"Do I belive in this ,or is this the only way to get around in my life?" Shout out louds sjunger någonting som jag själv har funderat på ett tag, jag får hela tiden för mig att jag alltid gör det jag själv vill. Men vid närmre eftertanke så gör jag som jag alltid har gjort. för jag vet inget annat sätt. hela livet har jag stått stilla och väntat på att allting ska gå framåt och så har jag bara följt med. Jag har också haft drömmarna om ett fint jobb en villa en hund och en ful gammal volvo med t vå ungar i. Men jag tror inte att jag vill det längre. just nu vill jag ingenting. elle jo, jag vill göra precis vad jag vill. vad jag vill precis när jag vill det och vart. men nej, allting hinner så ikapp. man måste gå upp på morgonen bara för att man kan ju inte ligga hela dagen, man måste äta frukost,lunch,iddag och kvällsmat för utan mat så dör man, man måste städa,tvätta,diska och blääää. Jag drömmer om den dagen jag kan gå omkring helt barfota på en strand någonstans långt borta, utan en tanke på alla saker som jag måste. Men för at kunna uppfylla den drömmen så måste jag vinna 47 miljoner på lotto eller så. Eftersom tid är pengar och om man vill ha så mycket fritid som jag önskar så måste man ha mycket pengar. Jag har suttit och tänkt på de tre V:na en hel massa (vovve,villa,volvo) och funderat på varför vi egentligen är så besatta av att få dem, är det meningen att vi ska känna oss skyldiga om vi inte vill, för alla vuxna som jag känner säger åt mig att jag nästa år ska bege mig ut i världen och inte binda mig, men de själva har inte varit någonstans, de gick direkt från skolan till familjelivet med arbete,räkningar , fast bostad, lån på banken, bil (och några har tillochmed barn) är det så vi vill ha det eller är det av skyldighet vi gör det?. Tänk bara kvinnor som är under 25 år som inte har några barn men som vill sterilisera sig måste gå i terapi först och så får de en massa gliringar av läkare och sköterskor. Men vi lever väl endå på 2000-talet borde då inte alla själva (med eller utan terapi) få bestämma om de inte vill ha barn. och om man en dag ångrar sig så går det ju alltid att adpotera. För det kan ju inte vara ett måste att ha barn nu när alla undersökningar visar att vi här på jorden håller på att ta slut på alla naturresurser och att jorden inte tål ännu fler människor. eller det kanske bara är av ren egoism vi skaffar barn, för det finns ju ingen som man älskar så högt som sig själv och ett barn är ju till 50% en avbild av en själv. missförstå mig rätt nu, jag hatar inte folk som har barn och jag säger inte att jag själv aldrig ska hamna där, men varför så bråttom? varför kan vi inte ta oss den tiden att hitta rätt istället för att slå oss ner någonstans som kanske känns fel sen. istället kan man väl prova alla fel och göra alla misstag för att tillslut hitta hem.
Samtidigt som jag självklart förstår att man inte kan leva i de där små lögnerna hela livet så känns det lite tragiskt att man inte får leva i sin lilla värld längre. Jag tänkte på det här om dagen när jag satt på ett tåg mellan västerås och sala, vad är det egentligen man är rädd för, är det sanningen eller det faktum att man inte får leva i en lögn längre? och när jag ändå satt och tänkte på det så började jag att tänka på rädslor i övrigt, vad är det för något egentligen? efter många kilometer (någonstans mellan tillberga och ransta) så lyckades jag koppla ihop mina två största funderingar med en liten röd tråd, det handlar om kontroll.
För när vi får veta den bittra (?) sanningen så försvinner den grund man alltid stått på och man måste ta in något nytt, då försvinner den gnutta kontroll man har och man står där helt hjälplös och måste ta in nya saker. och det måste vara det rädslor handlar om också, det spelar ingen roll om det är mörker eller spindlar man är rädd för det känns alltid likadant, det är något okänt som dyker upp och skrämmer livet ur en och då tappar man kontrollen över situationen. När man tappar kontrollen vad har man då kvar?
Idag har jag sagt hej då. Det är en av mina barndomsvänner som tar studenten imorgon och sen så åker hon till frankrike för ett år. men om jag känner henne rätt så blir det nog längre endå. Det var hon jag och våran andra kompis, vi som höll ihop rätt bra när vi var yngre, som träffades och tillbringade dagen med att baka bullar och fira födelsedagar. Efter all bullätning så var det dags för mig att åka hem, så vi tog en tur alla tre i den ena tjejens mammas volvo. vi susade fram med åkrar blommor och skog längs med sidorna och gamla gyllene tider klassiker på stereon och halvskrek fram vad än vi tänkte på. Jag började fundera på hur allting har blivit, man har ju alltid en plan, våran var att vi skulle växa upp, ta körkort och bara njuta av livet och susa fram längst med någon väg och köra planlöst vart än känlsorna tog oss. Nu är vi där, men ingenting blev som vi tänkt, den ena tjejen har ett föhållande och håller på att bygga upp ett hus och en framtid med en trebarnspappa (hon är en av dem som har drömmarna i en glasmonter och då och då tittarn på dem med en drömmande liten suck) och den andra ska dra till frankrike i ett år (Hon är en sådan som behöver det.). och jag kunde inte låta bli att tycka att det var lite sorgligt endå att ingenting hade blivit som vi tänkt oss, och det som skulle vara vårat avsked blev egentligen ingenting för alla hade vi någon annanstanns att skynda oss till och andra saker att göra så när vi kommit fram till mitt hus så sa jag hej då och tjejerna åkte tillbaka hem igen. och jag kunde inte sluta fundera på om det här var ett hej då eller inte när jag kom på att vi sa hej då för många år sen då vi alla tre valt olika vägar och det enda vi egentligen har gemensamt nu förtiden är att vi tillbringade våran barndom ihop. Är det också ett av alla de där sakerna som man frivilligt valt att blunda för tills den dagen då den läskiga sanningen stirrar en rakt in i vitögat? vad är egentligen grejen med oss människor och att klamra oss fast? varför klarar vi aldrig av att inse när saker är slut? och när vi själva inser det varför kan vi inte erkänna det för andra människor? och återigen, att saker tar slut behöver inte alltid betyda negativa saker, bara annorlunda. det kanske är nu vi tre tjejer borde ta farväl av allt det gamla och sluta försöka tvinga fram någonting som inte finns där, vi kanske bara behöver inse faktum, ta ett andetag och sen börja om på nytt med våran vänskap del 2, den lite mer vuxna delen.
Sommaren och alla dofter har kommit också, det är lika underbart och hemskt som förut. alla nya spänningar ligger i luften och alla ser fram emot någonting nytt. jag ser bara avsked överallt. Det här är mitt sista sommarlov och det innebär att jag om ett år måste komma på vad jag vill göra resten av mitt liv, just nu lutar det åt att bara blunda och peka och hoppas på att det inte går åt helvete. Men med all min erfarenhet på att saker inte går som man vill så ska jag aldrig räkna med någonting.
Blunda, hoppa och hoppas på det bästa. Vem vet världen kan chocka oss.
