Idag har jag städat, det är en mycket vardaglig sak att göra. eller inte om man gör det på mitt sätt, jag måste alltid städa sådär mycket när jag städar. Plocka med saker, byta plats på saker, slänga grejer osv osv.
Varje gång jag städar så hittar jag någonting, oftast är det bara någonting litet, men alltid är det någonting som får mig att sätta mig ner en stund och bara titta och minnas. Tänka tillbaka ett slag.
Idag blev det lite extra mycket sånt eftersom jag bestämt mig för att packa upp de två kartonger som stått och skräpat i ett hörn i två månader. Det var de två sista kartongerna från lägenheten där jag tillbringat tre år när jag gick gymnasiet. I dem hade jag bara slängt ner allting jag haft på väggarna, och alla fotografier jag haft i bokhyllan och annat skräp, jag gick igenom allting idag.
När jag började gröta runt i låda ett så insåg jag att jag inte behövde packa upp den, för där i låg alla mina skolsaker från gymnasiet (och Ja, jag är en tönt som har sparat allting). Jag bestämde mig för att den lådan skulle förbli packad och sen undangömd någonstanns tills den dag jag flyttar igen, då kommer den förmodligen att hamna i ett garage någonstanns och där får den stå tills det börjar regna in och den förstörs av mögel och annat äckel. ¨
Jag grävde mig ner i låda två, vid första anblicken så såg jag bara skräp, och jag började fundera på varför jag hade plockat med all skit från stan, men när jag tittade närmare så hittade jag en hel skock med känslomässiga skatter, allt jag plockade upp ur lådan gav mig en massa minnen och ett slag blev man nästan lite irriterad för att man sparat så mycket på grund av sentimentalitet.
I en låda hittade jag även min älskade magic8ball som min vän och medarbetare Jenny gett mig, den var nästan det enda som fick komma upp ur låda två också, allting annat slängdes ner i låda ett för att få ligga och lagras där i några år. För känslomässiga skatter är som bra vin eller ost, det måste lagras i många många år innan de blir riktigt bra.
Nu har jag iallafall packat ihop min låda, jag kastade ner en hel massa saker där, saker som ska få ligga och lagras några år i källaren.
Jag hör av mig när jag har grävt upp skatten igen.
Well life has a funny way of sneaking up on you
When you think everything's okay and everything's going right
And life has a funny way of helping you out when
You think everything's gone wrong and everything blows up in your face
Det blir aldrig som man tänkt sig, är det inte så man säger?
när man tror att man har listat ut allt så kommer det någonting nytt och slår en i ansiktet, mina tidigare blogginlägg har nästan alltid handlat om framtiden och om vad man bör göra, hur förvirrande allting är osv.
Nu kommer ännu ett sådant inlägg, det handlar om ödets ironi, om att inte få det man vill ha, om att få det man inte vill ha.
Jag kallar det för övergångsåldern (och nej, jag pratar inte om klimakteriet). Det är den övergångsålder vi är i nu, att jobba eller att inte jobba, och om vi vill jobba vad vill vi jobba med? Borde jag ha sökt till högskolan iallafall, borde jag ångra att jag inte gjorde det. Vad vill jag göra med mitt liv?
Några stannar hemma och lever ett liv i lyx (vem som sponsrar det vill jag inte ens fråga), några sliter njurarna av sig för svettlöner, och några, de bara lutar sig tillbaka och inväntar höstens kommande studier.
Vad gör man om man inte ingår i någon kategori, om man bara har sig ett arbete för att försöka få pengar när man försöker lista ut vad man vill göra med livet.
Hur ska man hitta orken och inspirationen till att göra något? eller som i mitt fall, hur ska man kunna hitta lugnet att slå sig till ro för ett slag?
Jag flyttade iväg, jag kom tillbaka fortare än vad jag själv hade räknat med, med en bränd stolthet och ett stort misslyckande, jag trodde en gång att jag visste vad jag ville. Men det försvann ut genom fönstret.
Min misslyckade ta-över-jorden-erfarenhet har fått mig att tvivla på vad jag verkligen vill. för tänk om man vill något ,men sen ångrar sig. Jag har hört att man får ångra sig, men inte hur många gånger som helst.
Jag ska nog bara blunda och peka (min första plan var ju som sagt att bara blunda, peka och hoppa), är det inte det som övergångsåldern handlar om, vi ska blunda, peka och hoppa till nästa kapitel. Vi hoppas på det bästa, och om inte det fungerar så kan vi alltid ångra oss.
När började saker smyga sig på mig? krypa in under skinnet och liksom stanna? Man saknade allt det gamla innan man insåg att det nya är hundra gånger bättre, det nya som håller på att ta slut.
Det är så mycket känslor runtomkring mig, folk gråter och skrattar och jag bara står, står och tittar.Jag försöker insupa så mycket som möjligt innan Gyllene Tider börja skråla och folk sjunger "Det är över nu". Innan den sista festen tar slut och vi ensamma börjar att vandra ut i livet. Det tar inte slut, det är en dag på fredag också. Men då är inte alla ett "Vi" längre, vi är bara en massa "Jag".
Dag. Jag råkade somna någongång i Gryningen, efter en lång natts funderingar. helt plötsligt när jag vaknade så var det ljust, solen sken och vaktmästaren klipper gräsmattan utanför så att det brummar i hela mitt rum.
Guns 'n' roses spelas fortfarande flitigt i högtalarna, men allting ser så fruktansvärt annorlunda ut i ljuset. när det inte finns ett dunkelt mörker och en dimma över allting, nu när allting är ljust grönt och blått människor är ute och solar, alla bara njuter av livet just nu.
Och här sitter jag nu, inomhus, det är dags att gå ut och leva livet med alla de andra livsnjutarna.
Vi hörs.
En sekund av ett helt liv, det är ingenting. men som de säger i reklamen, vi kan få de där små sekunderna att räknas. 8 dagar kvar till studenten, nyss var det tre år, sen blev det bara mindre och mindre och nu är det dagar, dagar är ingenting.
Sen börjar någonting nytt, nytt och spännande. Eller tråkigt, eller bara ingenting.
vem vet vad som händer, hela världen finns där för vårat förfogande (Så länge världen orkar finnas kvar)
Jag har köpt en resväska nu (eller min snälla mamma har), förhoppninsvis så kommer denna väska att orka följa med mig ett slag. Kanske kanske inte.
Densomleverfar.se
Jag var på centralen i Stockholm idag, jag kom från tunnelbanan efter ett besök hos min vän sanna, när jag gick i den gula äckliga gången upp mot centralen så kom det en massa människor från andra hållet, det var fullt av dem och alla var lika stressade de halvsprang mot tunnelbanan.
Ensam gick jag där, på väg upp mot centralen, utan att stressa jag bara gick och gick med min musik i öronen, jag visste inte ens vart jag skulle gå, jag bara improviserade.
När jag gick mitt igenom strömmen av stressade människor så kunde jag inte låta bli att undra vart alla var på väg, vad de skulle göra av sin Onsdag. Jag får sånna infall ibland, och om jag har riktigt tråkigt så går jag och hittar på öden åt dem.
Där går kvinnan som är fylld av skam efter nattens bravader, Killen där går omkring och försöker tänka ut hur han på bästa romantiska sätt ska kunna fria till sin flickvän. Mannen där borta planerar att fly landet och flytta till Hawaii där han ska påbörja ett nytt liv. I mitt huvud är de alla som barbiedockor, jag bestämmer allt, från skostorlek till sexuell läggning, det är konstigt att jag klarar av att bestämma så mycket när det går på ett ögonblick när man möter dem. Svisch, och så är de borta.
Det går så fort, ändå hinner jag leka gud för ett ögonblick, genom att bestämma mina medmänniskors öden (om så bara i fantasin) får mig att känna mig mäktig, existerande liksom. Det är lätt att bara vara ingen i ett hav av människor, men om jag gör folk i min omgivning till någon, betyder det då att det kanske finns någon annan människa där ute som också tycker om att leka gud?
En människa som ger mig ett öde, ger mig ett ansikte, gör mig till någon. Där går hon, den där tjejen som är på väg till ett topphemligt möte med sthlms mäktigaste knarklangare, hon som har storlek 39 i skor och har en förkärlek till fiskar i konstiga färger.
Svisch och så borta.
Fastnar man så är det kört, då kommer man aldrig loss.
Om man mot förmodan skulle komma loss så har man alltid de där fula äckliga tuggummiresterna kvar på skon, helst rosa ska de vara (tuggummiresterna alltså, inte skorna), och så får man aldrig loss dem, de bara sitter där och äcklar sig fast, tills man till slut slänger skon och köper en ny.
Det finns tillfällen i livet som tiden står helt stilla på riktigt, när du har tråkigt, när du får dåliga nyheter eller när rödljuset slår om från rött till gult till grönt, då är tiden alldeles alldeles stilla, och man tror i en liten hundradel att ingenting någonsin kommer att röra på sig igen.
Men det finns tillfällen då tiden står stilla längre än i en liten hundradel, det är när man bestämmer sig för att flytta till Irland. Jag lovar, don't try this at home kids, att göra något så impulsaktigt och oigenomtänkt men ändå så härligt. Att känna hur det känns att släppa taget, även om det inte är för så länge (ett år är ingenting med tanke på hur lång tid man lever) så känns det skönt, läskigt, befriande..
Jag är totalt splittrad just nu, jag vet att jag måste - för min egna skull. Samtidigt så bara snurrar allting, eller rättare sagt, det känns lite som en utomkroppslig upplevelse, såhär har det inte kännts sen den gången jag låg i 40 graders feber och världen var som ett helt jävla klet, ett tuggummiklet.
Jag ska dra loss min sko från tuggummikletet, och få tiden att sluta stå still. Jag ska bara lista ut hur man gör.
Hörs aldrig (för att citera min vän Sandra).
Kreativiteten är slut, det har sinat i förrådet länge nu. (Som det väldigt tydligt har märkts i mina totalt tomma och innehållslösa inlägg)
Tills vidare så får folket roa sig med att läsa andras tomma tankar.
Tack för mig. (För nu, tills vidare)
Pessimist, realist, naturist, kvinna, man, ung, gammal, hetero, bi , gay, svart, vit, gul. Vad spelar det egentligen för roll? Jag har tröttnat på alla dessa märken. Alla dessa placeringar. Alla dessa fack.
Vi pratade om det i skolan en gång för länge sen, om hur det var att se någon på stan och inte veta om det är en man eller en kvinna, hur det kunde vända upp och ner på hela ens värld. Bara för att man inte kunde lista ut vilket fack man skulle placera personen i.
En människa får aldrig bara vara en människa, vi måste alltid vara någonting. Det mördas folk på grund av våra olikheter, det finns folk för allt - det finns även hat så att det räcker för alla. En del tycker inte om svarta, en del hatar homosexuella, några tycker inte om kvinnor. Våran lösning för vårat förakt - våld.
Om jag skulle fråga någon vem han eller hon var, då skulle jag få veta personens namn, kön, ålder, sysselsättning, kanske till och med personens familjeförhållanden. Allt det där skulle rabblas upp i ett enda andetag, jag skulle få veta så mycket, allt förutom det jag frågade. Vad är det som gör en människa till någonting?
Är det alla pengar man tjänar på ett år? är det alla sporter man håller på med? eller är det det som gör en lycklig?
Vi går hela våra liv och försöker lista ut meningen med livet. Istället borde vi fråga oss vad det är som gör en människa till någon, för om man ska börja tänka på saken på det viset och går till botten med det, spelar det verkligen någon roll vilken ras du tillhör, vilken utbildning du har eller din sexuella läggning?
Det säger ingenting om dig, vem du är.
Så, till min huvudsakliga fråga, vad är det som gör att vi är någonting? är det mina tidigare påståenden, eller är det sättet du beter dig på, kanske det inte spelar någon roll att du har en fin uppväxt och en massa pengar på banken om du inte kan prata med människor eller om du totalt saknar empati. Det kanske rentutav är allt tillsammans, allt blandat till en grötig massa som gör att du är du.
Jag blir tokig av det här, återigen sitter jag här med tusen frågor i huvudet och inte ett endaste litet svar.
Jag ska fundera vidare lite. Eller kanske inte, jag borde nog släppa det ett slag.
Bara "vara" sådär skönt som det verkar, flyta runt som en liten fisk i ett stort hav och inte fundera en massa på alla andra fiskar runt omkring.
Ja, det lät som ett väldigt bra förslag.
Jag ska simma bland braxarna och flyta runt tills vidare. Det kanske är när man släppt det som man får svar.
Så tills vidare, Simma lugnt, och var hellre en anka i en liten pöl än en anka i ett stort hav.
Det sägs att man ska kunna leva på kärlek, att bara man har den så spelar ingenting längre någon roll. Men idag när vi lever i ett samhälle där folk inte kan skillja på kärlek och gemenskap, kärlek och närhet eller kärlek och sex så har hela den lyckliga filosofin om att kärleken mättar våra magar försvunnit.
Folk blandar ihop dessa saker något så fruktansvärt, de känner sig ensamma och skaffar någon som kan finnas där ett slag och fylla upp tomheten, under tiden som de har mage att kalla det för kärlek.
När du kan få vad du vill för pengar, du kan köpa ett vackert hus, en välpolerad yta och någon att ha ditt hus som älskar dig. våran köphets har gått lite för långt, om du är kall och fryser - köp en tröja. om du känner dig ensam och övergiven - köp kärlek och närhet.
Om du mot förmodan skulle sakna kontanter att köpa din kärlek för så är det bara att sälja sin själ, det är modernt idag har jag hört, sjunk lägre än vad du någonsin har varit förut, sälj din kropp sälj din själ så att du får in pengar till att köpa en yta, ett hus med kärlek.
Nu vill jag inte sitta här och kasta skit på kärleken, för till och med jag vet att det finns äkta sådan det har jag fått bevisat (Massor med bevis). Men jag är så trött på att folk tar första bästa människa som råkar vandra förbi och använder som någon slags sköld mot ensamhet och kallar det för kärlek. Kan vi inte bara säga sanningen? du är min tills jag hittar något bättre.
Nu är dett ett nytt år, jag har hört att detta ska vara ärlighetens år, så jag ber er, tänk. Man behöver inte ens vara ärlig mot någon annan sålänge man är ärlig mot sig själv, tänk så mycket smärta och så många krossade hjärtan vi skulle slippa om folk bara kunde lära sig att skillja på kärlek och närhet, kärlek och gemenskap och sist men inte minst kärlek och sex.
Dagarna rinner iväg, snart är det ett nytt år, jag tycker att det är så charmigt att folk har nyårslöften. som om de tror att någonting man säger i champagnens dimma när man står och knackar på dörren till ett nytt år, en ny chans, räknas den första januari. När man vaknar upp med en strumpa som enda sällskap och en fruktansvärd huvudvärk och en stor fråga om vad som egentligen gick fel. Det skulle ju vara en fin middag, levande ljus, god champagne och som le grand finale en massa fyrverkerier som firar att vi gjort slut på ännu ett satans år och att nu kan det bara bli bättre.
Är det bara jag som minns nyår? middagen som brändes vid, mascaraborsten i ögat, fyrverkerierna som skrämde livet ur hunden och som nästan eldade upp den stackars fulla människa som försökte att tända dem,klockan som ingen egentligen vet hur mycket den är och när det riktiga tolvslaget infaller och alldeles för mycket alkohol som resulterade i att den fina frisyren slingrar sig i små testar rakt i i ögonen.
vill vi verkligen börja det nya (Och mycket bättre) året med att göra misstag som vi kommer att ångra fram tills nästa nyår?
Varför kan vi inte bara avsluta på ett snyggt och värdigt sätt och påbörja det nya året utan några som helst förväntningar och krav, då skulle vi slippa behöva stå där i vinternatten nästa nyår och skrika att nästa år ska allt bli så jävla mycket bättre. För vi vet ju innerst inne att ingenting kommer att hända sålänge vi inte ger det en knuff på traven.
Vi kommer aldrig att få bättre kondition, snyggare kropp och bättre hälsa om vi inte tränar. vi kommer inte att tjäna alla de där pengarna och få drömjobbet om vi inte kämpar för det och vi kommer aldrig att träffa den rätta kärleken om vi inte öppnar ögonen och börjar att se oss omkring.
Såhär med bara några små strödagar kvar till det nya året så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka, vad har jag gjort det här året, behöver jag verkligen stå när klockan står tolv och med en liten tår i ögonvrån säga hejdå till alla gamla misstag och välkomna det nya oförstörda och perfekta. Efter nogranna funderingar så har jag kommit fram till att jag inte behöver det iår, för jag har gjort så mycket, sett så mycket och tillslut lärt mig så mycket att jag vet att nästa år kommer att se precis likadant ut med vår, sommar, höst och vinter. Skratt och tårar. förluster och vinster så nu vet jag att det är bara att hålla huvudet över ytan och koncentrera sig på att andas så kommer allt att gå jättebra.
Can we be friends again?
Sure.
Like before?
I don't think so, like before is gone,
Det här är ingen pik. Bara en konversation som fick mig att fundera, för "som förut" är verkligen borta, långt borta, slut ,finito. Jag har tappat och återfått en hel bunt med vänner genom åren, och "som förut" har aldrig kommit tillbaka. Och då är frågan om vänskapen blivit så förstörd eller om man bara minns det som varit som så mycket bättre?
Går det att börja om på nytt? bara ta bort det gamla och glömma allt som varit alla de gamla minnena man har tillsammans, låtsas om att man just har träffats och börja om helt på nytt. För ofta så när minnena håller en tillbaka så kan det aldrig bli riktigt bra för då är man kvar i det förflutna och funderar på varför ingenting är som förut.
Jag har varit, och är ibland fortfarande en stor anhängare av "som förut" man kan till och med säga att jag var beroende, när vardagen blev för jobbig så tog jag en klunk av "som förut" och drömde mig tillbaka, jag trodde att det gjorde mig gott, att det läkte mig. Men precis som alkohol och droger förstör våra huvuden och kroppar så förstörde "som förut" mig så fruktansvärt.
När jag insåg att jag var beroende så var det redan för sent, jag kunde inte sluta. Jag låg i mörkret och sköt in sil efter sil med gamla minnen och hoppades att allting skulle bli som förut, Jag sniffade,inhalerade och knaprade stora blåa piller som alla inehöll en stor dos av "som förut" . En dag så insåg jag hur idiotiskt det var, jag såg mig själv i spegeln och insåg vilken patetisk och tragisk människa det var som tittade tillbaka, jag insåg att "som förut" är borta, så jag slutade. Helt tvärt slutade jag, cold turkey ungefär. Men precis som alkoholisten och narkomanen får abstinensbesvär så började jag skaka, jag fick kramper och allt kändes tomt och svart och jag ville bara tillbaka in i mörkret och tryggheten där jag kunde fortsätta med mina äckliga ovanor.
Jag var så inne i det förgångna så att jag glömde att jag hade ett "just nu" som försökte vinna min kärlek, Men första steget till att bli fri är att erkänna att man har problem, så en dag så ställde jag mig upp och sa "Hej jag heter kristin, och jag lever i det förgångna" och det var då jag kunde börja släppa taget, litegrand, och sen så började stegen mot lycka och framgång, vägen är lång och jag har väldigt långt kvar men jag vet att jag en dag kommer att bli fri från mitt beroende.
Jag får fortfarande återfall och känner att jag vill tillbaka till det gamla, men det är då man måste andas och intala sig själv att "som förut" inte finns längre. Hur ont det än gör så har jag ju alltid framtiden som jag kan styra över.
Förr i världen så skulle jag aldrig komma på tanken att lägga mig och stirra på stjärnor, jag var ingen stor beundrare av dem då, jag gillade inte mörkret heller. Jag var inget stor fan av mörker alls förut, jag tände alltid alla lampor och tyckte inte att man såg någonting, Men nu vet jag att det är i mörkret som du ser som bäst, det är då man får alla idéer och det är då man inser sanningen.
Det är i mörkret som man hittar ljuset, hur dumt det än låter så tror jag på det, Att det är när det är mörkt som man inser vart ljuset är, även om man inte alltid vill se.
"Om man blundar tillräckligt hårt så syns man inte" - Det kommer från en film som jag såg för väldigt länge sen det är en fjortonårig tjej som filosoferar, men om man vill synas då? ska man stirra jättemycket istället? Ibland önskar jag att jag kunde blunda så hårt att jag inte syntes, dagar som dessa t.e.x. dagar så man simmar runt i minnesbilder av hur alkoholens yra förvirrar huvudet, hur man säger saker man inte menar och gör saker man absolut inte borde, bilder som blixtrar förbi, mörker, fulla kroppar som vill bli en, fumlande med skärp, blixtlås , tafatta kyssar i novembernatten, en ringande telefon , saved by the bell. på med allting igen, ut i kylan.
Den här stan är som gift för mig, eller byn ska jag kanske säga, det tar mig hårt att säga, det är inte er det är fel på, det är mig. Det är första gången i mitt liv som jag säger det och menar det, mitt folk och min by är lika underbara som de alltid har varit, men jag simmar ständigt omkring i detta hav med minnen, skuldkänslor och förvirring. Jag orkar inte ha dessa eviga känslor som simmar omkring i mina ådror och skriker efter luft, Jag går ständigt omrking och längtar hem. Jag vet inte vart hem är någonstans, jag skulle vilja prova något annat men är för rädd. Rädd att saker ska försvinna när jag letar, rädd att de få som finns kvar ska vara borta, rädd att byn ska brinna ner om jag lämnar den. Men mest rädd är jag för att jag inte ska våga, att jag ska sitta kvar i leran, bara sitta i leran och insupa mitt gift, lån,bil,hus,snubbe,barn. Jag vill inte svika någon men mest av allt så vill jag inte svika mig själv och det vet jag att jag kommer att göra om jag sätter mig kvar.
Det handlar inte om lycka eller behov längre, det handlar bara om att orka.
Jag vet att allt det här är sant för jag kom på det när jag låg i mörkret och tittade på alla de stjärnor som jag har uppklistrade i mitt tak.
"vin på tetra och fulla människor jag nästan känner, såhär kommer jag att minnas min ungdom" . Sen jag fick det där meddelandet av min vän Jenny för några veckor sen så har jag funderat väldigt mycket på vad det är man tar med sig i sitt känslomässiga bagage ut i livet. För man väljer ju oftast inte själv vad man ska minnas och vad man ska glömma bort. Men de senaste veckorna så har jag tänkt mycket på vad det är jag kommer att ta med mig, kommer jag tänka tillbaka på gymnasietiden med en glädjetår i ena ögat och minnas alla de sjuka och roliga sakerna vi har för oss i skolan? kommer jag att minnas alla sömnlösa nätter då jag legat och stirrat på stjärnorna och önskat att de inte vore så många så att man kunde räkna dem? Kommer jag att ha förträngt den delen av mitt liv då allt var svart och jag önskade att någon kunde komma och ge mig en hand i mörkret och dra mig upp i ljuset igen? Jag var på väg hem från Valbo med min syster och min brors flickvän i lördags. vi lyssnade på musik och när snooks låt 1990någonting kom i högtalarna så gick kugghjulen i mitt huvud igång och jag började fundera på om det är så jag kommer att minnas min ungdom, på en evig roadtrip där varje stopp är en mellanlandning.
För det är så det känns just nu, som att mitt liv är som en enda lång genomresa där allt man gör bara är meningslöst och för någon annans skull, jag vill ha mer än såhär, spänning istället för rutiner, värme istället för kyla, äventyr istället för svenssonliv. Samtidigt som jag är rädd att jag är för upptagen med att drömma mig bort till allt det där att jag missar livet jag har här och nu, att jag missar vad som ska vara den bästa tiden i mitt liv, den tid man aldrig får tillbaka. För enligt min -Människor i behov av stöd lärarinna Gittan så är tid det dyrbaraste vi har och någonting vi aldrig får igen så vi måste ta vara på allt vi gör. Det är med det som med allting annat, vi vet att vi måste göra det men vi gör det inte för hur skulle livet se ut om man gick omkring och tog vara på allting hela tiden? det skulle ju vara kaos. Samtidigt som jag vill ta mig bort från min mellanlandning och komma till målet (som jag ännu inte listat ut vart det är någonstanns), så vill jag stanna kvar och se vad som händer med allt och alla, se vilka som överlever och vilka som ger upp. men som jag tidigare skrivit i min blogg "Don't let the bastards bring you down".
Ship och hej.
Leila bakar muffins i min Tv och klockan är egentligen alldeles för mycket för att vara söndag. Men hur ska jag kunna veta hur mycket klockan är eftersom Anna tog ner min klocka från väggen i fredags och jag har inte hittat den än.
Jag åkte bil idag, vi åkte på en stor väg alldeles för fort med hårdrocksmusiken som dånade i högtalarna bakom mig, vi mötte bilar hela tiden, med människor som skulle någonstanns. Alla var de på väg. liksom jag i bilen som jag satt i. Jag tänker alltid så mycket när jag åker bil, men jag kommer aldrig fram till någonting. Det gör jag sällan. Men en tanke som ständigt återkommer när jag åker bil (Eller tåg eller flyg eller ibland till och med båt) är att jag är nog som lyckligast när jag är på väg någonstanns, även om jag bara åker en liten bit så känns det alltid längre än vad det är. Jag hatar att stå stilla, jag hatar att vara kvar för länge och jag hatar att alltid vara förutsägbar.
Nu är Mikael Persbrant i min Tv, han kör rally med någon liten slags bil, de pratar hela tiden om att slåss om sekunder, och om man gasar för mycket och bromsar bara en sekund försent så kan hela ekipaget åka av. Grattis, de lär rallyförarna det som vi andra alltid förstått, det handlar om sekunder. i Mikaels rally så har han en kartläsare brevid sig som hela tiden berättar för honom vad som kommer i nästa kurva och hurvida han kan gasa mera eller om han måste ta det lugnt. Jag önskar att jag också kunde ha en kartläsare, speciellt nu när allting handlar om val och att självständigt göra en massa saker, hela tiden säger folk åt mig att de förväntar sig mer, att jag borde veta bättre vid det här laget och att jag ska klara av att göra saker helt självständig.
Hur är det meningen att jag ska klara av alla de där sakerna när jag aldrig förut har behövt oroa mig över dem? och en ännu större fråga, hur ska jag klara av alla de där sakerna när jag aldrig förut har FÅTT göra det själv? ska det vara som något slags plåsterryck det här med att bli självständig och stor ?
Jag var på framtidsmöte i torsdags, det gick ut på att syon på min skola hade en praktikant som skulle öva på att tala om framtiden med elever och vägleda dem till vad de vill göra i framtiden jag ställde upp som försökskanin. Efter mötet så kännde jag mig mycket illa till mods måste jag få säga. För jag kom inte fram till någonting, hon ställde frågor som "Vad vill du göra efter gymnasiet?" ," vet du någonting om den arbetsplatsen?", "vill du plugga eller jobba?". Det enda jag såg var frågetecken, jag riktigt kände hur de kröp frågetecken kring mig och hur väggarna ville ta sig närmre efter 25 minuter ursäktade jag mig och sa att jag hade lektion bara för att få komma ut därifrån. Var det inte meningen att jag skulle komma ut från det där kontoret med lite svar? istället så hade jag bara dubbelt så många frågetecken i mitt huvud.
Jag skulle behöva en klocka på min vägg (eller iallafall en Anna som kunde berätta vart hon gömt min klocka). Jag skulle behöva en trevlig leila i mitt kök som kunde baka muffins åt mig, även om hennes muffins såg oerhört äckliga ut så skulle det vara skönt med någon som inte ställde en massa frågor, Jag skulle behöva lite svar (för just nu är det så många frågor att inte ens min magic 8-ball kan svara). Men mest av allt skulle jag behöva en kartläsare i mitt framsäte som såg till att jag inte flög av banan. Tack och godnatt
Idag blir det inget filosofiskt, flummig och förirrande blogg-inlägg, jag har funderat på vad jag vill skriva och kommit fram till att det är så mycket att jag måste få fundera en lång lång stund till för att få ord på alla de tankar som flyger runt i mitt huvud. Så dagens blogg blir egentligen bara en uppmaning tills dess att jag fått lite ordning i mitt huvud och kan skriva någonting vettigt.
"Don't let the bastards bring you down".
Jenny. Allt löser sig. och om det inte gör det så kan jag ge dig alibi.
För något år sen så åkte jag bil med min mor och vi konverserade (det är oftast i bilen till eller från något som vi hinner prata med varandra på riktigt), jag var som vanligt orolig över någonting som jag inte hunnit med att göra eller något annat helt ovesentligt då hon sa "Jag tror att du tänker för mycket, att du orar dig i onödan för allting som händer runt omkring dig, du skulle må mycket bättre av att inte tänka så mycket". Hennes ord har hemsökt mig väldigt många gånger sen dess, och jag har verkligen försökt att ta semester, men det går inte. "cogito, ergo sum- Jag tänker, alltså finns jag" är flitigt använt citat (av René Descartes) , jag har länge funderat på vad det innebär, för jag vet hur många människor som helst som finns men som inte tänker. (och borde inte det knäcka hela hans teori?) . Eller menar han någonstans att man måste tänka för att få veta att man lever? Vilket som så verkar det krångligt, krångligt men sant. Det är så många ickeexisterande människor idag att jag inte vet vart jag ska ta vägen, varför tänka innan man talar? varför tala alls om man inte tänker? . Ibland önskar jag (precis som resten av världen) att jag hade en manick som jag kunde använda när jag ville läsa folks tankar, för det är alltför ofta nuförtiden som jag undrar vad folk egentligen tänker, och hur det hänger ihop med det som de säger.
som man känner sig själv känner man andra brukar alltid min mor säga, så när jag hamnar i mina funderingar över vad andra människor säger och vad de egentligen menar så går jag tillbaka till vad jag själv säger och det jag egentligen menar, För hur många (helt ärligt) har använt frasen "vi borde träffas och ta en fika någon gång" är inte det den äldsta frasen i boken? Den största nödlögnen som finns som man använder på människor som man önskar att man hade tid för, men som man vet att man har glidit för långt i från för att det ska gå att rädda.vi verkar vara mycket för att försöka hålla fast vid någonting som egentligen inte finns där (när jag säger vi så menar jag oss människor) för jag tror inte att jag känner någon som jag vet klarar av att inse fakta och bara släppa taget. Återigen så återvänder jag till en av mina favoritnyckelord i denna blogg, kontroll, om vi erkänner att vi tappat något så innebär ju det att vi måste utesluta det från våra hjärnor och då får vi ett slags litet tomrum som vi genast måste fylla upp med något annat -något okänt- och då kommer vårat kontrollbegär upp igen och vi klamrar oss hellre fast än att ta åt oss något nytt (ja jag vet, jag är en kvinna med många funderingar som oftast får samma svar. för i mitt huvud måste allting vara logiskt för att jag ska få någon som helst ordning på någonting). Men är det inte dags för oss att åter ta kontrollen? att bli av med all denna onödiga skit som bara ligger och tar plats i våra hjärnor? precis som man vårstädar hemmet när solen börjar kika fram så kan vi väl höststäda hjärnan när vi beger oss mot den mörkare delen av året så att vi slipper alla dessa depressioner, jag borde egentligen inte ens sitta och skriva den här sketna bloggen för alla dessa funderingar är sådant jag borde rensat ut förra hösten, men precis som med vårstädningen så blir det aldrig av.
Nej nu ger jag upp. Jag ska låta hjärnan vila ett litet slag och sluta vrida mig ut och in för att den stora knuten jag har i min hjärna ska lösas upp när jag vet att det är mission inpossible 4. (Jag har förresten alltid föreställt mig att tankarna flyger runt i huvudet som vita långa bokstavsrader, är det lika sinnessjukt som jag tror att det är ?)
Nej nu känner jag att detta börjar att gå lite överstyr. Så jag säger hej så länge tills nästa gång jag känner att jag måste hävda mig.
Kontroll, allting handlar om kontroll, jag har sagt det förut och jag måste få säga det igen, Jag började tänka på min vän Jenny idag och på vad hon sa till mig för några år sedan, "jag dricker inte för jag vill ha min kontroll i behåll" och det är sant, låter man bli att göra en massa saker så slipper man tappa kontrollen men samtidigt så då får man ju aldrig prova på någonting, om vi är så rädda för att tappa kontrollen så kommer vi aldirg att få prova på saker här i livet, man får aldrig springa med tjurar, dyka med hajar, bestiga berg, ut och se världen. Allt för denna lilla känsla som kontroll. och allt som den för med sig. När är det dags att kasta kontrollbegäret ut genom fönstret och bara tappa det, att supa sig asfull på en fest och berätta för alla precis vad man tycker om dem och sedan morgonen efter erkänna att allt man sagt varit sanning, eller att bara packa väskorna säga upp lägenheten och använda sina sista pengar på en resa till långtbortistan utan att veta vad som kommer att hända när man kommer fram. De människor som gör sådant idag kallas oftast för oansvariga och omogna samtidigt som de människor som gör samma sak fast på "rätt" sätt (Dvs.ringer alla morgonen efter och ber om ursäkt och skyller på för mycket rödvin, eller hyr ut lägenheten i andra hand och söker ett jobb och ordnar upp med allting innan man ger sig iväg) kallas för ansvarsfulla och i vissa fall riktigt djärva.
Är det inte dags att tappa kontrollen, om ens bara lite, bara släppa taget och ta steget fullt ut, men även här gäller det att inte tappa balansen och vara dumdristig man måste hitta rätt läge men man måste få känna att man lever. Varit med om den känslan någongång? den där stickande hemska underbara känslan som gör att man bara vill skrika högt och springa ut och skratta och säga åt resten av världen att den måste le, det är att leva. Eller när man hör den där speciella låten som får det att skära i huden och ger magen en klump och huvudet känner att man bara måste göra någonting, om det så är att raka av allt hår man har på vänster sida av huvudet eller kyssa grannpojken bara man får känna endorfinerna spritta i kroppen och man blir helt varm och galen.
Så mitt råd till folket såhär på sensommaren är bara, Go Grazy, get together and do whatever så länge ni känner att ni lever.
"Do I belive in this ,or is this the only way to get around in my life?" Shout out louds sjunger någonting som jag själv har funderat på ett tag, jag får hela tiden för mig att jag alltid gör det jag själv vill. Men vid närmre eftertanke så gör jag som jag alltid har gjort. för jag vet inget annat sätt. hela livet har jag stått stilla och väntat på att allting ska gå framåt och så har jag bara följt med. Jag har också haft drömmarna om ett fint jobb en villa en hund och en ful gammal volvo med t vå ungar i. Men jag tror inte att jag vill det längre. just nu vill jag ingenting. elle jo, jag vill göra precis vad jag vill. vad jag vill precis när jag vill det och vart. men nej, allting hinner så ikapp. man måste gå upp på morgonen bara för att man kan ju inte ligga hela dagen, man måste äta frukost,lunch,iddag och kvällsmat för utan mat så dör man, man måste städa,tvätta,diska och blääää. Jag drömmer om den dagen jag kan gå omkring helt barfota på en strand någonstans långt borta, utan en tanke på alla saker som jag måste. Men för at kunna uppfylla den drömmen så måste jag vinna 47 miljoner på lotto eller så. Eftersom tid är pengar och om man vill ha så mycket fritid som jag önskar så måste man ha mycket pengar. Jag har suttit och tänkt på de tre V:na en hel massa (vovve,villa,volvo) och funderat på varför vi egentligen är så besatta av att få dem, är det meningen att vi ska känna oss skyldiga om vi inte vill, för alla vuxna som jag känner säger åt mig att jag nästa år ska bege mig ut i världen och inte binda mig, men de själva har inte varit någonstans, de gick direkt från skolan till familjelivet med arbete,räkningar , fast bostad, lån på banken, bil (och några har tillochmed barn) är det så vi vill ha det eller är det av skyldighet vi gör det?. Tänk bara kvinnor som är under 25 år som inte har några barn men som vill sterilisera sig måste gå i terapi först och så får de en massa gliringar av läkare och sköterskor. Men vi lever väl endå på 2000-talet borde då inte alla själva (med eller utan terapi) få bestämma om de inte vill ha barn. och om man en dag ångrar sig så går det ju alltid att adpotera. För det kan ju inte vara ett måste att ha barn nu när alla undersökningar visar att vi här på jorden håller på att ta slut på alla naturresurser och att jorden inte tål ännu fler människor. eller det kanske bara är av ren egoism vi skaffar barn, för det finns ju ingen som man älskar så högt som sig själv och ett barn är ju till 50% en avbild av en själv. missförstå mig rätt nu, jag hatar inte folk som har barn och jag säger inte att jag själv aldrig ska hamna där, men varför så bråttom? varför kan vi inte ta oss den tiden att hitta rätt istället för att slå oss ner någonstans som kanske känns fel sen. istället kan man väl prova alla fel och göra alla misstag för att tillslut hitta hem.
Samtidigt som jag självklart förstår att man inte kan leva i de där små lögnerna hela livet så känns det lite tragiskt att man inte får leva i sin lilla värld längre. Jag tänkte på det här om dagen när jag satt på ett tåg mellan västerås och sala, vad är det egentligen man är rädd för, är det sanningen eller det faktum att man inte får leva i en lögn längre? och när jag ändå satt och tänkte på det så började jag att tänka på rädslor i övrigt, vad är det för något egentligen? efter många kilometer (någonstans mellan tillberga och ransta) så lyckades jag koppla ihop mina två största funderingar med en liten röd tråd, det handlar om kontroll.
För när vi får veta den bittra (?) sanningen så försvinner den grund man alltid stått på och man måste ta in något nytt, då försvinner den gnutta kontroll man har och man står där helt hjälplös och måste ta in nya saker. och det måste vara det rädslor handlar om också, det spelar ingen roll om det är mörker eller spindlar man är rädd för det känns alltid likadant, det är något okänt som dyker upp och skrämmer livet ur en och då tappar man kontrollen över situationen. När man tappar kontrollen vad har man då kvar?
Idag har jag sagt hej då. Det är en av mina barndomsvänner som tar studenten imorgon och sen så åker hon till frankrike för ett år. men om jag känner henne rätt så blir det nog längre endå. Det var hon jag och våran andra kompis, vi som höll ihop rätt bra när vi var yngre, som träffades och tillbringade dagen med att baka bullar och fira födelsedagar. Efter all bullätning så var det dags för mig att åka hem, så vi tog en tur alla tre i den ena tjejens mammas volvo. vi susade fram med åkrar blommor och skog längs med sidorna och gamla gyllene tider klassiker på stereon och halvskrek fram vad än vi tänkte på. Jag började fundera på hur allting har blivit, man har ju alltid en plan, våran var att vi skulle växa upp, ta körkort och bara njuta av livet och susa fram längst med någon väg och köra planlöst vart än känlsorna tog oss. Nu är vi där, men ingenting blev som vi tänkt, den ena tjejen har ett föhållande och håller på att bygga upp ett hus och en framtid med en trebarnspappa (hon är en av dem som har drömmarna i en glasmonter och då och då tittarn på dem med en drömmande liten suck) och den andra ska dra till frankrike i ett år (Hon är en sådan som behöver det.). och jag kunde inte låta bli att tycka att det var lite sorgligt endå att ingenting hade blivit som vi tänkt oss, och det som skulle vara vårat avsked blev egentligen ingenting för alla hade vi någon annanstanns att skynda oss till och andra saker att göra så när vi kommit fram till mitt hus så sa jag hej då och tjejerna åkte tillbaka hem igen. och jag kunde inte sluta fundera på om det här var ett hej då eller inte när jag kom på att vi sa hej då för många år sen då vi alla tre valt olika vägar och det enda vi egentligen har gemensamt nu förtiden är att vi tillbringade våran barndom ihop. Är det också ett av alla de där sakerna som man frivilligt valt att blunda för tills den dagen då den läskiga sanningen stirrar en rakt in i vitögat? vad är egentligen grejen med oss människor och att klamra oss fast? varför klarar vi aldrig av att inse när saker är slut? och när vi själva inser det varför kan vi inte erkänna det för andra människor? och återigen, att saker tar slut behöver inte alltid betyda negativa saker, bara annorlunda. det kanske är nu vi tre tjejer borde ta farväl av allt det gamla och sluta försöka tvinga fram någonting som inte finns där, vi kanske bara behöver inse faktum, ta ett andetag och sen börja om på nytt med våran vänskap del 2, den lite mer vuxna delen.
Sommaren och alla dofter har kommit också, det är lika underbart och hemskt som förut. alla nya spänningar ligger i luften och alla ser fram emot någonting nytt. jag ser bara avsked överallt. Det här är mitt sista sommarlov och det innebär att jag om ett år måste komma på vad jag vill göra resten av mitt liv, just nu lutar det åt att bara blunda och peka och hoppas på att det inte går åt helvete. Men med all min erfarenhet på att saker inte går som man vill så ska jag aldrig räkna med någonting.
Blunda, hoppa och hoppas på det bästa. Vem vet världen kan chocka oss.
