krissw

"Sverige har bestämt att inte skicka asylsökande tillbaka till Grekland"
"Där som det är så mysigt"
                             - Citat, Privat


Det har varit Sommaravslutning, en mycket viktig tid i vårat liv, då vi tar oss tid och råd att vara impulsiva och galna!
Nackdelen var att jag överförde min bitterhet till omvärlden
Fördelen var att jag fick se HS köra huvudet i gapet på en gigantisk krokodil.

Det bjöds på gamla godingar (som var gamla godingar redan långt innan vi föddes), storstadspuls, kaxiga kossor, ännu kaxigare barn, politik, tunnelbana, promenad, bilåkning, onyttigheter, trevligheter och otrevligheter.

Så åter till det väsentliga, bilderna!

Utöver det så har jag varit awesome och meckat badkar, enjoy!

Jag tror det var allt.

Tack.

So let's find a bar
So dark we forget who we are
And all the scars of the
Nevers and maybes die!

Jag har en födelsedag på väg, jag har aldrig gillat födelsedagar men det beror nog förmodligen på att jag har alltid trott att det ska kännas så mycket, men sen när dagen är kommen så är det bara en stor gröt.

Familjen har varit ute på andra äventyr, det har varit knas med kompisar osv osv. Men så för två år sedan så bestämde jag mig för att nu får det vara nog, nu tar jag det inte längre! så jag och min vän och evige världsmotståndare J flydde världen och drog till huvudstaden, bara för att jag skulle få slippa födelsedagen.

Det blev en av de roligaste dagarna i mitt liv, från morgon till sen kväll så hade vi bara en massa knas för oss, med förbjudna tågresor, biljettbokningar, åt som kycklingar, hånade skor och fotade sovande kineser, vi blåste såpbubblor utanför World Trade Centre och allt var bara sådär konstigt magiskt.

Året därpå när jag fyllde the big 18 så hade jorden snurrat lite för fort, så några hade åkt av min planet och hamnat på andra ställen, jag var ledsen och sårad och det gjorde bara ont. Men åter igen så firade jag med min vän och kollega J, vi brände franskaböcker, fikade med folk som vi faktiskt gillar och åt apelsiner med skal. Även då så blåste vi såpbubblor, och allt kändes bara sådär jättebra.

Snart kommer min födelsedag igen (eller snart och snart, det är 5,5 veckor kvar) och årets händelse är redan planerad, det blir sittning på en mörk bar där vi kanske både får se kineser och brända franskaböcker. Är det inte spännande att vara jag?

Men summan av kardemumman, det jag ville säga är egentligen väldigt enkelt, jag ville bara förklara.

såpbubblor = lycka.

Fridens liljor.

Livet, det kan vara över på sekunden, och ändå så tar vi inte vara på det.

Jag fick ett samtal igår, ett samtal som jag aldrig mer vill ha igen, det lät ungefär såhär :

RIING
K- "Hallå"
H (med mycket nedstämd röst) -"hej, stör jag?"
 K (mycket fundersam)- "neej"
H- "vad gör du då?"
K (börjar bli otålig)- "ingenting"
H- "nehe, okej" (tystnad) "har du hört vad som har hänt?"
K (med iskall klump i magen) - "nej!!"

(tystnad)

K (igen) -" vad är det som har hänt?!?"
H - "B, M  och D har blivit påkörda"
K- "Jag kommer över!"

Efter det så flög kvällen förbi, precis som alltid när någon större olycka händer. Tiden står stilla, samtidigt som klockan bara snurrar fort. Men det var inget blodigt kaos jag fick möta när jag kom fram till min vän H, det var bara blinkande lysen och ett läskigt lugn som jag möttes av. Jag kom en timme efter olyckan hade skett och då var de tre personerna redan åkt till sjukhuset, vi fick stå kvar och bara möta det faktum att en lång väntan på att få veta hur illa det var väntade oss.

Vi gick ner till olycksplatsen och hämtade två mopeder och diverse smådelar som hade spridits över vägen och omgivningarna runt. Vi pratade och umgicks ett slag, gick igenom i detalj hur allting kan ha gått till. hur illa skadorna kunde ha blivit osv osv. någongång efter elva så bestämde vi oss för att det var dags att åka hem.
Innan jag och min bror åkte åt vårat håll så var vi och tittade på bilen som hade varit inblandad i olyckan, den såg inte trevlig ut. Även där stod vi och spekulerade.

Som tur var så fick vi redan någon timme efteråt en första rapport från sjukhuset, och det lät som att allt var stabilt, en av de inblandade fick åka hem redan samma kväll med skrubbsår och smärta i hela kroppen osv. Den andra (som krossat framrutan på bilen med sitt huvud) hade förmodligen någon inre blödning och skulle in på röntgen men mådde förhållandevis bra. Den tredje hade ben som stack ut lite här och där, men det lät som att det skulle gå att klistra ihop personen ifråga igen.

Sånt får en att fundera lite, om en sån smäll kan ske bara sådär utan någon som helst förvarning, vems tur är det då nästa gång?

Men tills nästa gång, snälla H ge mig en liten förvarning innan du ger mig sånna nyheter.

Fridens liljor.

Förhållanden, av alla de slag. Varför kan ingenting någonsin få vara enkelt? Varför kan man aldrig bara få säga vad man menar, det man känner innerst inne, "försvinn, jag hatar dig" "Lämna mig inte, jag behöver dig".  istället så säger vi saker som "Nehe då kunde du inte hämta posten idag heller, att du aldrig kan göra någonting, det är bara jag som gör saker här bla bla bla" eller "jag har köpt hem ditt favorit thé så att du har någonting gott att dricka när du har varit ute hela dagen".

Jag blir så fruktansvärt trött på alla dessa språk, alla koder man måste försöka lösa innan man förstår vad någon säger.
Mest trött blir jag nog på mig själv, på att det alltid ska bli total tystnad när jag egentligen har som mest att säga. När det bubblar upp så mycket osagt i mig, det bubblar och bubblar och till slut så får jag inte stopp på det, så jag måste sysselsätta mig så att det inte imploderar.

Jag har aldrig klarat av förhållanden (både vänskapsförhållanden och kärleksförhållanden)speciellt bra, jag springer alltid innan det blir något, jag lämnar människor som kommer för långt in, eftersom jag får för mig att de ändå bara sticker efter ett slag. Många i min omgivning har fått lida för detta, men det är inte precis som att de vågar säga ifrån eller stanna kvar och vänta, det är då jag fått mina bevis som bara får mig att springa ännu fortare. 

Men jag har fått för mig att jag inte är ensam, att det finns fler som delar mina allvarliga störningar. Det dröjer nog inte lång tid innan det klassas som en sjukdom. Frågan är bara hur man botar det, hur stoppar man sig själv från att implodera? hur hindrar man hjärnan att explodera av allt som snurrar? Hur förklarar man för någon att det inte är DIG det är fel på utan det är MIG? 

Fast jag får trösta mig med att det finns lika många människor som försöker leva i lyckolandet där det växer blommor överallt och folk bajsar regnbågar, det är förmodligen ännu sämre än att leva i min värld, det är där de söker efter det perfekta förhållandet, den snyggaste kroppen, häftigaste jobbet  och allt som kommer ivägen blir utplånat.
Det är där man börjar att bråka för att någon inte har ringt alla de elva gångerna man lovat, det är då man hotar att göra slut för att någon skär ostbacke eller har udda strumpor. La La land är förmodligen en hemsk plats, där folk inte ens klarar av att se sig i spegeln för att håret inte ligger rätt och fyra gram fett har etsat sig fast på stortån.

Nu låter det verkligen som att jag sitter här och föraktar förhållanden, men så är det inte; det är människorna jag inte klarar av. Alla dessa människor i förhållanden, eller nej inte vilka förhållanden som helst, mest de som bor i La la Land. Jag tänker iallafall slå ett slag för JAG formen och skippa VI ett slag. Sluta leta efter det perfekta förhållandet, för det existerar inte.

Fridens liljor.

Jag råkade gå in på min mail idag, eller jag är inne där varje dag, flera gånger faktiskt. Men just idag så råkade jag hitta ett par mail som försvunnit ur mitt minne.

Det var från en Ängel, en ängel som gjorde mer för mig än vad jag anade, hon kom från ingenstanns och rättade till allting. Utan att ens veta det. Självklart är hon ingen riktig Ängel, men hennes mailddress påstod att hon var en, det var över tre år sedan som jag fick de där mailen, tre år, det är inte så  lång tid egentligen, men det har hänt så mycket sen min svarta ängel fanns hos mig.

Hon kom in i mitt liv som en ren slump (men åter igen, vilka gör inte det?), jag vet inte varför jag drogs så mycket till henne, kanske var det så att hon var lika mörk och skruvad som jag? Eller så var det bara meningen att hon skulle finnas där, för hur mycket jag än vred och vände på det så var hon mer skruvad än mig.

Hon försvann lika hastigt som hon kom, jag får förmodligen aldrig veta vad som hände med henne, trots att jag ibland kan vrida mig själv ut och in i mina funderingar. För idag vet jag inte ens vart hon befinner sig eller hur jag kan få tag på henne.

När jag satt och läste våra mail till varandra så kunde jag inte göra någonting åt att det for en rysning genom hela min kropp av välbehag, jag blundade och mindes, en mörk kväll, en doft av sommar, ett tonårsliv som for förbi och en soulmate som förevigt etsade sig fast i min själ. Det kändes så nära bara.  

En närhet från en människa som trots det att hon har försvunnit fortfarande finns kvar, jag har aldrig varit med om att de som lämnat mig har funnits kvar på ett så starkt fysiskt sätt. Ibland blir jag galen, jag undrar vart hon finns idag när man vill ha någon att dela sina äventyr och krämpor med, någon som finns där helhjärtat, någon som delar med sig av en bit av sig själv och nästan kräver att man ska göra samma sak tillbaka.

"Jo jag vet hur det blir. datorer kan man aldrig lita på.. men jag  sa iallafalla det som jag har tänkt på länge. och det kanske låter lite knäppt. men du verkar vara den enda i den här krångliga världen som förstår sig på ens sjuka tankar. tack för att du finns där! vi hörs.. puss och kram /K"

"Nej, dom är dumma. Och jag blev glad för att du sa det. Jag har saknat dig.
Du är klok, och jag behöver folk som är det. Om det är något, så lovar jag
att försöka hjälpa dig :)
Pussochkram"
 
Det värsta är jag var för dum för att förstå hur bra min Ängel var.

Fridens Liljor.

Det går rykten om att det är höst, inte just nu, men om en kvart iallafall.

Om en kvart är det höst. så vad ska vi göra denna sista kvart av sommaren, ska vi hoppa i plurret och demonstrativt frysa häcken av oss en sista gång innan vi hänger in bikinin i hopp om att komma i den nästa år igen? Eller ska vi baka en jordgubbstårta och bjuda grannen på kafferep? Eller ska vi för sista gången hoppa i våra flip flop tofflor och vandra iväg utan mål i hopp om att finna något nytt och spännande?

Skolorna har börjat, för de som går i skolan alltså, själv så känner jag mig som en knarkare, jag måste stoppa mig själv för att inte åka tillbaka till min gamla skola och bara sniffa lite i något gammalt skåp. Det är som de säger, man saknar inte kon förrän båset är tomt. Fast saknad är nog fel känsla att använda för att förklara min tankegång just nu, jag skulle mer vilja uttrycka det såhär, jag känner mig som en utomjording, jag har brutalt blivit utkastad i en värld jag inte känner igen.

För det är tydligen så, man tror att man vet allt om världen, tills den dag då man inser att man inte vet ett jävla piss. ungefär som att tro att man har sett färger i hela sitt liv, då man i själva verket har varit färgblind, hur bright är det liksom?

Jag fortsätter att försöka lösa mysteriet med Kristin, vem fan är den där människan, och vad vill hon göra resten av sitt liv. Jag funderar på att fly, sen insåg jag att jag redan har gjort det en gång. och det var då jag insåg att man får ångra sig.
Men snart så arkiverar vi fallet Kristin, vi lägger mappen i en ful låda som vi märker med en ful tuschpenna och sen kastar bort någonstans och glömmer bort. det är då jag äntligen får blunda hoppa och peka.

Man lär sig något nytt varje dag, idag har jag lärt mig att det inte är hälsosamt att måla en altan, man får fler fläckar än en dalmatin, så jag ska nu tillbringa de sista tio minutrarna av sommaren med att duscha.

Fridens liljor.

sound of silence.

Jag har en total hang-up på stereophonics idag. Det är en totalt förvirrande dag, fast vilka dagar är inte det?

Efter ett par dagar i arbetslöst tillstånd (ett par dagar då jag har slitit mig i mitt hår och varit allmänt frustrerad), så har jag konstaterat att man har inte en jävla aning om vad man vill ha, inte ens när man har fått det.
"Grattis lilla vän" säger ni nu, du har precis fått reda på det som vi redan visste, välkommen ut i livet - Det är ett kors, en spade och en smäll på käften, ingenting annat.

Nu kanske ni får för er att jag är lite negativ, men jag skulle inte vilja säga så. Jag är bara, förvirrad. Det hör tydligen till har jag fått lära mig, men nu börjar det seriöst gå lite för långt!  Allt som jag någonsin trott om mig själv har visat sig  vara falskt. Min plan har gått i stöpet, allt jag någonsin strävat efter har bara kraschat, nu tillbringar jag mina dagar med att försöka lista ut nästa steg!

Jag skulle behöva åka till någon lugn plats, ni vet ett sånt där ställe där man seriöst betalar fem tusen kronor för att klappa på kossor och sitta på bryggor och meditera,  ett ställe där man får vetegroddar till lunch och kallt silverthé till kvällsmat. Där man lever på naturen för att få vara stilla med sig själv och hitta sitt inre och få lite "perspektiv"

Jag har alltid tyckt att inre frid och självkännedom har varit för töntar, ni vet sånna människor som i skolan var blyga och rara men som fritiden roade sig med sjuka sexlekar som involverade dvärgar och piskor. Folk som aldrig har varit säkra på sin plats i samhället.  Inte för mig, jag har (nästan) alltid varit säker på min sak, på vad jag vill göra, när jag vill göra det och hur jag vill göra det. Men nu stämmer ingenting, jag har gått de vägar jag valt, men helt plötsligt bara vänt om för att det har varit fel. Snart får de inte vara fel längre.

Jag skrev tidigare om att man får ångra sig,  det är ju bra. Men jag är snart vid den dag då man inte får ångra sig längre, vad gör jag då? Ska jag acceptera allt och bli en tvär och bitter människa? Eller ska jag åka till Paris och hoppa från eifeltornet? Eller ska jag kanske helt enkelt sktia i att man inte får ångra sig längre och ångra mig ändå?

Just nu är det för mycket frågor och för lite svar som simmar omkring i mitt huvud. Jag skulle behöva fler svar och mindre frågor. Men det går inte, jag får chansa. Funkar inte det så får jag acceptera mina val ändå, för som jag brukar säga "Suck it in bitch"

Lev väl, utan frågetecken tack. Fridens liljor på er alla!

Att man aldrig kan få vara nöjd. Att man alltid vill ha mer. Måste ha mer.

Det är tydligen mänsligt att sträva efter något bättre för att bli tillfredställd, men varför vet man aldrig när man ska stanna?
Jag misstänker att det är så att vi inte vet vad vi vill, så därför måste vi prova på en hel massa saker för att känna oss tillfreds med oss själva.

Är allt bara en enda lång jakt på bekräftelse?  Vi vill att någon ska se oss, därför fortsätter vi att kämpa. för att få ett dumt diplom, en pokal eller en stor hög med pengar.
Jag tror att vi ständigt behöver bekräftelse för att känna att vi lever, eller jag vet att det är så. Självklart vet vi att vi lever utan bekräftelse men vi måste ha något som får oss att fortsätta.

Tävlingsinstinkt kan nog också vara en motivering, vi känner oss stora och duktiga om vi får vara bättre än någon annan, så därför fortsätter vi att kämpa på. Bara för att vinna.

Sen en dag, när vi tror att vi har fått det som vi har kämpat för, eller när vi (gud förbarme oss) känner oss nöjda, då kommer herr vardag och knackar på. Det är då som det går riktigt åt skogen. Herr vardag fårr oss att tänka, han får oss att känna. Han knullar sönder våra hjärnor rätt och slätt.

Mitt tips till alla som blivit ifattjagade av herr vardag är att ni måste döda honom. Eller använd kondom åtminstonde, annars kommer ni drabbas av herr vardagssjukan, det är då tävlingsinstinkterna och bekräftelsehormonerna sprider sig som vårtor i era hjärnor. Det är livsfarligt.  Döda honom, och fortsätt sedan att leva lyckliga med det ni har!

Lycka till.

Idag har jag städat, det är en mycket vardaglig sak att göra. eller inte om man gör det på mitt sätt, jag måste alltid städa sådär mycket när jag städar. Plocka med saker, byta plats på saker, slänga grejer osv osv.

Varje gång jag städar så hittar jag någonting, oftast är det bara någonting litet, men alltid är det någonting som får mig att sätta mig ner en stund och bara titta och minnas. Tänka tillbaka ett slag.

Idag blev det lite extra mycket sånt eftersom jag bestämt mig för att packa upp de två kartonger som stått och skräpat i ett hörn i två månader. Det var de två sista kartongerna från lägenheten där jag tillbringat tre år när jag gick gymnasiet. I dem hade jag bara slängt ner allting jag haft på väggarna, och alla fotografier jag haft i bokhyllan och annat skräp, jag gick igenom allting idag.

När jag började gröta runt i låda ett så insåg jag att jag inte behövde packa upp den, för där i låg alla mina skolsaker från gymnasiet (och Ja, jag är en tönt som har sparat allting). Jag bestämde mig för att den lådan skulle förbli packad och sen undangömd någonstanns tills den dag jag flyttar igen, då kommer den förmodligen att hamna i ett garage någonstanns och där får den stå tills det börjar regna in och den förstörs av mögel och annat äckel. ¨

Jag grävde mig ner i låda två, vid första anblicken så såg jag bara skräp, och jag började fundera på varför jag hade plockat med all skit från stan, men när jag tittade närmare så hittade jag en hel skock med känslomässiga skatter, allt jag plockade upp ur lådan gav mig en massa minnen och ett slag blev man nästan lite irriterad för att man sparat så mycket på grund av sentimentalitet.

I en låda hittade jag även min älskade magic8ball som min vän och medarbetare Jenny gett mig, den var nästan det enda som fick komma upp ur låda två också, allting annat slängdes ner i låda ett för att få ligga och lagras där i några år. För känslomässiga skatter är som bra vin eller ost, det måste lagras i många många år innan de blir riktigt bra.

Nu har jag iallafall packat ihop min låda, jag kastade ner en hel massa saker där, saker som ska få ligga och lagras några år i källaren. 

Jag hör av mig när jag har grävt upp skatten igen.

Natt. Helt plötsligt kom den bara, det blev tyst, lugnt och mörkt.

När började saker smyga sig på mig? krypa in under skinnet och liksom stanna? Man saknade allt det gamla innan man insåg att det nya är hundra gånger bättre, det nya som håller på att ta slut.

Det är så mycket känslor runtomkring mig, folk gråter och skrattar och jag bara står, står och tittar.Jag försöker insupa så mycket som möjligt innan Gyllene Tider börja skråla och folk sjunger "Det är över nu". Innan den sista festen tar slut och vi ensamma börjar att vandra ut i livet. Det tar inte slut, det är en dag på fredag också. Men då är inte alla ett "Vi" längre, vi är bara en massa "Jag".

Dag. Jag råkade somna någongång i Gryningen, efter en lång natts funderingar. helt plötsligt när jag vaknade så var det ljust, solen sken och vaktmästaren klipper gräsmattan utanför så att det brummar i hela mitt rum.

Guns 'n' roses spelas fortfarande flitigt i högtalarna, men allting ser så fruktansvärt annorlunda ut i ljuset. när det inte finns ett dunkelt mörker och en dimma över allting, nu när allting är ljust grönt och blått människor är ute och solar, alla bara njuter av livet just nu.

Och här sitter jag nu, inomhus, det är dags att gå ut och leva livet med alla de andra livsnjutarna.

Vi hörs.

Dagar, Dagar, dagar. Jag minns när det var veckor, månader eller till och mer ÅR, nu är det bara dagar, snart är det timmar, sen minuter och till slut så är det bara en endaste liten sekund.

En sekund av ett helt liv, det är ingenting. men som de säger i reklamen, vi kan få de där små sekunderna att räknas. 8 dagar kvar till studenten, nyss var det tre år, sen blev det bara mindre och mindre och nu är det dagar, dagar är ingenting.

Sen börjar någonting nytt, nytt och spännande. Eller tråkigt, eller bara ingenting.
vem vet vad som händer, hela världen finns där för vårat förfogande (Så länge världen orkar finnas kvar)

Jag har köpt en resväska nu (eller min snälla mamma har), förhoppninsvis så kommer denna väska att orka följa med mig ett slag. Kanske kanske inte.

Densomleverfar.se

Jag var på centralen i Stockholm idag,  jag kom från tunnelbanan efter ett besök hos min vän sanna, när jag gick i den gula äckliga gången upp mot centralen så kom det en massa människor från andra hållet, det var fullt av dem och alla var lika stressade de halvsprang mot tunnelbanan.

Ensam gick jag där, på väg upp mot centralen, utan att stressa jag bara gick och gick med min musik i öronen, jag visste inte ens vart jag skulle gå, jag bara improviserade.
När jag gick mitt igenom strömmen av stressade människor så kunde jag inte låta bli att undra vart alla var på väg, vad de skulle göra av sin Onsdag. Jag får sånna infall ibland, och om jag har riktigt tråkigt så går jag och hittar på öden åt dem.

Där går kvinnan som är fylld av skam efter nattens bravader, Killen där går omkring och försöker tänka ut hur han på bästa romantiska sätt ska kunna fria till sin flickvän. Mannen där borta planerar att fly landet och flytta till Hawaii där han ska påbörja ett nytt liv. I mitt huvud är de alla som barbiedockor, jag bestämmer allt, från skostorlek till sexuell läggning, det är konstigt att jag klarar av att bestämma så mycket när det går på ett ögonblick när man möter dem. Svisch, och så är de borta. 

Det går så fort, ändå hinner jag leka gud för ett ögonblick, genom att bestämma mina medmänniskors öden (om så bara i fantasin) får mig att känna mig mäktig, existerande liksom. Det är lätt att bara vara ingen i ett hav av människor, men om jag gör folk i min omgivning till någon, betyder det då att det kanske finns någon annan människa där ute som också tycker om att leka gud?

En människa som ger mig ett öde, ger mig ett ansikte, gör mig till någon. Där går hon, den där tjejen som är på väg till ett topphemligt möte med sthlms mäktigaste knarklangare, hon som har storlek 39 i skor och har en förkärlek till fiskar i konstiga färger.

Svisch och så borta.

Tiden står stilla, det har den gjort ett litet slag nu. Det känns som om allting går i slow motion om jag inte är i ständig rörelse. Som tuggummi ungefär, det är klistrigt och klibbigt och bara rent allmänt segt.
Fastnar man så är det kört, då kommer man aldrig loss.

Om man mot förmodan skulle komma loss så har man alltid de där fula äckliga tuggummiresterna kvar på skon, helst rosa ska de vara (tuggummiresterna alltså, inte skorna), och så får man aldrig loss dem, de bara sitter där och äcklar sig fast, tills man till slut slänger skon och köper en ny.

Det finns tillfällen i livet som tiden står helt stilla på riktigt, när du har tråkigt, när du får dåliga nyheter eller när rödljuset slår om från rött till gult till grönt, då är tiden alldeles alldeles stilla, och man tror i en liten hundradel att ingenting någonsin kommer att röra på sig igen.
 
Men det finns tillfällen då tiden står stilla längre än i en liten hundradel, det är när man bestämmer sig för att flytta till Irland. Jag lovar, don't try this at home kids, att göra något så impulsaktigt och oigenomtänkt men ändå så härligt. Att känna hur det känns att släppa taget, även om det inte är för så länge (ett år är ingenting med tanke på hur lång tid man lever) så känns det skönt, läskigt, befriande..

Jag är totalt splittrad just nu, jag vet att jag måste - för min egna skull. Samtidigt så bara snurrar allting, eller rättare sagt, det känns lite som en utomkroppslig upplevelse, såhär har det inte kännts sen den gången jag låg i 40 graders feber och världen var som ett helt jävla klet, ett tuggummiklet.

Jag ska dra loss min sko från tuggummikletet, och få tiden att sluta stå still. Jag ska bara lista ut hur man gör.

Hörs aldrig (för att citera min vän Sandra).

Look what you've done, you made a fool of evereyone.


Kreativiteten är slut, det har sinat i förrådet länge nu. (Som det väldigt tydligt har märkts i mina totalt tomma och innehållslösa inlägg)

Tills vidare så får folket roa sig med att läsa andras tomma tankar.

Tack för mig. (För nu, tills vidare)

Radera: 'sudda ut, skrapa bort, avlägsna' enligt bonniers svenska ordbok.  Enligt mig betyder det bara dåligheter.  Saker man vill förtränga, ta bort ,radera helt enkelt. Det spelar ingen roll om det är bra saker eller inte, är det sånt som aldrig kommer igen så får det helt enkelt inte plats i min hjärna.
   För några månader sen så kom jag på att det här med att radera saker inte fungerar för hur mycket man än vill ta bort någonting, försvinner det verkligen någonsin? (nu pratar vi inte om försvunna SMS eller Gb:inlägg på någon skum sajt, utan om minnen, gamla pojkvänner, misstag man gjort). så jag kom på att jag skulle arkivera saker. Minnen. Helt enkelt stoppa undan dem till någon mörk vrå längst bak i hjärnan där de fick ligga som dyrt vin och lagras i många år innan jag kunde (vågade?) ta fram dem igen.
Men hur skulle det kunna gå? jag får ju såklart själv inte bestämma över vad min hjärna ska visa mig för bilder utan de bara dyker upp. och så är det såhär att om man verkligen inte får tänka på någonting så är det de enda som dyker upp i huvudet på en. så det tog inte lång tid innan jag gav upp den idén. 
   Jag pratade även med en god vän om förhållanden idag, hon har pojkvän och började prata om hurvida hon skulle ha parkväll ihop med en annan bekant (med äkta hälft) eller inte. Jag vet inte varför men jag fick kväljningar. Det lät så äckligt bara själva ordet "parkväll" efter en stund så började jag fundera på vad det var som gjorde att jag mådde så (både fysiskt och psykiskt) illa av ordet. Men hur mycket jag än funderade så kom jag inte fram till något, jag kan fortfarande inte komma på en anledning. 
   För ett år sedan så läste vi i skolan om hur hjärnan fungerar och jag tror att det var då vi började att prata om hjärnans egna försvarsmekanism, glömska. En människa som hamnar i en pressad situation slutar att tänka och gör bara. efteråt så minns hon inte vad som har hänt eller varför hon hanterade situationen på det sätt som hon gjorde. Det är hjärnans sätt att hjälpa oss, den kopplar bort och slår sen på autopiloten och jag tror att det var det som hände mig idag för när jag fick höra det där vidriga ordet för innan jag visste ordet av så hade jag hävt ur mig en massa elaka ord i en enda lång mening som fick min kompis att inse hur idiotiskt det egentligen är, Två kompisar råkar ha en varsin pojkvän, varför måste man då envisas med att trycka in sig i ett rum och låssas att man tycker det är kul? (nu är det inte så i alla fall men det var det första jag kom att tänka på när jag hörde ordet)
  Såhär i efterhand så kan jag ju spekulera lite över min reaktion, är det för att jag är rädd att min kompis ska lämna mig helt och gå in i parmiddags-världen? eller är det avund för att jag själv inte har någon kille som jag kan trycka in i det där rummet och låssas ha roligt ihop med? Eller så kanske det helt enkelt är så att jag inte är en förhållande person (eventuellt för att jag sett så många sjuka och snevridna förhållanden) och hatar allt som har med förhållanden att göra? låter allt detta krångligt och sjukt? Well, jag har aldrig påstått att jag är en okomplicerad människa.

"och i hemlighet har hon svurit att bli den första av dom att dra långt härifrån"
Så sjunger Lasse lindh i "Överlever du härnösand så överlever du allt". 
  Han har en poäng i det han sjunger. För vem vill egentligen bli kvar i byn/samhället/staden som man är född och uppvuxen ? jag har inte träffat många som har sagt "Jag trivs som det är, jag behöver ingenting mer" För alla vill vi väl ha mer?  men hur mycket är man berädd att offra för att få det man vill ha?
För det är ju nästintill vetenskapligt bevisat att man måste offra det som står en kärt för att få det man vill ha. Det är många som pratar om att de aldrig kommer att stanna kvar och de ska minsann ut i världen och flytta hit och dit. Det är de människorna som oftast fastnar och blir kvar för resten av sina liv.
Jag vågar inte säga någonting för jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill göra i morgon. och jag vet definitivt inte vad jag vill göra resten av mitt liv "Vad bra för dig" säger alla "för det är ju oftast då som man kan prova på allting och sen bestämma" men för mig känns det mest dumt, det känns som att alla andra kommer närmre och närmre sina lösningar och jag tar bara steg bakåt och utesluter allt fler möjligheter.  Just nu vill jag bara leva för stunden jag vill inte bli tvungen att välja vad jag  ska göra resten av mitt liv, men det känns som att det är det jag snart måste göra, "Du står på randen till att bli en vuxen kvinna" var det någon som sa någongång, när jag fick höra det så viftade jag bort det och sa att vi lever väl inte på 1500-talet längre. Men ju mer jag har fått tänka på det så har jag kommit fram till att det stämmer ju för när man börjar gymnasiet så får man stå på sina små kycklingben och känna sig löjlig men på de tre år som man går så växer man och blir vuxen (vare sig man vill eller inte). Det är vuxenlivet som skrämmer mig mer än någonting annat just nu. folk förväntar sig så mycket av en då, man ska vidareutbilda sig, skaffa ett bra jobb, familj, barn, lån på banken och hus etc etc. Den tanken får mig att vilja hoppa på närmsta plan till mexico och bara bli en kringströvande flummig hippie som aldrig har skor och som filosoferar över palmer.
Men samtidigt som dagarna blir till månader och månader till år så växer vi in i våra nya roller. och hur mycket det än skrämmer mig så måste man någongång ta tjuren vi hornen och acceptera läget, och då tror jag att man någonstanns helt omedvetet och okontrollerat har vant sig vid det. och vem vet, till slut så kanske man till och med gillar vardagen.

I sagans värld så  väntar varje flicka på sin prins som ska komma på en vit häst och rädda henne från alla ondska, de ska gifta sig och få två perfekta små lintottar till barn.
Men vad händer sen då?, i sagan har de tydligen inte uppfunnit arbetslöshet, ekonomiska bekymmer, skilsmässor och älskarinnor.
I dagens samhälle så blir det mer och mer vanligt med separationer och skilsmässor, nya familjer,plastbarn, halvsyskon, låssasmammor  och gud vet vad. vi tar stegen längre och längre ifrån den "normala" kärnfamiljen som består av mamma och pappa med tillhörande barn som har rådit så länge.
jag har börjat att fundera på vad det beror på, är det så att vi har för bråttom idag och inte klarar av att vänta på våra drömprinsar (och prinsessor) att vi bara tar första bästa padda som dyker upp och nöjer oss med det till den dag vi inte orkar längre? för jag menar törnrosa sov i 100 år och vaknade upp till sin drömprins borde inte vi ha tålamod att iallafall vänta en liten stund? för det kommer allt fler unga människor med stora förlovningsringar på fingrarna , hur kommer deras liv att se ut när de är 30-40 om de börjar sina familjeliv redan som 16-17 åringar? då blir det omvänt och de får kriser av alla de slag, skilljer sig och färgar håret och springer efter lammkött.
Eller är det så att vi idag helt enkelt är mer medvetna än förut? vi har hela livet fått höra att vi kan bättre. och nu vet vi (tills skillnad från förut) att vi får skillja oss och skaffa nya familer, vi kanske även är mer socialiserade idag än vad vi var för 50 år sedan och kommer ut och träffar folk mycket mer, och hela den här internetgrejen gör ju att man kan ha förhållanden med folk som finns flera tusen mil bort.
Jag har inte bestämmt mig för vilket av alternativen jag tippar på. jag försöker just nu bara att klura ut om det är bättre eller sämre idag än var det var för 50 år sedan, för tänk om någon gifte sig och skaffade barn med någon och sen kom på att den var olycklig men kände sig så pliktskyldig att han eller hon inte kunde skilja sig och fick stanna i sin olycka för resten av sitt liv. När man idag om man hamnar i en sådan situation kan bryta upp och börja om från början.  Vi människor ska alltid göra det så svårt för oss, som nu när jag har vridit sönder hela huvudet när jag har försökt komma fram till en lösning på hela den här kärnfamilj eller icke kärnfamiljsfrågan när jag istället kunde göra något annat.
Men men, som Pär skulle ha sagt "Det slutar alltid med att man är sin egna morbror".
tack för mig.

För alltid. Hur många gånger har man inte hört de orden? "Det kommer alltid att vara du och jag", "Jag kommer alltid att finnas hos dig " osv. Jag är ingen tvär och bitter liten mäniska men jag måste få slå hål på "för alltid" lögnen innan den går folk åt huvudet.
Att säga för alltid till någon är det samma som att mala ner fingrarna i en köttkvarn, För oftast så menar man det inte. och även om man menar det fruktansvärt mycket för stunden hur kan man veta vad som kommer att hända imorgon?(och för att inte tala om hur sinnessjukt det är att binda upp sig så fruktansvärt).
 Det är ett överskattat uttryck (och med det nekar jag inte till att orden någon gång hoppat ut ur min mun med) men tänk er, oftast när man säger det så menar man egentligen "Tills någonting annat dyker upp". För hur många För alltid har någonsin slagit in? 
Hur lång tid är förresten för alltid?
Den frasen är lika uttjatad som "förlåt" och "Jag älskar dig", jag tror att det blir en drog till slut. Jag hade en kompis en gång som missbrukade de tre fraserna så grovt att jag vid ett tillfälle blev tvungen att fråga henne om det gick på automatik, då tittade hon lika frågande på mig som om jag hade snortat en lina kokain på hennes finklänning och sa "Vaddå". 
Det var då det slog mig, vi har inte en aning längre, vi människor har blivit kalla varelser, så kalla att vi inte ens vet vad som kommer ut ur våra munnar, så länge det låter bra eller hur?  
För länge sen när någon klok människa satt och kom på alla dessa ord så innebar För alltid att någonting skulle fortsätta tills tiden tog slut, Förlåt betydde ånger och Jag älskar dig betydde att man tyckte så mycket om någon att man inte riktigt kunde mäta det.
Idag har de tre fraserna helt nya betydelser, För alltid innebär tills senare , förlåt betyder "jag menar det inte men här, ta ett känslomässigt plåster" och Jag älskar dig, jag vet inte ens hur man översätter det idag.
Med det vill jag inte säga att alla människor totalt har glömt ursprungsmeningen med dessa fraser. men jag vill bara påpeka att ju mer vi närmar oss för alltid dessto mindre mening får orden som kommer ur oss.
Nu låter jag som en tvär och bitter liten tant som har dragit upp nylonstrumpbyxorna för långt. Det är bara det att jag är så trött på att  alla dessa stora ord används i så små samanhang.
nej nu är jag trött på att tjata. så jag ska avsluta snyggt med att säga, lev väl för fan.