krissw

"Do I belive in this ,or is this the only way to get around in my life?" Shout out louds sjunger någonting som jag själv har funderat på ett tag, jag får hela tiden för mig att jag alltid gör det jag själv vill. Men vid närmre eftertanke så gör jag som jag alltid har gjort. för jag vet inget annat sätt. hela livet har jag stått stilla och väntat på att allting ska gå framåt och så har jag bara följt med.  Jag har också haft drömmarna om ett fint jobb en villa en hund och en ful gammal volvo med t vå ungar i. Men jag tror inte att jag vill det längre. just nu vill jag ingenting. elle jo, jag vill göra precis vad jag vill. vad jag vill precis när jag vill det  och vart. men nej, allting hinner så ikapp. man måste gå upp på morgonen bara för att man kan ju inte ligga hela dagen, man måste äta frukost,lunch,iddag och kvällsmat för utan mat så dör man, man måste städa,tvätta,diska och blääää. Jag drömmer om den dagen jag kan gå omkring helt barfota på en strand någonstans långt borta, utan en tanke på alla saker som jag måste. Men för at kunna uppfylla den drömmen så måste jag vinna 47 miljoner på lotto eller så. Eftersom tid är pengar och om man vill ha så mycket fritid som jag önskar så måste man ha mycket pengar. Jag har suttit och tänkt på de tre V:na en hel massa (vovve,villa,volvo) och funderat på varför vi egentligen är så besatta av att få dem, är det meningen att vi ska känna oss skyldiga om vi inte vill, för alla vuxna som jag känner säger åt mig att jag nästa år ska bege mig ut i världen och inte binda mig, men de själva har inte varit någonstans, de gick direkt från skolan till familjelivet med arbete,räkningar , fast bostad, lån på banken, bil (och några har tillochmed barn) är det så vi vill ha det eller är det av skyldighet vi gör det?. Tänk bara kvinnor som är under 25 år som inte har några barn men som vill sterilisera sig måste gå i terapi först och så får de en massa gliringar av läkare och sköterskor. Men vi lever väl endå på 2000-talet borde då inte alla själva (med eller utan terapi) få bestämma om de inte vill ha barn. och om man en dag ångrar sig så går det ju alltid att adpotera. För det kan ju inte vara ett måste att ha barn nu när alla undersökningar visar att vi här på jorden håller på att ta slut på alla naturresurser och att jorden inte tål ännu fler människor. eller det kanske bara är av ren egoism vi skaffar barn, för det finns ju ingen som man älskar så högt som sig själv och ett barn är ju till 50% en avbild av en själv.  missförstå mig rätt nu, jag hatar inte folk som har barn och jag säger inte att jag själv aldrig ska hamna där, men varför så bråttom?  varför kan vi inte ta oss den tiden att hitta rätt istället för att slå oss ner någonstans som kanske känns fel sen. istället kan man väl prova alla fel och göra alla misstag för att tillslut hitta hem.