sound of silence.
Jag har en total hang-up på stereophonics idag. Det är en totalt förvirrande dag, fast vilka dagar är inte det?
Efter ett par dagar i arbetslöst tillstånd (ett par dagar då jag har slitit mig i mitt hår och varit allmänt frustrerad), så har jag konstaterat att man har inte en jävla aning om vad man vill ha, inte ens när man har fått det.
"Grattis lilla vän" säger ni nu, du har precis fått reda på det som vi redan visste, välkommen ut i livet - Det är ett kors, en spade och en smäll på käften, ingenting annat.
Nu kanske ni får för er att jag är lite negativ, men jag skulle inte vilja säga så. Jag är bara, förvirrad. Det hör tydligen till har jag fått lära mig, men nu börjar det seriöst gå lite för långt! Allt som jag någonsin trott om mig själv har visat sig vara falskt. Min plan har gått i stöpet, allt jag någonsin strävat efter har bara kraschat, nu tillbringar jag mina dagar med att försöka lista ut nästa steg!
Jag skulle behöva åka till någon lugn plats, ni vet ett sånt där ställe där man seriöst betalar fem tusen kronor för att klappa på kossor och sitta på bryggor och meditera, ett ställe där man får vetegroddar till lunch och kallt silverthé till kvällsmat. Där man lever på naturen för att få vara stilla med sig själv och hitta sitt inre och få lite "perspektiv"
Jag har alltid tyckt att inre frid och självkännedom har varit för töntar, ni vet sånna människor som i skolan var blyga och rara men som fritiden roade sig med sjuka sexlekar som involverade dvärgar och piskor. Folk som aldrig har varit säkra på sin plats i samhället. Inte för mig, jag har (nästan) alltid varit säker på min sak, på vad jag vill göra, när jag vill göra det och hur jag vill göra det. Men nu stämmer ingenting, jag har gått de vägar jag valt, men helt plötsligt bara vänt om för att det har varit fel. Snart får de inte vara fel längre.
Jag skrev tidigare om att man får ångra sig, det är ju bra. Men jag är snart vid den dag då man inte får ångra sig längre, vad gör jag då? Ska jag acceptera allt och bli en tvär och bitter människa? Eller ska jag åka till Paris och hoppa från eifeltornet? Eller ska jag kanske helt enkelt sktia i att man inte får ångra sig längre och ångra mig ändå?
Just nu är det för mycket frågor och för lite svar som simmar omkring i mitt huvud. Jag skulle behöva fler svar och mindre frågor. Men det går inte, jag får chansa. Funkar inte det så får jag acceptera mina val ändå, för som jag brukar säga "Suck it in bitch"
Lev väl, utan frågetecken tack. Fridens liljor på er alla!
Efter ett par dagar i arbetslöst tillstånd (ett par dagar då jag har slitit mig i mitt hår och varit allmänt frustrerad), så har jag konstaterat att man har inte en jävla aning om vad man vill ha, inte ens när man har fått det.
"Grattis lilla vän" säger ni nu, du har precis fått reda på det som vi redan visste, välkommen ut i livet - Det är ett kors, en spade och en smäll på käften, ingenting annat.
Nu kanske ni får för er att jag är lite negativ, men jag skulle inte vilja säga så. Jag är bara, förvirrad. Det hör tydligen till har jag fått lära mig, men nu börjar det seriöst gå lite för långt! Allt som jag någonsin trott om mig själv har visat sig vara falskt. Min plan har gått i stöpet, allt jag någonsin strävat efter har bara kraschat, nu tillbringar jag mina dagar med att försöka lista ut nästa steg!
Jag skulle behöva åka till någon lugn plats, ni vet ett sånt där ställe där man seriöst betalar fem tusen kronor för att klappa på kossor och sitta på bryggor och meditera, ett ställe där man får vetegroddar till lunch och kallt silverthé till kvällsmat. Där man lever på naturen för att få vara stilla med sig själv och hitta sitt inre och få lite "perspektiv"
Jag har alltid tyckt att inre frid och självkännedom har varit för töntar, ni vet sånna människor som i skolan var blyga och rara men som fritiden roade sig med sjuka sexlekar som involverade dvärgar och piskor. Folk som aldrig har varit säkra på sin plats i samhället. Inte för mig, jag har (nästan) alltid varit säker på min sak, på vad jag vill göra, när jag vill göra det och hur jag vill göra det. Men nu stämmer ingenting, jag har gått de vägar jag valt, men helt plötsligt bara vänt om för att det har varit fel. Snart får de inte vara fel längre.
Jag skrev tidigare om att man får ångra sig, det är ju bra. Men jag är snart vid den dag då man inte får ångra sig längre, vad gör jag då? Ska jag acceptera allt och bli en tvär och bitter människa? Eller ska jag åka till Paris och hoppa från eifeltornet? Eller ska jag kanske helt enkelt sktia i att man inte får ångra sig längre och ångra mig ändå?
Just nu är det för mycket frågor och för lite svar som simmar omkring i mitt huvud. Jag skulle behöva fler svar och mindre frågor. Men det går inte, jag får chansa. Funkar inte det så får jag acceptera mina val ändå, för som jag brukar säga "Suck it in bitch"
Lev väl, utan frågetecken tack. Fridens liljor på er alla!
Att man aldrig kan få vara nöjd. Att man alltid vill ha mer. Måste ha mer.
Det är tydligen mänsligt att sträva efter något bättre för att bli tillfredställd, men varför vet man aldrig när man ska stanna?
Jag misstänker att det är så att vi inte vet vad vi vill, så därför måste vi prova på en hel massa saker för att känna oss tillfreds med oss själva.
Är allt bara en enda lång jakt på bekräftelse? Vi vill att någon ska se oss, därför fortsätter vi att kämpa. för att få ett dumt diplom, en pokal eller en stor hög med pengar.
Jag tror att vi ständigt behöver bekräftelse för att känna att vi lever, eller jag vet att det är så. Självklart vet vi att vi lever utan bekräftelse men vi måste ha något som får oss att fortsätta.
Tävlingsinstinkt kan nog också vara en motivering, vi känner oss stora och duktiga om vi får vara bättre än någon annan, så därför fortsätter vi att kämpa på. Bara för att vinna.
Sen en dag, när vi tror att vi har fått det som vi har kämpat för, eller när vi (gud förbarme oss) känner oss nöjda, då kommer herr vardag och knackar på. Det är då som det går riktigt åt skogen. Herr vardag fårr oss att tänka, han får oss att känna. Han knullar sönder våra hjärnor rätt och slätt.
Mitt tips till alla som blivit ifattjagade av herr vardag är att ni måste döda honom. Eller använd kondom åtminstonde, annars kommer ni drabbas av herr vardagssjukan, det är då tävlingsinstinkterna och bekräftelsehormonerna sprider sig som vårtor i era hjärnor. Det är livsfarligt. Döda honom, och fortsätt sedan att leva lyckliga med det ni har!
Lycka till.
Det är tydligen mänsligt att sträva efter något bättre för att bli tillfredställd, men varför vet man aldrig när man ska stanna?
Jag misstänker att det är så att vi inte vet vad vi vill, så därför måste vi prova på en hel massa saker för att känna oss tillfreds med oss själva.
Är allt bara en enda lång jakt på bekräftelse? Vi vill att någon ska se oss, därför fortsätter vi att kämpa. för att få ett dumt diplom, en pokal eller en stor hög med pengar.
Jag tror att vi ständigt behöver bekräftelse för att känna att vi lever, eller jag vet att det är så. Självklart vet vi att vi lever utan bekräftelse men vi måste ha något som får oss att fortsätta.
Tävlingsinstinkt kan nog också vara en motivering, vi känner oss stora och duktiga om vi får vara bättre än någon annan, så därför fortsätter vi att kämpa på. Bara för att vinna.
Sen en dag, när vi tror att vi har fått det som vi har kämpat för, eller när vi (gud förbarme oss) känner oss nöjda, då kommer herr vardag och knackar på. Det är då som det går riktigt åt skogen. Herr vardag fårr oss att tänka, han får oss att känna. Han knullar sönder våra hjärnor rätt och slätt.
Mitt tips till alla som blivit ifattjagade av herr vardag är att ni måste döda honom. Eller använd kondom åtminstonde, annars kommer ni drabbas av herr vardagssjukan, det är då tävlingsinstinkterna och bekräftelsehormonerna sprider sig som vårtor i era hjärnor. Det är livsfarligt. Döda honom, och fortsätt sedan att leva lyckliga med det ni har!
Lycka till.
Idag har jag städat, det är en mycket vardaglig sak att göra. eller inte om man gör det på mitt sätt, jag måste alltid städa sådär mycket när jag städar. Plocka med saker, byta plats på saker, slänga grejer osv osv.
Varje gång jag städar så hittar jag någonting, oftast är det bara någonting litet, men alltid är det någonting som får mig att sätta mig ner en stund och bara titta och minnas. Tänka tillbaka ett slag.
Idag blev det lite extra mycket sånt eftersom jag bestämt mig för att packa upp de två kartonger som stått och skräpat i ett hörn i två månader. Det var de två sista kartongerna från lägenheten där jag tillbringat tre år när jag gick gymnasiet. I dem hade jag bara slängt ner allting jag haft på väggarna, och alla fotografier jag haft i bokhyllan och annat skräp, jag gick igenom allting idag.
När jag började gröta runt i låda ett så insåg jag att jag inte behövde packa upp den, för där i låg alla mina skolsaker från gymnasiet (och Ja, jag är en tönt som har sparat allting). Jag bestämde mig för att den lådan skulle förbli packad och sen undangömd någonstanns tills den dag jag flyttar igen, då kommer den förmodligen att hamna i ett garage någonstanns och där får den stå tills det börjar regna in och den förstörs av mögel och annat äckel. ¨
Jag grävde mig ner i låda två, vid första anblicken så såg jag bara skräp, och jag började fundera på varför jag hade plockat med all skit från stan, men när jag tittade närmare så hittade jag en hel skock med känslomässiga skatter, allt jag plockade upp ur lådan gav mig en massa minnen och ett slag blev man nästan lite irriterad för att man sparat så mycket på grund av sentimentalitet.
I en låda hittade jag även min älskade magic8ball som min vän och medarbetare Jenny gett mig, den var nästan det enda som fick komma upp ur låda två också, allting annat slängdes ner i låda ett för att få ligga och lagras där i några år. För känslomässiga skatter är som bra vin eller ost, det måste lagras i många många år innan de blir riktigt bra.
Nu har jag iallafall packat ihop min låda, jag kastade ner en hel massa saker där, saker som ska få ligga och lagras några år i källaren.
Jag hör av mig när jag har grävt upp skatten igen.
Well life has a funny way of sneaking up on you
When you think everything's okay and everything's going right
And life has a funny way of helping you out when
You think everything's gone wrong and everything blows up in your face
Det blir aldrig som man tänkt sig, är det inte så man säger?
när man tror att man har listat ut allt så kommer det någonting nytt och slår en i ansiktet, mina tidigare blogginlägg har nästan alltid handlat om framtiden och om vad man bör göra, hur förvirrande allting är osv.
Nu kommer ännu ett sådant inlägg, det handlar om ödets ironi, om att inte få det man vill ha, om att få det man inte vill ha.
Jag kallar det för övergångsåldern (och nej, jag pratar inte om klimakteriet). Det är den övergångsålder vi är i nu, att jobba eller att inte jobba, och om vi vill jobba vad vill vi jobba med? Borde jag ha sökt till högskolan iallafall, borde jag ångra att jag inte gjorde det. Vad vill jag göra med mitt liv?
Några stannar hemma och lever ett liv i lyx (vem som sponsrar det vill jag inte ens fråga), några sliter njurarna av sig för svettlöner, och några, de bara lutar sig tillbaka och inväntar höstens kommande studier.
Vad gör man om man inte ingår i någon kategori, om man bara har sig ett arbete för att försöka få pengar när man försöker lista ut vad man vill göra med livet.
Hur ska man hitta orken och inspirationen till att göra något? eller som i mitt fall, hur ska man kunna hitta lugnet att slå sig till ro för ett slag?
Jag flyttade iväg, jag kom tillbaka fortare än vad jag själv hade räknat med, med en bränd stolthet och ett stort misslyckande, jag trodde en gång att jag visste vad jag ville. Men det försvann ut genom fönstret.
Min misslyckade ta-över-jorden-erfarenhet har fått mig att tvivla på vad jag verkligen vill. för tänk om man vill något ,men sen ångrar sig. Jag har hört att man får ångra sig, men inte hur många gånger som helst.
Jag ska nog bara blunda och peka (min första plan var ju som sagt att bara blunda, peka och hoppa), är det inte det som övergångsåldern handlar om, vi ska blunda, peka och hoppa till nästa kapitel. Vi hoppas på det bästa, och om inte det fungerar så kan vi alltid ångra oss.
