krissw

Vänner.  Jag har tänkt väldigt mycket på dem på sistonde. Eller inte mina personliga vänner utan mer om vänskap i övrigt. Det var efter ett samtal om just vänskap med en killkompis som fick mig att vilja skriva den här bloggen.
  Vi stod och diskuterade hur sjuka relationer tjejkompisar har till varandra när han berättade att han hade varit hemma hos en kompis vars flickvän med kompis hade suttit och pratat ruskigt mycket elakheter om deras andra vänner i gänget. Men sedan när en av kompisarna (en av de som de andra två suttit och pratat skit om) dök upp så slutade de att prata skit om just henne men alla tre började att prata skit om alla andra och så höll det på tills nästan alla kompisarna hade kommit (när en dök upp så slutade man att snacka skit om den men man fortsatte helt enkelt att prata skit om de andra)  tills det bara var en tjej kvar som inte hade dykt upp, och hon (citat) "fick allt sina fiskar varma bakom ryggen" men när även hon kom så började alla tjejerna att prata skit om alla runtomkring.
Det var när jag fick höra om den händelsen som jag började att fundera på riktigt, ens vänner är ju ens allt eller hur? (det sägs så iallafall) men i allt ingår då även kategorin "värsta fiende"?
Jag kan enkelt säga att jag skulle gå över lik för mina vänner och att jag ibland kan älska dem så mycket att jag inte ens förstår vart all kärlek kommer ifrån (visserligen så skiftar objekten men kärleken är alltid den samma).
Jag förstår bara inte varför det ska vara så krystat, för så mycket kan väl inte självkänslan höjas av att man trycker ner någon som står en nära. Men när jag verkligen tänkte efter så kom jag på att det är alltid så, Blir man inte alltid lite extra belåten om man gör någonting bättre än någon annan? det spelar ingen roll om det handlar om vem som är snyggast i den där svindyra tröjan som är så inne eller om det är om drömjobbet eller skolan. Är man bättre så får man gnugga in det i andra människors ansikten. och speciellt i kompisarnas. 
      Hur kommer det sig då att vi har ett sånt stort behov av att vara så mycket bättre än alla andra? det är någonting som jag har funderat jättemycket på och trots att jag brukar att få upp en hel del alternativ i huvudet så har jag inte många gissningar på den här frågeställningen. för vad är det egentligen som får oss att njuta av att vara bättre än någon annan?  är det för att vi för några ögonblick får glömma bort alla de där sakerna vi är mindre bra på och bara får fokusera på att vi är bättre än någon annan? för speciellt om man tävlar mot sina närmsta kompisar så är det sjukt, eftersom man som kompisar oftast kompleterar varandra och borde inte det då betyda att det som jag är mindre bra på är någon av mina kompisar extra bra på och tvärt om?

  Det är samma sak som att vi alla egentligen innerst inne vet om vad som sägs bakom våra ryggar men vi pratar aldrig om det. Man tiger helt enkelt så länge tills man antingen en dag exploderar på någon liten händelse eller helt enkelt börjar att undvika personen / personerna i fråga.  Jag måste fortsätta att fundera på det här ett bra tag till, För om man stör sig så mycket på någon att man måste gå bakom ryggen på den, och i vissa fall till och med säga lite mindre olämpliga saker till personen (med det menas inte elaka saker, bara sånt som kan såra eller trycka ner någon annan) är det inte då man borde ta det som ett tecken att sluta umgås med personen ifråga, eller helt enkelt gå tillbaka och påminna sig själv om vad det egentligen var som gjorde att man blev så goda vänner från början.   vi människor är komplicerade varelser, har vi inte problem så skapar vi oss några.  

Jen säger (23:16):

när blev alltig så komplicerat?

K| säger (23:16):

Jag tror det var när vi gick åt vänster medans alla andra tog höger.


Jag har svarat på den där frågan idag. Men jag funderar fortfarande på det riktiga svaret. För när blev allting så komplicerat? var det den där dagen då jag försov mig alldeles för länge? eller har jag helt enkelt bara varit blind och inte märkt det ändå? När började jag att tänka på konsekvenserna innan jag gör saker? När började jag uppskatta nyheterna på TV? Och när i helsike började jag att tänka på morgondagen?
Jag börjar att bli rädd nu, allt och alla runt omkring mig växer upp och gör allt det där som man ska göra. De sätter sakta men säkert sina egna drömmar i en glasmonter som de tittar lite på ibland och mummlar "en dag kanske" istället för att gå ut och förverkliga dem.  De bjuder in människor som får ta del av deras liv på ett sätt som ingen annan någonsin fått. och här står jag och föraktar dem jag tittar på och säger ingenting, men i hemlighet så flyger tankarna omkring. Det är då det är bra att jag har Jenny, hon hjälper mig att förakta saker.
  Kvällens hat gick till kärlek och förhållanden. För både hon och jag har nu upptäck att våra vänner sakta men säkert glider oss ur händerna och in i förhållande världen. och när man väl klarat av den så går man till nåsta steg, Parmiddagarna (och som jag skrev igår så får jag rysningar av det ordet). sakta men säkert så börjar man att se ner på sina singelvänner, eller ännu värre man börjar kanske till och med att tycka synd om dem och försöker att para ihop dem med sina gemensamma vänner (det är sånt man skaffar om man varit fast för länge) och så använder man frasen "men guuud vad underbart det skulle vara, tänk er vad kul vi fyyra skulle ha det tillsammans" jag blir nervös av sånt. och när jag är i närheten av för många parmänniskor så måste jag bli en tvär och bitter liten människa som fäller elaka kommentarer och skämtar om allting. jag hatar det.
Jag hatar väldigt mycket. Det är därför jag och Jenny har startat en sekt. den heter Sekten mot bättre vetande. och vi har regler och förhållningsätt.och om någon av oss mot förmodan får för oss att hoppa ut ur sekten så skall vi föralltid bli förföljda av en man med alldeles för högt hårfäste. 
Det är sådant som gör att vi fortfarande stannar kvar på jorden medans alla andra svävar iväg i sina små bubblor, Vårat hat, våra öar och våran sekt. Vi har det för att undvika rädslan för det okända (alla hatar väl det okända) Jag erkänner, jag vill inte ta steget ut. sätta ner foten någonstans där det är alldeles mörkt och kallt. då är det bättre att stanna inne i mitt hat. 
And that's all i've got to say about that.
 

Radera: 'sudda ut, skrapa bort, avlägsna' enligt bonniers svenska ordbok.  Enligt mig betyder det bara dåligheter.  Saker man vill förtränga, ta bort ,radera helt enkelt. Det spelar ingen roll om det är bra saker eller inte, är det sånt som aldrig kommer igen så får det helt enkelt inte plats i min hjärna.
   För några månader sen så kom jag på att det här med att radera saker inte fungerar för hur mycket man än vill ta bort någonting, försvinner det verkligen någonsin? (nu pratar vi inte om försvunna SMS eller Gb:inlägg på någon skum sajt, utan om minnen, gamla pojkvänner, misstag man gjort). så jag kom på att jag skulle arkivera saker. Minnen. Helt enkelt stoppa undan dem till någon mörk vrå längst bak i hjärnan där de fick ligga som dyrt vin och lagras i många år innan jag kunde (vågade?) ta fram dem igen.
Men hur skulle det kunna gå? jag får ju såklart själv inte bestämma över vad min hjärna ska visa mig för bilder utan de bara dyker upp. och så är det såhär att om man verkligen inte får tänka på någonting så är det de enda som dyker upp i huvudet på en. så det tog inte lång tid innan jag gav upp den idén. 
   Jag pratade även med en god vän om förhållanden idag, hon har pojkvän och började prata om hurvida hon skulle ha parkväll ihop med en annan bekant (med äkta hälft) eller inte. Jag vet inte varför men jag fick kväljningar. Det lät så äckligt bara själva ordet "parkväll" efter en stund så började jag fundera på vad det var som gjorde att jag mådde så (både fysiskt och psykiskt) illa av ordet. Men hur mycket jag än funderade så kom jag inte fram till något, jag kan fortfarande inte komma på en anledning. 
   För ett år sedan så läste vi i skolan om hur hjärnan fungerar och jag tror att det var då vi började att prata om hjärnans egna försvarsmekanism, glömska. En människa som hamnar i en pressad situation slutar att tänka och gör bara. efteråt så minns hon inte vad som har hänt eller varför hon hanterade situationen på det sätt som hon gjorde. Det är hjärnans sätt att hjälpa oss, den kopplar bort och slår sen på autopiloten och jag tror att det var det som hände mig idag för när jag fick höra det där vidriga ordet för innan jag visste ordet av så hade jag hävt ur mig en massa elaka ord i en enda lång mening som fick min kompis att inse hur idiotiskt det egentligen är, Två kompisar råkar ha en varsin pojkvän, varför måste man då envisas med att trycka in sig i ett rum och låssas att man tycker det är kul? (nu är det inte så i alla fall men det var det första jag kom att tänka på när jag hörde ordet)
  Såhär i efterhand så kan jag ju spekulera lite över min reaktion, är det för att jag är rädd att min kompis ska lämna mig helt och gå in i parmiddags-världen? eller är det avund för att jag själv inte har någon kille som jag kan trycka in i det där rummet och låssas ha roligt ihop med? Eller så kanske det helt enkelt är så att jag inte är en förhållande person (eventuellt för att jag sett så många sjuka och snevridna förhållanden) och hatar allt som har med förhållanden att göra? låter allt detta krångligt och sjukt? Well, jag har aldrig påstått att jag är en okomplicerad människa.

"och i hemlighet har hon svurit att bli den första av dom att dra långt härifrån"
Så sjunger Lasse lindh i "Överlever du härnösand så överlever du allt". 
  Han har en poäng i det han sjunger. För vem vill egentligen bli kvar i byn/samhället/staden som man är född och uppvuxen ? jag har inte träffat många som har sagt "Jag trivs som det är, jag behöver ingenting mer" För alla vill vi väl ha mer?  men hur mycket är man berädd att offra för att få det man vill ha?
För det är ju nästintill vetenskapligt bevisat att man måste offra det som står en kärt för att få det man vill ha. Det är många som pratar om att de aldrig kommer att stanna kvar och de ska minsann ut i världen och flytta hit och dit. Det är de människorna som oftast fastnar och blir kvar för resten av sina liv.
Jag vågar inte säga någonting för jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill göra i morgon. och jag vet definitivt inte vad jag vill göra resten av mitt liv "Vad bra för dig" säger alla "för det är ju oftast då som man kan prova på allting och sen bestämma" men för mig känns det mest dumt, det känns som att alla andra kommer närmre och närmre sina lösningar och jag tar bara steg bakåt och utesluter allt fler möjligheter.  Just nu vill jag bara leva för stunden jag vill inte bli tvungen att välja vad jag  ska göra resten av mitt liv, men det känns som att det är det jag snart måste göra, "Du står på randen till att bli en vuxen kvinna" var det någon som sa någongång, när jag fick höra det så viftade jag bort det och sa att vi lever väl inte på 1500-talet längre. Men ju mer jag har fått tänka på det så har jag kommit fram till att det stämmer ju för när man börjar gymnasiet så får man stå på sina små kycklingben och känna sig löjlig men på de tre år som man går så växer man och blir vuxen (vare sig man vill eller inte). Det är vuxenlivet som skrämmer mig mer än någonting annat just nu. folk förväntar sig så mycket av en då, man ska vidareutbilda sig, skaffa ett bra jobb, familj, barn, lån på banken och hus etc etc. Den tanken får mig att vilja hoppa på närmsta plan till mexico och bara bli en kringströvande flummig hippie som aldrig har skor och som filosoferar över palmer.
Men samtidigt som dagarna blir till månader och månader till år så växer vi in i våra nya roller. och hur mycket det än skrämmer mig så måste man någongång ta tjuren vi hornen och acceptera läget, och då tror jag att man någonstanns helt omedvetet och okontrollerat har vant sig vid det. och vem vet, till slut så kanske man till och med gillar vardagen.

I sagans värld så  väntar varje flicka på sin prins som ska komma på en vit häst och rädda henne från alla ondska, de ska gifta sig och få två perfekta små lintottar till barn.
Men vad händer sen då?, i sagan har de tydligen inte uppfunnit arbetslöshet, ekonomiska bekymmer, skilsmässor och älskarinnor.
I dagens samhälle så blir det mer och mer vanligt med separationer och skilsmässor, nya familjer,plastbarn, halvsyskon, låssasmammor  och gud vet vad. vi tar stegen längre och längre ifrån den "normala" kärnfamiljen som består av mamma och pappa med tillhörande barn som har rådit så länge.
jag har börjat att fundera på vad det beror på, är det så att vi har för bråttom idag och inte klarar av att vänta på våra drömprinsar (och prinsessor) att vi bara tar första bästa padda som dyker upp och nöjer oss med det till den dag vi inte orkar längre? för jag menar törnrosa sov i 100 år och vaknade upp till sin drömprins borde inte vi ha tålamod att iallafall vänta en liten stund? för det kommer allt fler unga människor med stora förlovningsringar på fingrarna , hur kommer deras liv att se ut när de är 30-40 om de börjar sina familjeliv redan som 16-17 åringar? då blir det omvänt och de får kriser av alla de slag, skilljer sig och färgar håret och springer efter lammkött.
Eller är det så att vi idag helt enkelt är mer medvetna än förut? vi har hela livet fått höra att vi kan bättre. och nu vet vi (tills skillnad från förut) att vi får skillja oss och skaffa nya familer, vi kanske även är mer socialiserade idag än vad vi var för 50 år sedan och kommer ut och träffar folk mycket mer, och hela den här internetgrejen gör ju att man kan ha förhållanden med folk som finns flera tusen mil bort.
Jag har inte bestämmt mig för vilket av alternativen jag tippar på. jag försöker just nu bara att klura ut om det är bättre eller sämre idag än var det var för 50 år sedan, för tänk om någon gifte sig och skaffade barn med någon och sen kom på att den var olycklig men kände sig så pliktskyldig att han eller hon inte kunde skilja sig och fick stanna i sin olycka för resten av sitt liv. När man idag om man hamnar i en sådan situation kan bryta upp och börja om från början.  Vi människor ska alltid göra det så svårt för oss, som nu när jag har vridit sönder hela huvudet när jag har försökt komma fram till en lösning på hela den här kärnfamilj eller icke kärnfamiljsfrågan när jag istället kunde göra något annat.
Men men, som Pär skulle ha sagt "Det slutar alltid med att man är sin egna morbror".
tack för mig.

För alltid. Hur många gånger har man inte hört de orden? "Det kommer alltid att vara du och jag", "Jag kommer alltid att finnas hos dig " osv. Jag är ingen tvär och bitter liten mäniska men jag måste få slå hål på "för alltid" lögnen innan den går folk åt huvudet.
Att säga för alltid till någon är det samma som att mala ner fingrarna i en köttkvarn, För oftast så menar man det inte. och även om man menar det fruktansvärt mycket för stunden hur kan man veta vad som kommer att hända imorgon?(och för att inte tala om hur sinnessjukt det är att binda upp sig så fruktansvärt).
 Det är ett överskattat uttryck (och med det nekar jag inte till att orden någon gång hoppat ut ur min mun med) men tänk er, oftast när man säger det så menar man egentligen "Tills någonting annat dyker upp". För hur många För alltid har någonsin slagit in? 
Hur lång tid är förresten för alltid?
Den frasen är lika uttjatad som "förlåt" och "Jag älskar dig", jag tror att det blir en drog till slut. Jag hade en kompis en gång som missbrukade de tre fraserna så grovt att jag vid ett tillfälle blev tvungen att fråga henne om det gick på automatik, då tittade hon lika frågande på mig som om jag hade snortat en lina kokain på hennes finklänning och sa "Vaddå". 
Det var då det slog mig, vi har inte en aning längre, vi människor har blivit kalla varelser, så kalla att vi inte ens vet vad som kommer ut ur våra munnar, så länge det låter bra eller hur?  
För länge sen när någon klok människa satt och kom på alla dessa ord så innebar För alltid att någonting skulle fortsätta tills tiden tog slut, Förlåt betydde ånger och Jag älskar dig betydde att man tyckte så mycket om någon att man inte riktigt kunde mäta det.
Idag har de tre fraserna helt nya betydelser, För alltid innebär tills senare , förlåt betyder "jag menar det inte men här, ta ett känslomässigt plåster" och Jag älskar dig, jag vet inte ens hur man översätter det idag.
Med det vill jag inte säga att alla människor totalt har glömt ursprungsmeningen med dessa fraser. men jag vill bara påpeka att ju mer vi närmar oss för alltid dessto mindre mening får orden som kommer ur oss.
Nu låter jag som en tvär och bitter liten tant som har dragit upp nylonstrumpbyxorna för långt. Det är bara det att jag är så trött på att  alla dessa stora ord används i så små samanhang.
nej nu är jag trött på att tjata. så jag ska avsluta snyggt med att säga, lev väl för fan.