes lite som att jag borde duschat och tagit på mig fina kläder kanske tagit med mig en blomma eller så då jag faktiskt skulle få träffa denna sprillans nya människa för första gången.

Jag rullas in och får se Daniel ligga utan tröja i en säng, på bröstet hade han en liten liten människa i en väldigt stor blöja och någonting som liknade en rymdkockmössa på huvudet, situationen blev helt plötsligt ännu mer mysko. Var det såhär det skulle vara, skulle det kännas såhär konstigt att träffa personen man valt att dela sitt liv med och personen som man burit omkring på under 9 månader? Jag var inte helt säker på att jag ville ta barnet ifrån honom, det var liksom hans barn. Jag var ju egentligen bara där och hade blivit lite opererad, jag var ju samma människa efter att jag vaknat som jag var när jag somnade minus ett par liter fosterväska, blod och foster.
Daniel där emot han hade ju fått barn - blivit förälder.
Jag hade bara varit där och sovit lite, blivit öppnad, lagad och nerdrogad.


En ännu namnlös bebis i en kockmössa från rymden och en nyopererad morfindrogad mamma i extremt stort behov av en dusch.

Denna måndag kändes ungefär som 4 dagar bara den, min telefon plingade till med sms hela tiden, Daniel fick i uppdrag att ringa alla, det kom in läkare, barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor med jämna mellanrum. Jag låg helt näck med ett tunt lakan och en sjukhusrock som skydd, jag hade droppnålar som gjorde ont i handen, en kateterslang som var ivägen och varje gång någon ny person kom in så ställdes det en massa frågor (hade hon ätit, kissat, bajsat? hade jag ont, ville jag ha piller, behövde jag någonting, hade någon varit här och pratat med mig?)  och det togs en massa prover.

Någongång gjorde jag en facebookuppdatering och informerade resten av världen om bebis ankomst, grattismedelanden haglade in och trots att jag kände att jag hade ont i magen så mådde jag väldigt bra, barnet mådde bra och varteftersom tiden gick så kändes det mer och mer naturligt att barnet var mitt att jag faktiskt också blivit förälder. Jag kände att bara någon tog bort den förbannade katetern så var jag övertygad om att jag både kunde stå och gå, för så illa kunde det väl inte vara?