"vin på tetra och fulla människor jag nästan känner, såhär kommer jag att minnas min ungdom" . Sen jag fick det där meddelandet av min vän Jenny för några veckor sen så har jag funderat väldigt mycket på vad det är man tar med sig i sitt känslomässiga bagage ut i livet. För man väljer ju oftast inte själv vad man ska minnas och vad man ska glömma bort. Men de senaste veckorna så har jag tänkt mycket på vad det är jag kommer att ta med mig, kommer jag tänka tillbaka på gymnasietiden med en glädjetår i ena ögat och minnas alla de sjuka och roliga sakerna vi har för oss i skolan? kommer jag att minnas alla sömnlösa nätter då jag legat och stirrat på stjärnorna och önskat att de inte vore så många så att man kunde räkna dem? Kommer jag att ha förträngt den delen av mitt liv då allt var svart och jag önskade att någon kunde komma och ge mig en hand i mörkret och dra mig upp i ljuset igen? Jag var på väg hem från Valbo med min syster och min brors flickvän i lördags. vi lyssnade på musik och när snooks låt 1990någonting kom i högtalarna så gick kugghjulen i mitt huvud igång och jag började fundera på om det är så jag kommer att minnas min ungdom, på en evig roadtrip där varje stopp är en mellanlandning.
För det är så det känns just nu, som att mitt liv är som en enda lång genomresa där allt man gör bara är meningslöst och för någon annans skull, jag vill ha mer än såhär, spänning istället för rutiner, värme istället för kyla, äventyr istället för svenssonliv. Samtidigt som jag är rädd att jag är för upptagen med att drömma mig bort till allt det där att jag missar livet jag har här och nu, att jag missar vad som ska vara den bästa tiden i mitt liv, den tid man aldrig får tillbaka. För enligt min -Människor i behov av stöd lärarinna Gittan så är tid det dyrbaraste vi har och någonting vi aldrig får igen så vi måste ta vara på allt vi gör. Det är med det som med allting annat, vi vet att vi måste göra det men vi gör det inte för hur skulle livet se ut om man gick omkring och tog vara på allting hela tiden? det skulle ju vara kaos. Samtidigt som jag vill ta mig bort från min mellanlandning och komma till målet (som jag ännu inte listat ut vart det är någonstanns), så vill jag stanna kvar och se vad som händer med allt och alla, se vilka som överlever och vilka som ger upp. men som jag tidigare skrivit i min blogg "Don't let the bastards bring you down".
Ship och hej.
Leila bakar muffins i min Tv och klockan är egentligen alldeles för mycket för att vara söndag. Men hur ska jag kunna veta hur mycket klockan är eftersom Anna tog ner min klocka från väggen i fredags och jag har inte hittat den än.
Jag åkte bil idag, vi åkte på en stor väg alldeles för fort med hårdrocksmusiken som dånade i högtalarna bakom mig, vi mötte bilar hela tiden, med människor som skulle någonstanns. Alla var de på väg. liksom jag i bilen som jag satt i. Jag tänker alltid så mycket när jag åker bil, men jag kommer aldrig fram till någonting. Det gör jag sällan. Men en tanke som ständigt återkommer när jag åker bil (Eller tåg eller flyg eller ibland till och med båt) är att jag är nog som lyckligast när jag är på väg någonstanns, även om jag bara åker en liten bit så känns det alltid längre än vad det är. Jag hatar att stå stilla, jag hatar att vara kvar för länge och jag hatar att alltid vara förutsägbar.
Nu är Mikael Persbrant i min Tv, han kör rally med någon liten slags bil, de pratar hela tiden om att slåss om sekunder, och om man gasar för mycket och bromsar bara en sekund försent så kan hela ekipaget åka av. Grattis, de lär rallyförarna det som vi andra alltid förstått, det handlar om sekunder. i Mikaels rally så har han en kartläsare brevid sig som hela tiden berättar för honom vad som kommer i nästa kurva och hurvida han kan gasa mera eller om han måste ta det lugnt. Jag önskar att jag också kunde ha en kartläsare, speciellt nu när allting handlar om val och att självständigt göra en massa saker, hela tiden säger folk åt mig att de förväntar sig mer, att jag borde veta bättre vid det här laget och att jag ska klara av att göra saker helt självständig.
Hur är det meningen att jag ska klara av alla de där sakerna när jag aldrig förut har behövt oroa mig över dem? och en ännu större fråga, hur ska jag klara av alla de där sakerna när jag aldrig förut har FÅTT göra det själv? ska det vara som något slags plåsterryck det här med att bli självständig och stor ?
Jag var på framtidsmöte i torsdags, det gick ut på att syon på min skola hade en praktikant som skulle öva på att tala om framtiden med elever och vägleda dem till vad de vill göra i framtiden jag ställde upp som försökskanin. Efter mötet så kännde jag mig mycket illa till mods måste jag få säga. För jag kom inte fram till någonting, hon ställde frågor som "Vad vill du göra efter gymnasiet?" ," vet du någonting om den arbetsplatsen?", "vill du plugga eller jobba?". Det enda jag såg var frågetecken, jag riktigt kände hur de kröp frågetecken kring mig och hur väggarna ville ta sig närmre efter 25 minuter ursäktade jag mig och sa att jag hade lektion bara för att få komma ut därifrån. Var det inte meningen att jag skulle komma ut från det där kontoret med lite svar? istället så hade jag bara dubbelt så många frågetecken i mitt huvud.
Jag skulle behöva en klocka på min vägg (eller iallafall en Anna som kunde berätta vart hon gömt min klocka). Jag skulle behöva en trevlig leila i mitt kök som kunde baka muffins åt mig, även om hennes muffins såg oerhört äckliga ut så skulle det vara skönt med någon som inte ställde en massa frågor, Jag skulle behöva lite svar (för just nu är det så många frågor att inte ens min magic 8-ball kan svara). Men mest av allt skulle jag behöva en kartläsare i mitt framsäte som såg till att jag inte flög av banan. Tack och godnatt
Idag blir det inget filosofiskt, flummig och förirrande blogg-inlägg, jag har funderat på vad jag vill skriva och kommit fram till att det är så mycket att jag måste få fundera en lång lång stund till för att få ord på alla de tankar som flyger runt i mitt huvud. Så dagens blogg blir egentligen bara en uppmaning tills dess att jag fått lite ordning i mitt huvud och kan skriva någonting vettigt.
"Don't let the bastards bring you down".
Jenny. Allt löser sig. och om det inte gör det så kan jag ge dig alibi.
För något år sen så åkte jag bil med min mor och vi konverserade (det är oftast i bilen till eller från något som vi hinner prata med varandra på riktigt), jag var som vanligt orolig över någonting som jag inte hunnit med att göra eller något annat helt ovesentligt då hon sa "Jag tror att du tänker för mycket, att du orar dig i onödan för allting som händer runt omkring dig, du skulle må mycket bättre av att inte tänka så mycket". Hennes ord har hemsökt mig väldigt många gånger sen dess, och jag har verkligen försökt att ta semester, men det går inte. "cogito, ergo sum- Jag tänker, alltså finns jag" är flitigt använt citat (av René Descartes) , jag har länge funderat på vad det innebär, för jag vet hur många människor som helst som finns men som inte tänker. (och borde inte det knäcka hela hans teori?) . Eller menar han någonstans att man måste tänka för att få veta att man lever? Vilket som så verkar det krångligt, krångligt men sant. Det är så många ickeexisterande människor idag att jag inte vet vart jag ska ta vägen, varför tänka innan man talar? varför tala alls om man inte tänker? . Ibland önskar jag (precis som resten av världen) att jag hade en manick som jag kunde använda när jag ville läsa folks tankar, för det är alltför ofta nuförtiden som jag undrar vad folk egentligen tänker, och hur det hänger ihop med det som de säger.
som man känner sig själv känner man andra brukar alltid min mor säga, så när jag hamnar i mina funderingar över vad andra människor säger och vad de egentligen menar så går jag tillbaka till vad jag själv säger och det jag egentligen menar, För hur många (helt ärligt) har använt frasen "vi borde träffas och ta en fika någon gång" är inte det den äldsta frasen i boken? Den största nödlögnen som finns som man använder på människor som man önskar att man hade tid för, men som man vet att man har glidit för långt i från för att det ska gå att rädda.vi verkar vara mycket för att försöka hålla fast vid någonting som egentligen inte finns där (när jag säger vi så menar jag oss människor) för jag tror inte att jag känner någon som jag vet klarar av att inse fakta och bara släppa taget. Återigen så återvänder jag till en av mina favoritnyckelord i denna blogg, kontroll, om vi erkänner att vi tappat något så innebär ju det att vi måste utesluta det från våra hjärnor och då får vi ett slags litet tomrum som vi genast måste fylla upp med något annat -något okänt- och då kommer vårat kontrollbegär upp igen och vi klamrar oss hellre fast än att ta åt oss något nytt (ja jag vet, jag är en kvinna med många funderingar som oftast får samma svar. för i mitt huvud måste allting vara logiskt för att jag ska få någon som helst ordning på någonting). Men är det inte dags för oss att åter ta kontrollen? att bli av med all denna onödiga skit som bara ligger och tar plats i våra hjärnor? precis som man vårstädar hemmet när solen börjar kika fram så kan vi väl höststäda hjärnan när vi beger oss mot den mörkare delen av året så att vi slipper alla dessa depressioner, jag borde egentligen inte ens sitta och skriva den här sketna bloggen för alla dessa funderingar är sådant jag borde rensat ut förra hösten, men precis som med vårstädningen så blir det aldrig av.
Nej nu ger jag upp. Jag ska låta hjärnan vila ett litet slag och sluta vrida mig ut och in för att den stora knuten jag har i min hjärna ska lösas upp när jag vet att det är mission inpossible 4. (Jag har förresten alltid föreställt mig att tankarna flyger runt i huvudet som vita långa bokstavsrader, är det lika sinnessjukt som jag tror att det är ?)
Nej nu känner jag att detta börjar att gå lite överstyr. Så jag säger hej så länge tills nästa gång jag känner att jag måste hävda mig.
