When there is nothing left to burn
You have to set yourself on fire
Total tristress. Ibland behöver man elda saker!
Jen säger (18:54):
smyger du omkring bakom kulisserna?
Kristin - - säger (18:55):
ja det gör jag, jag gör ofta så..
Jen säger (18:55):
ja jag med, nu för tiden
Kristin - - säger (18:59):
varför gör du så?
Jen - lite här, lite där.. säger (19:00):
jag försöker undvika M.E lite
Varför gör du så?
Kristin - - säger (19:00):
varför, jag vet inte. Jag gillar inte att vara tillgänglig.
Inte finnas till, eller att göra det men att göra det så att ingen ser, är det inte sånt vi gillar nu för tiden?
Jag gillar inte att folk kan få tag på mig, och jag hör väldigt sällan av mig till folk också, det är egentligen ett under att jag har vänner över huvudtaget.
Världens bästa uppfinning måste vara telefonen, att ge någon sitt telefonnummer det är det bästa sättet att visa för folk att man finns, men sen om man inte vill finnas för just dem så är det bara att låta bli att svara! Jag svarar väldigt sällan i min telefon, detta gör folk i min omgivning som galna. Det är inte så att jag screenar mina samtal och bara svarar på de jag har lust med, jag struntar helt enkelt i att det ringer överhuvudtaget, för jag vet att det alltid är någon i andra änden som bara vill mig något. Det är väldigt tröttsamt.
Det känns skönt att jag fortfarande har min töntiga, barnsliga sida kvar hos mig för på sistone så har det hänt en del saker som har skrämt upp mig lite.
Händelse nummer ett, jag och min vän S skulle handla lite smågodis en kväll när vi skulle mysa lite. Det plockas lite här och lite där, helt plötsligt får jag syn på punchpraliner och tänker (helt utan att tänka mig för) "åh punchpraliner det låter gott" jag hann knappt reagera på vad jag precis hade tänkt innan klockorna började blinka och orden vuxenpoäng började flyga i luften.
Händelse nummer två var bara häromdagen, när jag tänkte för mig själv, "Lasse Kronér det är en mysig kille", det var när jag kröp ner i min säng och tittade på dobido på datorn. Jag vet inte var ifrån dessa två tankar kom men de bara dök upp. Från ingenstans.
Men det börjar kännas lite mer tryggt nu. När dessa vuxenpoängsfaserna kommer så blir man inte lika chockad längre, nu bara skrattar man åt sig själv. För oavsett om det handlar om att låta bli att svara i telefonen, tycka om äckliga godisar eller att gilla att stanna inne en fredagskväll och titta på underhållningsprogram istället för att vara ute och ränna så är det saker vi växer in i.
Vi tar oss an nya roller, lär känna oss själva på nytt.
Och kom ihåg, att de är de som fortsätter att ringa trots att de inte får svar som förtjänar att du lyfter på luren.
Fridens.
Jag känner att det har varit alldeles för mycket konstiga inlägg här på sistonde, men jag antar att jag är inne i en konstig period av mitt liv. Jag får be er kära läsare om ursäkt för det! Men det har helt enkelt hänt för lite på sistonde för att jag ska få någon inspiration till att skriva någonting.
Här om veckan var jag på arbetsförmedlingen, jag var där för att prata om mina ansökningshandlingar med A som brukar hjälpa mig. Hon sa att det brukar vara lite ketchupeffekt på det där med arbeten, först så får man inte ett endaste arbetserbjudande på flera månader, sen så vill alla ha en på samma gång och då ringer telefonen sig varm.
Jag har tänkt på det hon sa, Ketchupeffekten, den funkar fan på allt. Först har man ingenting, sen har man mer än vad man behöver, och då helt plötsligt så tar det slut i flaskan och man får börja på en ny. Där flyter allting på jättebra till en början men sen blir det segt, man fastnar i sin egen flaska, man tror att det är slut och helt plötsligt så börjar det att rulla på igen, och då kommer allting på en gång.
Det är väntan som är det jobbiga i ketchupeffektens värld, tänk dig att du är jättehungrig, du ska sätta dig ner och äta någonting men du MÅSTE ha ketchup. Du plockar fram ketchupen och ser att den håller på att ta slut, men du vill ha det lilla lilla som finns kvar, du vänder flaskan upp och ner och skakar lite, det kommer ingenting. Sen kommer det litegrand, och tills slut så har du nästan allt från flaskan på din tallrik. Då är ju maten förstörd och du kan inte äta den, för det är helt enkelt för mycket ketchup.
Allt i livet blir förstört av den där jävla ketchupeffekten! Det är dags för SMBV (ni som inte redan vet vad det är borde skämams!) att gå in och göra någonting åt detta! Less is more som man brukar säga. och ketchupeffekten är fan inte välkommen i min värd längre.
Så tills vidare, fridens. och fortsätt bekämpa ketchupeffekten!
Här om veckan var jag på arbetsförmedlingen, jag var där för att prata om mina ansökningshandlingar med A som brukar hjälpa mig. Hon sa att det brukar vara lite ketchupeffekt på det där med arbeten, först så får man inte ett endaste arbetserbjudande på flera månader, sen så vill alla ha en på samma gång och då ringer telefonen sig varm.
Jag har tänkt på det hon sa, Ketchupeffekten, den funkar fan på allt. Först har man ingenting, sen har man mer än vad man behöver, och då helt plötsligt så tar det slut i flaskan och man får börja på en ny. Där flyter allting på jättebra till en början men sen blir det segt, man fastnar i sin egen flaska, man tror att det är slut och helt plötsligt så börjar det att rulla på igen, och då kommer allting på en gång.
Det är väntan som är det jobbiga i ketchupeffektens värld, tänk dig att du är jättehungrig, du ska sätta dig ner och äta någonting men du MÅSTE ha ketchup. Du plockar fram ketchupen och ser att den håller på att ta slut, men du vill ha det lilla lilla som finns kvar, du vänder flaskan upp och ner och skakar lite, det kommer ingenting. Sen kommer det litegrand, och tills slut så har du nästan allt från flaskan på din tallrik. Då är ju maten förstörd och du kan inte äta den, för det är helt enkelt för mycket ketchup.
Allt i livet blir förstört av den där jävla ketchupeffekten! Det är dags för SMBV (ni som inte redan vet vad det är borde skämams!) att gå in och göra någonting åt detta! Less is more som man brukar säga. och ketchupeffekten är fan inte välkommen i min värd längre.
Så tills vidare, fridens. och fortsätt bekämpa ketchupeffekten!
So let's find a bar
So dark we forget who we are
And all the scars of the
Nevers and maybes die!
Jag har en födelsedag på väg, jag har aldrig gillat födelsedagar men det beror nog förmodligen på att jag har alltid trott att det ska kännas så mycket, men sen när dagen är kommen så är det bara en stor gröt.
Familjen har varit ute på andra äventyr, det har varit knas med kompisar osv osv. Men så för två år sedan så bestämde jag mig för att nu får det vara nog, nu tar jag det inte längre! så jag och min vän och evige världsmotståndare J flydde världen och drog till huvudstaden, bara för att jag skulle få slippa födelsedagen.
Det blev en av de roligaste dagarna i mitt liv, från morgon till sen kväll så hade vi bara en massa knas för oss, med förbjudna tågresor, biljettbokningar, åt som kycklingar, hånade skor och fotade sovande kineser, vi blåste såpbubblor utanför World Trade Centre och allt var bara sådär konstigt magiskt.
Året därpå när jag fyllde the big 18 så hade jorden snurrat lite för fort, så några hade åkt av min planet och hamnat på andra ställen, jag var ledsen och sårad och det gjorde bara ont. Men åter igen så firade jag med min vän och kollega J, vi brände franskaböcker, fikade med folk som vi faktiskt gillar och åt apelsiner med skal. Även då så blåste vi såpbubblor, och allt kändes bara sådär jättebra.
Snart kommer min födelsedag igen (eller snart och snart, det är 5,5 veckor kvar) och årets händelse är redan planerad, det blir sittning på en mörk bar där vi kanske både får se kineser och brända franskaböcker. Är det inte spännande att vara jag?
Men summan av kardemumman, det jag ville säga är egentligen väldigt enkelt, jag ville bara förklara.
såpbubblor = lycka.
Fridens liljor.
Livet, det kan vara över på sekunden, och ändå så tar vi inte vara på det.
Jag fick ett samtal igår, ett samtal som jag aldrig mer vill ha igen, det lät ungefär såhär :
RIING
K- "Hallå"
H (med mycket nedstämd röst) -"hej, stör jag?"
K (mycket fundersam)- "neej"
H- "vad gör du då?"
K (börjar bli otålig)- "ingenting"
H- "nehe, okej" (tystnad) "har du hört vad som har hänt?"
K (med iskall klump i magen) - "nej!!"
(tystnad)
K (igen) -" vad är det som har hänt?!?"
H - "B, M och D har blivit påkörda"
K- "Jag kommer över!"
Efter det så flög kvällen förbi, precis som alltid när någon större olycka händer. Tiden står stilla, samtidigt som klockan bara snurrar fort. Men det var inget blodigt kaos jag fick möta när jag kom fram till min vän H, det var bara blinkande lysen och ett läskigt lugn som jag möttes av. Jag kom en timme efter olyckan hade skett och då var de tre personerna redan åkt till sjukhuset, vi fick stå kvar och bara möta det faktum att en lång väntan på att få veta hur illa det var väntade oss.
Vi gick ner till olycksplatsen och hämtade två mopeder och diverse smådelar som hade spridits över vägen och omgivningarna runt. Vi pratade och umgicks ett slag, gick igenom i detalj hur allting kan ha gått till. hur illa skadorna kunde ha blivit osv osv. någongång efter elva så bestämde vi oss för att det var dags att åka hem.
Innan jag och min bror åkte åt vårat håll så var vi och tittade på bilen som hade varit inblandad i olyckan, den såg inte trevlig ut. Även där stod vi och spekulerade.
Som tur var så fick vi redan någon timme efteråt en första rapport från sjukhuset, och det lät som att allt var stabilt, en av de inblandade fick åka hem redan samma kväll med skrubbsår och smärta i hela kroppen osv. Den andra (som krossat framrutan på bilen med sitt huvud) hade förmodligen någon inre blödning och skulle in på röntgen men mådde förhållandevis bra. Den tredje hade ben som stack ut lite här och där, men det lät som att det skulle gå att klistra ihop personen ifråga igen.
Sånt får en att fundera lite, om en sån smäll kan ske bara sådär utan någon som helst förvarning, vems tur är det då nästa gång?
Men tills nästa gång, snälla H ge mig en liten förvarning innan du ger mig sånna nyheter.
Fridens liljor.
Jag fick ett samtal igår, ett samtal som jag aldrig mer vill ha igen, det lät ungefär såhär :
RIING
K- "Hallå"
H (med mycket nedstämd röst) -"hej, stör jag?"
K (mycket fundersam)- "neej"
H- "vad gör du då?"
K (börjar bli otålig)- "ingenting"
H- "nehe, okej" (tystnad) "har du hört vad som har hänt?"
K (med iskall klump i magen) - "nej!!"
(tystnad)
K (igen) -" vad är det som har hänt?!?"
H - "B, M och D har blivit påkörda"
K- "Jag kommer över!"
Efter det så flög kvällen förbi, precis som alltid när någon större olycka händer. Tiden står stilla, samtidigt som klockan bara snurrar fort. Men det var inget blodigt kaos jag fick möta när jag kom fram till min vän H, det var bara blinkande lysen och ett läskigt lugn som jag möttes av. Jag kom en timme efter olyckan hade skett och då var de tre personerna redan åkt till sjukhuset, vi fick stå kvar och bara möta det faktum att en lång väntan på att få veta hur illa det var väntade oss.
Vi gick ner till olycksplatsen och hämtade två mopeder och diverse smådelar som hade spridits över vägen och omgivningarna runt. Vi pratade och umgicks ett slag, gick igenom i detalj hur allting kan ha gått till. hur illa skadorna kunde ha blivit osv osv. någongång efter elva så bestämde vi oss för att det var dags att åka hem.
Innan jag och min bror åkte åt vårat håll så var vi och tittade på bilen som hade varit inblandad i olyckan, den såg inte trevlig ut. Även där stod vi och spekulerade.
Som tur var så fick vi redan någon timme efteråt en första rapport från sjukhuset, och det lät som att allt var stabilt, en av de inblandade fick åka hem redan samma kväll med skrubbsår och smärta i hela kroppen osv. Den andra (som krossat framrutan på bilen med sitt huvud) hade förmodligen någon inre blödning och skulle in på röntgen men mådde förhållandevis bra. Den tredje hade ben som stack ut lite här och där, men det lät som att det skulle gå att klistra ihop personen ifråga igen.
Sånt får en att fundera lite, om en sån smäll kan ske bara sådär utan någon som helst förvarning, vems tur är det då nästa gång?
Men tills nästa gång, snälla H ge mig en liten förvarning innan du ger mig sånna nyheter.
Fridens liljor.
Förhållanden, av alla de slag. Varför kan ingenting någonsin få vara enkelt? Varför kan man aldrig bara få säga vad man menar, det man känner innerst inne, "försvinn, jag hatar dig" "Lämna mig inte, jag behöver dig". istället så säger vi saker som "Nehe då kunde du inte hämta posten idag heller, att du aldrig kan göra någonting, det är bara jag som gör saker här bla bla bla" eller "jag har köpt hem ditt favorit thé så att du har någonting gott att dricka när du har varit ute hela dagen".
Jag blir så fruktansvärt trött på alla dessa språk, alla koder man måste försöka lösa innan man förstår vad någon säger.
Mest trött blir jag nog på mig själv, på att det alltid ska bli total tystnad när jag egentligen har som mest att säga. När det bubblar upp så mycket osagt i mig, det bubblar och bubblar och till slut så får jag inte stopp på det, så jag måste sysselsätta mig så att det inte imploderar.
Jag har aldrig klarat av förhållanden (både vänskapsförhållanden och kärleksförhållanden)speciellt bra, jag springer alltid innan det blir något, jag lämnar människor som kommer för långt in, eftersom jag får för mig att de ändå bara sticker efter ett slag. Många i min omgivning har fått lida för detta, men det är inte precis som att de vågar säga ifrån eller stanna kvar och vänta, det är då jag fått mina bevis som bara får mig att springa ännu fortare.
Men jag har fått för mig att jag inte är ensam, att det finns fler som delar mina allvarliga störningar. Det dröjer nog inte lång tid innan det klassas som en sjukdom. Frågan är bara hur man botar det, hur stoppar man sig själv från att implodera? hur hindrar man hjärnan att explodera av allt som snurrar? Hur förklarar man för någon att det inte är DIG det är fel på utan det är MIG?
Fast jag får trösta mig med att det finns lika många människor som försöker leva i lyckolandet där det växer blommor överallt och folk bajsar regnbågar, det är förmodligen ännu sämre än att leva i min värld, det är där de söker efter det perfekta förhållandet, den snyggaste kroppen, häftigaste jobbet och allt som kommer ivägen blir utplånat.
Det är där man börjar att bråka för att någon inte har ringt alla de elva gångerna man lovat, det är då man hotar att göra slut för att någon skär ostbacke eller har udda strumpor. La La land är förmodligen en hemsk plats, där folk inte ens klarar av att se sig i spegeln för att håret inte ligger rätt och fyra gram fett har etsat sig fast på stortån.
Jag blir så fruktansvärt trött på alla dessa språk, alla koder man måste försöka lösa innan man förstår vad någon säger.
Mest trött blir jag nog på mig själv, på att det alltid ska bli total tystnad när jag egentligen har som mest att säga. När det bubblar upp så mycket osagt i mig, det bubblar och bubblar och till slut så får jag inte stopp på det, så jag måste sysselsätta mig så att det inte imploderar.
Jag har aldrig klarat av förhållanden (både vänskapsförhållanden och kärleksförhållanden)speciellt bra, jag springer alltid innan det blir något, jag lämnar människor som kommer för långt in, eftersom jag får för mig att de ändå bara sticker efter ett slag. Många i min omgivning har fått lida för detta, men det är inte precis som att de vågar säga ifrån eller stanna kvar och vänta, det är då jag fått mina bevis som bara får mig att springa ännu fortare.
Men jag har fått för mig att jag inte är ensam, att det finns fler som delar mina allvarliga störningar. Det dröjer nog inte lång tid innan det klassas som en sjukdom. Frågan är bara hur man botar det, hur stoppar man sig själv från att implodera? hur hindrar man hjärnan att explodera av allt som snurrar? Hur förklarar man för någon att det inte är DIG det är fel på utan det är MIG?
Fast jag får trösta mig med att det finns lika många människor som försöker leva i lyckolandet där det växer blommor överallt och folk bajsar regnbågar, det är förmodligen ännu sämre än att leva i min värld, det är där de söker efter det perfekta förhållandet, den snyggaste kroppen, häftigaste jobbet och allt som kommer ivägen blir utplånat.
Det är där man börjar att bråka för att någon inte har ringt alla de elva gångerna man lovat, det är då man hotar att göra slut för att någon skär ostbacke eller har udda strumpor. La La land är förmodligen en hemsk plats, där folk inte ens klarar av att se sig i spegeln för att håret inte ligger rätt och fyra gram fett har etsat sig fast på stortån.
Nu låter det verkligen som att jag sitter här och föraktar förhållanden, men så är det inte; det är människorna jag inte klarar av. Alla dessa människor i förhållanden, eller nej inte vilka förhållanden som helst, mest de som bor i La la Land. Jag tänker iallafall slå ett slag för JAG formen och skippa VI ett slag. Sluta leta efter det perfekta förhållandet, för det existerar inte.
Fridens liljor.
Jag råkade gå in på min mail idag, eller jag är inne där varje dag, flera gånger faktiskt. Men just idag så råkade jag hitta ett par mail som försvunnit ur mitt minne.
Det var från en Ängel, en ängel som gjorde mer för mig än vad jag anade, hon kom från ingenstanns och rättade till allting. Utan att ens veta det. Självklart är hon ingen riktig Ängel, men hennes mailddress påstod att hon var en, det var över tre år sedan som jag fick de där mailen, tre år, det är inte så lång tid egentligen, men det har hänt så mycket sen min svarta ängel fanns hos mig.
Hon kom in i mitt liv som en ren slump (men åter igen, vilka gör inte det?), jag vet inte varför jag drogs så mycket till henne, kanske var det så att hon var lika mörk och skruvad som jag? Eller så var det bara meningen att hon skulle finnas där, för hur mycket jag än vred och vände på det så var hon mer skruvad än mig.
Hon försvann lika hastigt som hon kom, jag får förmodligen aldrig veta vad som hände med henne, trots att jag ibland kan vrida mig själv ut och in i mina funderingar. För idag vet jag inte ens vart hon befinner sig eller hur jag kan få tag på henne.
När jag satt och läste våra mail till varandra så kunde jag inte göra någonting åt att det for en rysning genom hela min kropp av välbehag, jag blundade och mindes, en mörk kväll, en doft av sommar, ett tonårsliv som for förbi och en soulmate som förevigt etsade sig fast i min själ. Det kändes så nära bara.
En närhet från en människa som trots det att hon har försvunnit fortfarande finns kvar, jag har aldrig varit med om att de som lämnat mig har funnits kvar på ett så starkt fysiskt sätt. Ibland blir jag galen, jag undrar vart hon finns idag när man vill ha någon att dela sina äventyr och krämpor med, någon som finns där helhjärtat, någon som delar med sig av en bit av sig själv och nästan kräver att man ska göra samma sak tillbaka.
"Jo jag vet hur det blir. datorer kan man aldrig lita på.. men jag sa iallafalla det som jag har tänkt på länge. och det kanske låter lite knäppt. men du verkar vara den enda i den här krångliga världen som förstår sig på ens sjuka tankar. tack för att du finns där! vi hörs.. puss och kram /K"
"Nej, dom är dumma. Och jag blev glad för att du sa det. Jag har saknat dig.
Du är klok, och jag behöver folk som är det. Om det är något, så lovar jag
att försöka hjälpa dig :)
Pussochkram"
Det värsta är jag var för dum för att förstå hur bra min Ängel var.
Fridens Liljor.
Det var från en Ängel, en ängel som gjorde mer för mig än vad jag anade, hon kom från ingenstanns och rättade till allting. Utan att ens veta det. Självklart är hon ingen riktig Ängel, men hennes mailddress påstod att hon var en, det var över tre år sedan som jag fick de där mailen, tre år, det är inte så lång tid egentligen, men det har hänt så mycket sen min svarta ängel fanns hos mig.
Hon kom in i mitt liv som en ren slump (men åter igen, vilka gör inte det?), jag vet inte varför jag drogs så mycket till henne, kanske var det så att hon var lika mörk och skruvad som jag? Eller så var det bara meningen att hon skulle finnas där, för hur mycket jag än vred och vände på det så var hon mer skruvad än mig.
Hon försvann lika hastigt som hon kom, jag får förmodligen aldrig veta vad som hände med henne, trots att jag ibland kan vrida mig själv ut och in i mina funderingar. För idag vet jag inte ens vart hon befinner sig eller hur jag kan få tag på henne.
När jag satt och läste våra mail till varandra så kunde jag inte göra någonting åt att det for en rysning genom hela min kropp av välbehag, jag blundade och mindes, en mörk kväll, en doft av sommar, ett tonårsliv som for förbi och en soulmate som förevigt etsade sig fast i min själ. Det kändes så nära bara.
En närhet från en människa som trots det att hon har försvunnit fortfarande finns kvar, jag har aldrig varit med om att de som lämnat mig har funnits kvar på ett så starkt fysiskt sätt. Ibland blir jag galen, jag undrar vart hon finns idag när man vill ha någon att dela sina äventyr och krämpor med, någon som finns där helhjärtat, någon som delar med sig av en bit av sig själv och nästan kräver att man ska göra samma sak tillbaka.
"Jo jag vet hur det blir. datorer kan man aldrig lita på.. men jag sa iallafalla det som jag har tänkt på länge. och det kanske låter lite knäppt. men du verkar vara den enda i den här krångliga världen som förstår sig på ens sjuka tankar. tack för att du finns där! vi hörs.. puss och kram /K"
"Nej, dom är dumma. Och jag blev glad för att du sa det. Jag har saknat dig.
Du är klok, och jag behöver folk som är det. Om det är något, så lovar jag
att försöka hjälpa dig :)
Pussochkram"
Det värsta är jag var för dum för att förstå hur bra min Ängel var.
Fridens Liljor.
Det går rykten om att det är höst, inte just nu, men om en kvart iallafall.
Om en kvart är det höst. så vad ska vi göra denna sista kvart av sommaren, ska vi hoppa i plurret och demonstrativt frysa häcken av oss en sista gång innan vi hänger in bikinin i hopp om att komma i den nästa år igen? Eller ska vi baka en jordgubbstårta och bjuda grannen på kafferep? Eller ska vi för sista gången hoppa i våra flip flop tofflor och vandra iväg utan mål i hopp om att finna något nytt och spännande?
Skolorna har börjat, för de som går i skolan alltså, själv så känner jag mig som en knarkare, jag måste stoppa mig själv för att inte åka tillbaka till min gamla skola och bara sniffa lite i något gammalt skåp. Det är som de säger, man saknar inte kon förrän båset är tomt. Fast saknad är nog fel känsla att använda för att förklara min tankegång just nu, jag skulle mer vilja uttrycka det såhär, jag känner mig som en utomjording, jag har brutalt blivit utkastad i en värld jag inte känner igen.
För det är tydligen så, man tror att man vet allt om världen, tills den dag då man inser att man inte vet ett jävla piss. ungefär som att tro att man har sett färger i hela sitt liv, då man i själva verket har varit färgblind, hur bright är det liksom?
Jag fortsätter att försöka lösa mysteriet med Kristin, vem fan är den där människan, och vad vill hon göra resten av sitt liv. Jag funderar på att fly, sen insåg jag att jag redan har gjort det en gång. och det var då jag insåg att man får ångra sig.
Men snart så arkiverar vi fallet Kristin, vi lägger mappen i en ful låda som vi märker med en ful tuschpenna och sen kastar bort någonstans och glömmer bort. det är då jag äntligen får blunda hoppa och peka.
Man lär sig något nytt varje dag, idag har jag lärt mig att det inte är hälsosamt att måla en altan, man får fler fläckar än en dalmatin, så jag ska nu tillbringa de sista tio minutrarna av sommaren med att duscha.
Fridens liljor.
