krissw

Nyårsafton, jag ligger i min säng och lyssnar på bohemian rhapsody med queen (kan det om möjligt vara den bästa skrivna låten någonsin?)

Julafton for förbi, jag somnade kring morgonen och tillbringade dagen med att antingen äta eller sova om vartannat. På kvällen så dracks det sprit och någongång under natten föll jag ner i en berusad och lättstörd sömn.
Juldagen for förbi den med, vi drack och vi sjöng och vi gick ut på krogen så som det förväntas av en. Den kvällen började någongång vid åtta, 7 timmar och ett stort svart hål i minnet senare så somnade jag, även där föll jag ner i alkoholens dimmiga och oroliga sömn (jag har aldrig varit bra på att sova onykter).

Men nu är det nyår, med allt vad det innebär.
Är det idag som vi ska sitta och tänka på vad vi har gjort under året? är det nu vi ska önska bort allt det dåliga och arkivera allt det bra.
Det är nu jag ska sitta och småle åt studenten och alla de världelösa jobb jag haft under året, är det nu som jag ska förtränga det faktum att jag faktiskt flydde landet ett slag och att jag blev olyckligt bekant med en del människor som inte varit bra för mig. Att hela min värld vändes upp och ner för ett slag och precis när jag fått tillbaka allting på rätt plats så kom någonting och skakade om den igen.

Men det enda jag kan tänka när jag ligger nerbäddad i min säng på nyårsafton är på att jag inte orkar. Förra året skrev jag ett inlägg om att vi har för mycket förhoppningar på vad det nya året ska ge oss, jag står fortfarande för samma sak, men skillnaden är att jag i år inte ens orkar bry mig om att det är nyår. Jag är förkyld och trött och har tappat all vilja. För mig är det vilken dag som helst, och i morgon är det den första dagen på en ny månad, precis som vanligt.

Nu ligger jag och matar gamla godingar på tuben och tar det lite chill ett slag. senare kanske jag återfår lite motivation, fast jag tvivlar. just nu vill jag bara bli av med min hosta.

Gott nytt år vänner, fiender, bekantingar och alla ni andra där ute. 

                                           
                                                         My Way. Årets bild .                                 
                                                     

Klockan börjar ticka mot sju, det är julaftonsmorgon. Såhär tidigt har inte jag varit uppe på nästan en vecka, och nu är jag enbart uppe för att jag aldrig somnade.

Nu kan man lätt tro att jag stannat uppe för att se till så att julskinkan får den där perfeka färgen, slagit in paket, vaktat granen eller något annat lika idiotiskt som vi människor gör till jul.
Men ack nej, jag är uppe för att jag hade så många dåliga kärleks/snyftar/B-filmstjejfilmer (phu vilket ord)jag var tvungen att titta på, jag stannade uppe för att få i mig så mycket onödigt känsloladdade filmer sommöjligt i kroppen.
Hjälpte det då? nej, för det är fortfarande julafton, och jag har liksom litegrand tappat allt vad gäller julglädjen handlar om, Nu handlar det om att utbyta pengar och att stressa och ha skrämmande tomtar på varje ledig yta i hemmet.

Jag vet inte, jag är inte såhär cynisk och negativ som ni kanske tror, det är bara det att vi la ner julafton i mitt hus iår, vi sa att nästa år då det trampar omkring små små mjuka bebisfötter i våran närhet då kan vi börja fira julen.
Men då ska vi göra det för barnens skull, då innebär det helt enkelt att vi "vuxna" ska springa omlott och slå knut på varandra för att behaga barnen, vi ska handla julklappar åt dem, laga deras mat och se på den där dumma Kalle Anka.

ursäkta mig för min egoism, men jag vill också ha jul. Jag vill också ha julklappar, jag vill också att någon ska servera mig mat utan att jag behöver lyfta ett finger. JAG VILL HA EN RIKTIG JUL! Med tomtar, julgran, pepparkakor, lussebuller, julskinka, paket och snö. Men nej, nu kommer det att vara för barnens skull.

Egentligen så är jag dum, eftersom jag vill ha allt det där bara för att det "ska" vara så, för egentligen ser det ut såhär: Jag avskyr lussebullar, jag föraktar julskinka (tål inte ens lukten),  julgran är enligt mig bara något stort och opratktiskt som tar tid både att plocka upp och ta ner (för den fyller ju bara sin funktion en dag) och  vill jag ha någonting så köper jag det åt mig själv (då är man säker på att man får precis vad man vill ha också).

Denna magiska tid på året, känns just nu mest bara som en stor meningslös röd massa. Ungefär som en rödvinsspya. Men jag får säga som jag sagt till alla andra, det kommer fler gånger. Fler år, då kanske man med tiden lär sig att uppskatta det man har.  En dag då man inte beter sig som en bortskämd tvååring som stampar med foten och skriker och pekar.

Egentligen borde jag försöka få någon timmes sömn, för snart kommer min mor komma in och väcka mig och tvinga mig att hjälpa till med julmaten (Det enda som idag  kommer att påminna oss om att det är jul). Vi blir även bara fyra vid bordet idag då syster far till sin makes familj och Bror (den äldre) följer med sin sambo till hennes släkt. Resten av släkten har antingen trillat av pinn eller lämnat landet.

Jag vill även be lite om ursäkt för min gallavommering över våran magiska högtid (speciell ursäkt till Miss C och Mamma J som älskar denna högtid). God Jul.


                 Kristin, Som ett litet barn vid årets första (och enda)paketöppning den 22/12        
                              

Russian Roulette is not the same without a gun
And baby when it's love, if its not rough it isn't fun
                                                                               - Lady gaga, poker face



                                                 
Jag har färgat mitt hår och målat mina väggar. Blivit antagen till uppsala universitet och gjort av med mer pengar än någonsin förr på utekvällar och nöjen. De senaste tre månaderna har varit lika intensiva som de senaste tre åren. 

Nu har jag skrivtorka och fotograferar mest alla dessa människor i min omgivning. Det jag längtar efter mest just nu är sömn. 

Så uppdatering, varsågod. gör var ni vill med den. Jag återkommer efter det ryska nyåret.




                                                 

So you think you can stone me and spit in my eye.
So you think you can love me and leave me to die.
Oh, baby, can't do this to me, baby,
Just gotta get out, just gotta get right outta here.
                                                                  - Queen, Bohemian rapsody


30/11 2008.
Den sista november, och julyran är över oss något så fruktansvärt. I morgon är det den första december, 24 dagar kvar till julafton. osv. osv.

Det är terrorister och demonstranter överallt, de tar över flygplatser och torg, de spränger byggnader och dödar oskyldiga.
Här sitter jag i mitt rum och lyssnar på musik och tittar på min lilla julstjärna som mamma har hängt upp i fönstret, jag kunde inte bry mig mindre om alla dessa terrordåd och protester.

Jag har annat i huvudet, som vanligt, det enda jag just nu kan tänka på är hur mycket jag vill att detta år ska ta slut, detta år har bara varit turbulent, som en flygresa som gick lite snett.

Det började fint, med ett bra nyårsfirande med några barndomsvänner, Det var starten på min resa, jag trodde att jag var på väg till ett paradis. När planet lyfte så var jag väldigt positiv,  visst fanns det luftgropar men det var inget allvarligt.
Någonstans på resan så började saker gå snett, vi kom ur kurs visste inte vart vi skulle ta vägen. Det fanns ingenstans att krascha så resan fortsatte, tills nu då vi har landat på en ö i havet.

Det är ingen ful ö, den är bara väldigt annorlunda, här simmar fåglarna i havet och fiskarna går omkring på land och lyfter på hattarna för varandra och utbyter trevliga hälsningsfraser. Solen den skiner, men vi är lite för vilsna för att orka bry oss om den. Det enda vi bryr oss om är hur vi ska ta oss härifrån, det är ingen idé om vi hade kunnat tänka lite mer klart så hade vi sett det.

Vi är fast här, men vad gör det? det skulle kunna vara ett paradis bara man dammar av den gamla palmen som står och skräpar,  om vi sätter upp våra solstolar (som vi i äkta martin timell stil har byggt ihop av gamla flygplansdelar) och sätter oss ner och har det skönt ett slag istället så kunde detta vara ett riktigt paradis.

Jag svammlar igen, jag gör oftast det när jag har lite för mycket i mig, jag lovar jag har inte ätit några skumma svampar idag.  Det jag skulle säga var mest att detta år sög jag sätter mina pengar på nästa.

I vanlig ordning så återkommer jag när jag har listat ut vad det är jag vill.

Hon vinkar genom ett fönster
hennes mun är som ett sår
så går hjärtat mitt sönder
det har varit ett ensamt år
jag ska aldrig ignorera dig igen
jag ska aldrig nånsin glömma hur det känns
mina nyårslöften
                                                                   - Kent, cowboys


Exponerar vi oss för mycket på internet?  Är less verkligen more, eller är more det nya less? 


Jag vet inte vilket, men jag måste fundera lite på det ett slag.  Kanske ska jag börja gå mot strömmen och bli en mystiskt människa som inte finns över hela internet. 
Jag borde kanske lägga ner bloggen eftersom jag egentligen visar för mycket av mig själv här.
Jag borde ta bort min användare på bilddagboken eftersom det inte är någon som bryr sig om vad man gör om dagarna. 
Kanske jag borde lägga ner facebook (igen) så att jag slipper alla dessa random människor som vill bli mina vänner där bara för att göra sina egna listor längre. 

Suck, internet. 

Jag återkommer en annan dag, när jag har någonting att säga. Tills dess, ta denna nya kultbild, den är korad till årets bästa faktiskt. 

                                            Jenny, Jag, vin, såpbubblor, cigarett och allmänt Kaos

                                        

hörs då.

Staying awake to chase a dream
Tasting the air you're breathing in
I know I won't forget a thing
                                           - Muse, falling away with you.



Jag har äntligen listat ut vart felet ligger någonstans, Det är inte er det är fel på. Det är oss. Detta är ingen lögn.

Igår så satt jag med min käre vän och medarbetare S och försökte lista ut vad det var för fel på den där skitsnygga snubben hon stötte på häromsistonde, han som både hade humor,charm och utseende. (ett par slantar på kontot också för den som bryr sig om det). Han var inte gift, hade inga barn, inte ens en hemlig flickvän.

På papperet var han den ultimata hunken, och han ville ha henne. Vilken rejäl kick för min vän, och med stora applåder och hejarop från vännernas sida så fick hon äntligen stake nog att hör av sig. 
Först satt hon länge och väl och filosoferade över vad hon skulle skriva, någonting lagom trevligt som ändå ville få honom att svara. Smset skickades och sen? Ingenting. Absolut ingenting.

En vecka senare så gjorde hon ett nytt tappert försök, då hade vi redan tröstat med kommentarer som,"Det kanske inte kom fram", "Han kanske bara har glömt att svara" vi tog till och med fram den gamla godingen "Han kanske har blivit kidnappad av den ryska maffian och bortförd till afrikas djupaste djungler,du ska se att så fort han har brytit sig loss så är du den första han hör av sig till".  Det senare meddelandet fick hon svar på, allt var frid och fröjd, nu måste det betyda någonting, även fast det gick en vecka och två sms och en jävla massa psykisk terror så fick hon svar.

Vi drog genast igång våra vanliga funderingar, vad betyder detta? vad ska du svara? vad menar han med det? ska ni träffas? vad ska du ha på dig? är vi bjudna på bröllopet? vad ska barnen heta?

Sen gick det lite knas, lyckan vände och nu fick vi istället tänka på frågor som, Hur kunde han göra så? vad tänker han med? VAD MENAR HAN? vet du vart han bor? borde vi inte elda upp hans hund?

Nu menar inte jag att peka ut min vän som någon sorts psykopat, för vi andra är precis lika illa men det var just den här historien som fick mig att brista litegrand.
Om vi tillbringade ens hälften så mycket av våran tid på att tänka på oss själva, på hur vi ska må bra, vad vi vill göra, hur vi ska göra för att förbättra våra liv då hade vi redan regerat jorden vid det här laget.

Varför slösar vi bort våran tid? och om vi nu måste slösa bort den, varför slösar vi den på världelösa idioter som förstör våra huvuden, rubbar våran sömn  och får oss att bete oss på ett sätt som vi aldrig skulle göra annars.
Detta händer inte bara min kompis, alla jag känner överanalyserar men ingen mår riktigt bra av det.

Igår bestämde vi oss för att nu räcker det, nu slappnar vi av.
Runkar och chillar, bryr oss om varandra, och har jävligt roligt resten av den tid som vi har.

En dag så råkar vi ändå snubbla över idioten som kommer att göra våra liv lite enklare och ge oss luft att andas i.
 Min nya filosofi är alltså, Grubblar du över honom - Då är han inte värd att grubblas över. 

                                 
                                                  
Peace out.

Backbeat the word is on the street
That the fire in your heart is out
I'm sure you've heard it all before
But you never really had a doubt
I don't believe that anybody
Feels the way I do
about you now

And all the roads we have to walk are winding
And all the lights that lead us there are blinding
There are many things that I would
Like to say to you
But I don't know how - wonderwall, Oasis


   
                                                

Another head aches, another heart breaks
I'm so much older than I can take
And my affection, well it comes and goes
I need direction to perfection, no no no no
                                                                -The killers, all these things that i've had done

Vi lämnar spår. Det har gått så lång tid nu så spåren börjar att synas, det märks att man har gjort intryck (eller kanske avtryck) både i världen och i personerna runtomkring. Jag har alltid trott att det jag har gjort inte märks i världen. Men det gör det tydligen.

Isbergen smälter, graderna stiger och vi hoppas att hela USA snart ska ligga under vatten, det är sådana spår vi lämnar efter oss. Vad spelar det för roll, livet tar ju snart slut ändå, eller? Vi uppfinner mirakelpiller som ska hålla oss starka och friska så att vi lever dubbelt så lång tid som moder natur vill att vi ska göra. Samtidigt så uppfinner vi gifter som kortar ner våra liv, Alkohol, Droger, Tobak, Mat (för vem har inte hört att du får cancer av att äta chips?)
 
Hatar vi oss själva så mycket verkligen? Så mycket att vi långsamt måste ta livet av oss, om det inte gäller att smälla i sig så mycket piller och gifter och mat som möjligt så handlar det om att man får för lite. Vi blir undernärda och plågas lite mer, men hey, vi är ju snygga iallafall!.  

Igår var jag och hälsade på i min stad (jag måste åka dit då och då och se så att den står kvar och att alla lever) Jag fick två människor att gråta av min blotta existens, och ännu flera att tjata om hur saknad jag var. Nu tror ni att jag skriver detta här för att ni ska tro att jag är underbar och älskad av alla. Men nej tvärt om faktiskt, jag är inte så älskad, inte så populär och jag är faktiskt raka motsatsen till underbar, en riktig elaking då och då. Men på min långa krokiga färd genom livet har gjort att jag sprungit på människor som jag faktiskt klarar av att tycka om (till och med älska). 

När folk igår lyckades få kontakt med sina känslor så började jag känna mig lite obekväm, jag har aldrig förstått att man kan göra ett sådant intryck på människor, så att de blir alldeles varma och glada av ens existens. Den makten har vi alla över någon, och det är något som vi ska vara försiktiga med, inte missbruka eller kasta bort.
För tänk på att allt tar slut, oavsett om det är Blondinbellas bloggande, älgjakten eller livet.

ta vara på det.

A - Du får aldrig dö.
K - Nej nej.
A - Seriöst, om du dör, då måste jag skjuta huvudet av mig, för då vill jag inte vara med längre.
K - Okej då.



fridens.

You know, there's too many buttons in the world. There's too many buttons and they're just- There's way too many just begging to be pressed,they're just begging to be pressed,you know? They're just - they're just begging to be pressed, and it makes me wonder, it really makes me fucking wonder, why doesn't anyone ever press mine? Why am I so neglected? Why doesn't anyone reach in and rip out the truth and tell me that I'm a fucking whore, or that my parents wish I were dead? - Lisa, girl interrupted.



                                                                                  

Om att trycka på knappar. De pratar om det i en av mina absoluta favoritfilmer (alla kategorier), det är de ni kan läsa om längst upp här, allt handlar om knappar. Man måste bara trycka på de rätta.

Det handlar även om att vara galen, att känna sig galen i en värld av normalitet. Eller ännu värre, att känna sig normal i en värld av galenskap. Jag tror att vi människor älskar våra knappar, eller i allafall de knappar som bara vi själva trycker på. De mörka knapparna, de som skriker tryck på mig, men vi ignorerar det. Vi ignorerar det så mycket så till slut måste knapparna trycka på sig själva. Det är då det blir galet.

Det är det galna som vi gillar, det är jag säker på. Vi människor vi älskar att få flippa ut, vem har inte drömt om att spöa skiten ur den där irriterande GBglass gubben i plast som står utanför diverse kiosker runt om i landet? Vem kan neka till att de någon gång har tänkt tanken på att elda upp exets bil, ni vet den där snygga bilen som ni har så många minnen ifrån. Den som han nu kör runt någon annan speciell människa i. Fram för allt, vem har inte drömt om att faktiskt få göra det som Ted Gärdestad sjunger om i "Eiffeltornet", när han sjunger att han tänker hoppa om du sviker mig.

Innerst inne så är vi riktiga drama queens allihopa, jag vet det. Vi vill alla flippa ut och skrika något i stil med det som Angelina Jolie gör i girl interrupted (åter igen, citatet högst upp) vi vill att någon ska se oss, älska oss, knulla oss och förstöra oss. Så att vi kan få trycka på våra crazybuttons för att sedan börja om karusellen igen.

Karusellen som jag brukar kalla för livet ibland.  Jag har ett måtto som jag brukar ta till när någons crazybutton har exploderat, "alla behöver vi terapi, det handlar bara om vilken mängd vi behöver". Människan är galen, det finns ingenting vi kan göra åt det. för så vitt jag har förstått så älskar vi det.

"oj, jag råkade bara komma åt den där rackarns lilla knappen" - Dynamit Harry.

When there is nothing left to burn
You have to set yourself on fire



Total tristress. Ibland behöver man elda saker!

Jen säger (18:54):
smyger du omkring bakom kulisserna?

Kristin - - säger (18:55):
ja det gör jag, jag gör ofta så..

Jen säger (18:55):
ja jag med, nu för tiden

Kristin - - säger (18:59):
varför gör du så?

Jen - lite här, lite där.. säger (19:00):
jag försöker undvika M.E lite

Varför gör du så?

Kristin - - säger (19:00):
varför, jag vet inte. Jag gillar inte att vara tillgänglig.

Inte finnas till, eller att göra det men att göra det så att ingen ser, är det inte sånt vi gillar nu för tiden?
Jag gillar inte att folk kan få tag på mig, och jag hör väldigt sällan av mig till folk också, det är egentligen ett under att jag har vänner över huvudtaget.

Världens bästa uppfinning måste vara telefonen, att ge någon sitt telefonnummer det är det bästa sättet att visa för folk att man finns, men sen om man inte vill finnas för just dem så är det bara att låta bli att svara! Jag svarar väldigt sällan i min telefon, detta gör folk i min omgivning som galna. Det är inte så att jag screenar mina samtal och bara svarar på de jag har lust med, jag struntar helt enkelt i att det ringer överhuvudtaget, för jag vet att det alltid är någon i andra änden som bara vill mig något. Det är väldigt tröttsamt.

Det känns skönt att jag fortfarande har min töntiga, barnsliga sida kvar hos mig för på sistone så har det hänt en del saker som har skrämt upp mig lite.
Händelse nummer ett, jag och min vän S skulle handla lite smågodis en kväll när vi skulle mysa lite. Det plockas lite här och lite där, helt plötsligt får jag syn på punchpraliner och tänker (helt utan att tänka mig för) "åh punchpraliner det låter gott" jag hann knappt reagera på vad jag precis hade tänkt innan klockorna började blinka och orden vuxenpoäng började flyga i luften.

Händelse nummer två var bara häromdagen, när jag tänkte för mig själv, "Lasse Kronér det är en mysig kille", det var när jag kröp ner i min säng och tittade på dobido på datorn. Jag vet inte var ifrån dessa två tankar kom men de bara dök upp. Från ingenstans.

Men det börjar kännas lite mer tryggt nu. När dessa vuxenpoängsfaserna kommer så blir man inte lika chockad längre, nu bara skrattar man åt sig själv. För oavsett om det handlar om att låta bli att svara i telefonen, tycka om äckliga godisar eller att gilla att stanna inne en fredagskväll och titta på underhållningsprogram istället för att vara ute och ränna så är det saker vi växer in i.
Vi tar oss an nya roller, lär känna oss själva på nytt.

Och kom ihåg, att de är de som fortsätter att ringa trots att de inte får svar som förtjänar att du lyfter på luren.

Fridens.

Jag känner att det har varit alldeles för mycket konstiga inlägg här på sistonde, men jag antar att jag är inne i en konstig period av mitt liv. Jag får be er kära läsare om ursäkt för det! Men det har helt enkelt hänt för lite på sistonde för att jag ska få någon inspiration till att skriva någonting.

Här om veckan var jag på arbetsförmedlingen, jag var där för att prata om mina ansökningshandlingar med A som brukar hjälpa mig. Hon sa att det brukar vara lite ketchupeffekt på det där med arbeten, först så får man inte ett endaste arbetserbjudande på flera månader, sen så vill alla ha en på samma gång och då ringer telefonen sig varm.

Jag har tänkt på det hon sa, Ketchupeffekten, den funkar fan på allt. Först har man ingenting, sen har man mer än vad man behöver, och då helt plötsligt så tar det slut i flaskan och man får börja på en ny. Där flyter allting på jättebra till en början men sen blir det segt, man fastnar i sin egen flaska, man tror att det är slut och helt plötsligt så börjar det att rulla på igen, och då kommer allting på en gång.

Det är väntan som är det jobbiga i ketchupeffektens värld, tänk dig att du är jättehungrig, du ska sätta dig ner och äta någonting men du MÅSTE ha ketchup. Du plockar fram ketchupen och ser att den håller på att ta slut, men du vill ha det lilla lilla som finns kvar, du vänder flaskan upp och ner och skakar lite, det kommer ingenting. Sen kommer det litegrand, och tills slut så har du nästan allt från flaskan på din tallrik. Då är ju maten förstörd och du kan inte äta den, för det är helt enkelt för mycket ketchup.

Allt i livet blir förstört av den där jävla ketchupeffekten! Det är dags för SMBV (ni som inte redan vet vad det är borde skämams!) att gå in och göra någonting åt detta! Less is more som man brukar säga. och ketchupeffekten är fan inte välkommen i min värd längre.

Så tills vidare, fridens. och fortsätt bekämpa ketchupeffekten!

So let's find a bar
So dark we forget who we are
And all the scars of the
Nevers and maybes die!

Jag har en födelsedag på väg, jag har aldrig gillat födelsedagar men det beror nog förmodligen på att jag har alltid trott att det ska kännas så mycket, men sen när dagen är kommen så är det bara en stor gröt.

Familjen har varit ute på andra äventyr, det har varit knas med kompisar osv osv. Men så för två år sedan så bestämde jag mig för att nu får det vara nog, nu tar jag det inte längre! så jag och min vän och evige världsmotståndare J flydde världen och drog till huvudstaden, bara för att jag skulle få slippa födelsedagen.

Det blev en av de roligaste dagarna i mitt liv, från morgon till sen kväll så hade vi bara en massa knas för oss, med förbjudna tågresor, biljettbokningar, åt som kycklingar, hånade skor och fotade sovande kineser, vi blåste såpbubblor utanför World Trade Centre och allt var bara sådär konstigt magiskt.

Året därpå när jag fyllde the big 18 så hade jorden snurrat lite för fort, så några hade åkt av min planet och hamnat på andra ställen, jag var ledsen och sårad och det gjorde bara ont. Men åter igen så firade jag med min vän och kollega J, vi brände franskaböcker, fikade med folk som vi faktiskt gillar och åt apelsiner med skal. Även då så blåste vi såpbubblor, och allt kändes bara sådär jättebra.

Snart kommer min födelsedag igen (eller snart och snart, det är 5,5 veckor kvar) och årets händelse är redan planerad, det blir sittning på en mörk bar där vi kanske både får se kineser och brända franskaböcker. Är det inte spännande att vara jag?

Men summan av kardemumman, det jag ville säga är egentligen väldigt enkelt, jag ville bara förklara.

såpbubblor = lycka.

Fridens liljor.

Livet, det kan vara över på sekunden, och ändå så tar vi inte vara på det.

Jag fick ett samtal igår, ett samtal som jag aldrig mer vill ha igen, det lät ungefär såhär :

RIING
K- "Hallå"
H (med mycket nedstämd röst) -"hej, stör jag?"
 K (mycket fundersam)- "neej"
H- "vad gör du då?"
K (börjar bli otålig)- "ingenting"
H- "nehe, okej" (tystnad) "har du hört vad som har hänt?"
K (med iskall klump i magen) - "nej!!"

(tystnad)

K (igen) -" vad är det som har hänt?!?"
H - "B, M  och D har blivit påkörda"
K- "Jag kommer över!"

Efter det så flög kvällen förbi, precis som alltid när någon större olycka händer. Tiden står stilla, samtidigt som klockan bara snurrar fort. Men det var inget blodigt kaos jag fick möta när jag kom fram till min vän H, det var bara blinkande lysen och ett läskigt lugn som jag möttes av. Jag kom en timme efter olyckan hade skett och då var de tre personerna redan åkt till sjukhuset, vi fick stå kvar och bara möta det faktum att en lång väntan på att få veta hur illa det var väntade oss.

Vi gick ner till olycksplatsen och hämtade två mopeder och diverse smådelar som hade spridits över vägen och omgivningarna runt. Vi pratade och umgicks ett slag, gick igenom i detalj hur allting kan ha gått till. hur illa skadorna kunde ha blivit osv osv. någongång efter elva så bestämde vi oss för att det var dags att åka hem.
Innan jag och min bror åkte åt vårat håll så var vi och tittade på bilen som hade varit inblandad i olyckan, den såg inte trevlig ut. Även där stod vi och spekulerade.

Som tur var så fick vi redan någon timme efteråt en första rapport från sjukhuset, och det lät som att allt var stabilt, en av de inblandade fick åka hem redan samma kväll med skrubbsår och smärta i hela kroppen osv. Den andra (som krossat framrutan på bilen med sitt huvud) hade förmodligen någon inre blödning och skulle in på röntgen men mådde förhållandevis bra. Den tredje hade ben som stack ut lite här och där, men det lät som att det skulle gå att klistra ihop personen ifråga igen.

Sånt får en att fundera lite, om en sån smäll kan ske bara sådär utan någon som helst förvarning, vems tur är det då nästa gång?

Men tills nästa gång, snälla H ge mig en liten förvarning innan du ger mig sånna nyheter.

Fridens liljor.

Förhållanden, av alla de slag. Varför kan ingenting någonsin få vara enkelt? Varför kan man aldrig bara få säga vad man menar, det man känner innerst inne, "försvinn, jag hatar dig" "Lämna mig inte, jag behöver dig".  istället så säger vi saker som "Nehe då kunde du inte hämta posten idag heller, att du aldrig kan göra någonting, det är bara jag som gör saker här bla bla bla" eller "jag har köpt hem ditt favorit thé så att du har någonting gott att dricka när du har varit ute hela dagen".

Jag blir så fruktansvärt trött på alla dessa språk, alla koder man måste försöka lösa innan man förstår vad någon säger.
Mest trött blir jag nog på mig själv, på att det alltid ska bli total tystnad när jag egentligen har som mest att säga. När det bubblar upp så mycket osagt i mig, det bubblar och bubblar och till slut så får jag inte stopp på det, så jag måste sysselsätta mig så att det inte imploderar.

Jag har aldrig klarat av förhållanden (både vänskapsförhållanden och kärleksförhållanden)speciellt bra, jag springer alltid innan det blir något, jag lämnar människor som kommer för långt in, eftersom jag får för mig att de ändå bara sticker efter ett slag. Många i min omgivning har fått lida för detta, men det är inte precis som att de vågar säga ifrån eller stanna kvar och vänta, det är då jag fått mina bevis som bara får mig att springa ännu fortare. 

Men jag har fått för mig att jag inte är ensam, att det finns fler som delar mina allvarliga störningar. Det dröjer nog inte lång tid innan det klassas som en sjukdom. Frågan är bara hur man botar det, hur stoppar man sig själv från att implodera? hur hindrar man hjärnan att explodera av allt som snurrar? Hur förklarar man för någon att det inte är DIG det är fel på utan det är MIG? 

Fast jag får trösta mig med att det finns lika många människor som försöker leva i lyckolandet där det växer blommor överallt och folk bajsar regnbågar, det är förmodligen ännu sämre än att leva i min värld, det är där de söker efter det perfekta förhållandet, den snyggaste kroppen, häftigaste jobbet  och allt som kommer ivägen blir utplånat.
Det är där man börjar att bråka för att någon inte har ringt alla de elva gångerna man lovat, det är då man hotar att göra slut för att någon skär ostbacke eller har udda strumpor. La La land är förmodligen en hemsk plats, där folk inte ens klarar av att se sig i spegeln för att håret inte ligger rätt och fyra gram fett har etsat sig fast på stortån.

Nu låter det verkligen som att jag sitter här och föraktar förhållanden, men så är det inte; det är människorna jag inte klarar av. Alla dessa människor i förhållanden, eller nej inte vilka förhållanden som helst, mest de som bor i La la Land. Jag tänker iallafall slå ett slag för JAG formen och skippa VI ett slag. Sluta leta efter det perfekta förhållandet, för det existerar inte.

Fridens liljor.

Jag råkade gå in på min mail idag, eller jag är inne där varje dag, flera gånger faktiskt. Men just idag så råkade jag hitta ett par mail som försvunnit ur mitt minne.

Det var från en Ängel, en ängel som gjorde mer för mig än vad jag anade, hon kom från ingenstanns och rättade till allting. Utan att ens veta det. Självklart är hon ingen riktig Ängel, men hennes mailddress påstod att hon var en, det var över tre år sedan som jag fick de där mailen, tre år, det är inte så  lång tid egentligen, men det har hänt så mycket sen min svarta ängel fanns hos mig.

Hon kom in i mitt liv som en ren slump (men åter igen, vilka gör inte det?), jag vet inte varför jag drogs så mycket till henne, kanske var det så att hon var lika mörk och skruvad som jag? Eller så var det bara meningen att hon skulle finnas där, för hur mycket jag än vred och vände på det så var hon mer skruvad än mig.

Hon försvann lika hastigt som hon kom, jag får förmodligen aldrig veta vad som hände med henne, trots att jag ibland kan vrida mig själv ut och in i mina funderingar. För idag vet jag inte ens vart hon befinner sig eller hur jag kan få tag på henne.

När jag satt och läste våra mail till varandra så kunde jag inte göra någonting åt att det for en rysning genom hela min kropp av välbehag, jag blundade och mindes, en mörk kväll, en doft av sommar, ett tonårsliv som for förbi och en soulmate som förevigt etsade sig fast i min själ. Det kändes så nära bara.  

En närhet från en människa som trots det att hon har försvunnit fortfarande finns kvar, jag har aldrig varit med om att de som lämnat mig har funnits kvar på ett så starkt fysiskt sätt. Ibland blir jag galen, jag undrar vart hon finns idag när man vill ha någon att dela sina äventyr och krämpor med, någon som finns där helhjärtat, någon som delar med sig av en bit av sig själv och nästan kräver att man ska göra samma sak tillbaka.

"Jo jag vet hur det blir. datorer kan man aldrig lita på.. men jag  sa iallafalla det som jag har tänkt på länge. och det kanske låter lite knäppt. men du verkar vara den enda i den här krångliga världen som förstår sig på ens sjuka tankar. tack för att du finns där! vi hörs.. puss och kram /K"

"Nej, dom är dumma. Och jag blev glad för att du sa det. Jag har saknat dig.
Du är klok, och jag behöver folk som är det. Om det är något, så lovar jag
att försöka hjälpa dig :)
Pussochkram"
 
Det värsta är jag var för dum för att förstå hur bra min Ängel var.

Fridens Liljor.

Det går rykten om att det är höst, inte just nu, men om en kvart iallafall.

Om en kvart är det höst. så vad ska vi göra denna sista kvart av sommaren, ska vi hoppa i plurret och demonstrativt frysa häcken av oss en sista gång innan vi hänger in bikinin i hopp om att komma i den nästa år igen? Eller ska vi baka en jordgubbstårta och bjuda grannen på kafferep? Eller ska vi för sista gången hoppa i våra flip flop tofflor och vandra iväg utan mål i hopp om att finna något nytt och spännande?

Skolorna har börjat, för de som går i skolan alltså, själv så känner jag mig som en knarkare, jag måste stoppa mig själv för att inte åka tillbaka till min gamla skola och bara sniffa lite i något gammalt skåp. Det är som de säger, man saknar inte kon förrän båset är tomt. Fast saknad är nog fel känsla att använda för att förklara min tankegång just nu, jag skulle mer vilja uttrycka det såhär, jag känner mig som en utomjording, jag har brutalt blivit utkastad i en värld jag inte känner igen.

För det är tydligen så, man tror att man vet allt om världen, tills den dag då man inser att man inte vet ett jävla piss. ungefär som att tro att man har sett färger i hela sitt liv, då man i själva verket har varit färgblind, hur bright är det liksom?

Jag fortsätter att försöka lösa mysteriet med Kristin, vem fan är den där människan, och vad vill hon göra resten av sitt liv. Jag funderar på att fly, sen insåg jag att jag redan har gjort det en gång. och det var då jag insåg att man får ångra sig.
Men snart så arkiverar vi fallet Kristin, vi lägger mappen i en ful låda som vi märker med en ful tuschpenna och sen kastar bort någonstans och glömmer bort. det är då jag äntligen får blunda hoppa och peka.

Man lär sig något nytt varje dag, idag har jag lärt mig att det inte är hälsosamt att måla en altan, man får fler fläckar än en dalmatin, så jag ska nu tillbringa de sista tio minutrarna av sommaren med att duscha.

Fridens liljor.

sound of silence.

Jag har en total hang-up på stereophonics idag. Det är en totalt förvirrande dag, fast vilka dagar är inte det?

Efter ett par dagar i arbetslöst tillstånd (ett par dagar då jag har slitit mig i mitt hår och varit allmänt frustrerad), så har jag konstaterat att man har inte en jävla aning om vad man vill ha, inte ens när man har fått det.
"Grattis lilla vän" säger ni nu, du har precis fått reda på det som vi redan visste, välkommen ut i livet - Det är ett kors, en spade och en smäll på käften, ingenting annat.

Nu kanske ni får för er att jag är lite negativ, men jag skulle inte vilja säga så. Jag är bara, förvirrad. Det hör tydligen till har jag fått lära mig, men nu börjar det seriöst gå lite för långt!  Allt som jag någonsin trott om mig själv har visat sig  vara falskt. Min plan har gått i stöpet, allt jag någonsin strävat efter har bara kraschat, nu tillbringar jag mina dagar med att försöka lista ut nästa steg!

Jag skulle behöva åka till någon lugn plats, ni vet ett sånt där ställe där man seriöst betalar fem tusen kronor för att klappa på kossor och sitta på bryggor och meditera,  ett ställe där man får vetegroddar till lunch och kallt silverthé till kvällsmat. Där man lever på naturen för att få vara stilla med sig själv och hitta sitt inre och få lite "perspektiv"

Jag har alltid tyckt att inre frid och självkännedom har varit för töntar, ni vet sånna människor som i skolan var blyga och rara men som fritiden roade sig med sjuka sexlekar som involverade dvärgar och piskor. Folk som aldrig har varit säkra på sin plats i samhället.  Inte för mig, jag har (nästan) alltid varit säker på min sak, på vad jag vill göra, när jag vill göra det och hur jag vill göra det. Men nu stämmer ingenting, jag har gått de vägar jag valt, men helt plötsligt bara vänt om för att det har varit fel. Snart får de inte vara fel längre.

Jag skrev tidigare om att man får ångra sig,  det är ju bra. Men jag är snart vid den dag då man inte får ångra sig längre, vad gör jag då? Ska jag acceptera allt och bli en tvär och bitter människa? Eller ska jag åka till Paris och hoppa från eifeltornet? Eller ska jag kanske helt enkelt sktia i att man inte får ångra sig längre och ångra mig ändå?

Just nu är det för mycket frågor och för lite svar som simmar omkring i mitt huvud. Jag skulle behöva fler svar och mindre frågor. Men det går inte, jag får chansa. Funkar inte det så får jag acceptera mina val ändå, för som jag brukar säga "Suck it in bitch"

Lev väl, utan frågetecken tack. Fridens liljor på er alla!

Att man aldrig kan få vara nöjd. Att man alltid vill ha mer. Måste ha mer.

Det är tydligen mänsligt att sträva efter något bättre för att bli tillfredställd, men varför vet man aldrig när man ska stanna?
Jag misstänker att det är så att vi inte vet vad vi vill, så därför måste vi prova på en hel massa saker för att känna oss tillfreds med oss själva.

Är allt bara en enda lång jakt på bekräftelse?  Vi vill att någon ska se oss, därför fortsätter vi att kämpa. för att få ett dumt diplom, en pokal eller en stor hög med pengar.
Jag tror att vi ständigt behöver bekräftelse för att känna att vi lever, eller jag vet att det är så. Självklart vet vi att vi lever utan bekräftelse men vi måste ha något som får oss att fortsätta.

Tävlingsinstinkt kan nog också vara en motivering, vi känner oss stora och duktiga om vi får vara bättre än någon annan, så därför fortsätter vi att kämpa på. Bara för att vinna.

Sen en dag, när vi tror att vi har fått det som vi har kämpat för, eller när vi (gud förbarme oss) känner oss nöjda, då kommer herr vardag och knackar på. Det är då som det går riktigt åt skogen. Herr vardag fårr oss att tänka, han får oss att känna. Han knullar sönder våra hjärnor rätt och slätt.

Mitt tips till alla som blivit ifattjagade av herr vardag är att ni måste döda honom. Eller använd kondom åtminstonde, annars kommer ni drabbas av herr vardagssjukan, det är då tävlingsinstinkterna och bekräftelsehormonerna sprider sig som vårtor i era hjärnor. Det är livsfarligt.  Döda honom, och fortsätt sedan att leva lyckliga med det ni har!

Lycka till.