krissw

Jag ska plugga..

Fast inte idag, men resten av helgen! 

Så kan det vara när man snart är färdig undersköterska, lärarna vill få in så mycket klokheten som möjligt i våra hjärnor nu innan examen. Och det är ju fint för den som tycker om sånt.

Men ikväll är jag ledig.familen är på väg till Brevik där vi ska hänga med Astans farmor och farfar.

Typ där är är vi nu, de kommande veckorna kommer susa förbi i prov, jobb och redovisningar hoppas jag! 

Jag och Astrid har varit på fri fot ute i Heby kommun där dagarna diplomatiskt delades upp hos dem som hade tid. Det var grymt!

 

Idag är Astrid hos farmor och farfar så jag kan plugga till provet i morgon, dock vet jag inte riktigt vad det är jag försöker plugga in, sitter mest och är distraherad av alla solbilder folk lägger ut i sociala medier där de njuter av solen och gör massor av skoj denna måndag.

 

Jag skulle bara titta in här och säga att jag är klar med min Kristian Gidlund- bokuppgift. Vet ej om den blev vad som önskades men jag avslutade den lite klämmigt när jag skulle besvara sista frågan som handlade om självskattning och vad jag lärt mig av boken, varsågod!

 

Utvärdera din egen kunskap
Kristians bok fick mig aldrig att gråta, det lärde jag mig. Jag förväntade mig översvallande känslor och hysteriskt gråt, men det kom inte. Istället så kom jag på mig själv med att ofta önska att han kunde vara mer konkret, följa en tydligare röd tråd samt vara mer medicinsk. Detta gjorde att jag lärde mig det bästa av allt, det är Kristians historia, Kristians upplevelse och känslor och jag har absolut ingen som helst rätt att komma och önska att han kunde känna, skriva eller göra annorlunda. Jag skulle faktiskt vara en rätt så hemsk vårdare om jag inte kunde bejaka och omfamna Kristian i det tillstånd han kommer till mig. I klassrummet så har vi ofta pratat om hur viktigt det är att vi som personal står kvar, vi står fast om patienterna kommer med frågor, oavsett vilka frågorna är så ingår det i min uppgift som undersköterska att vara en öppen första kontakt som klarar av att visa att känslor är okej, det är helt okej att vara en egen person fast man drabbats av en dödlig sjukdom.
Rent medicinskt har jag allt att lära, för jag tror att vi som personal behöver möta all teori vi bär med oss i praktiken upprepade gånger innan vi kan säga att vi ”kan” det. Men med hjälp av denna termins kurs och Kristians bok som varit en del av den så måste jag säga att jag tror att jag har utvecklat den förmåga av lyhördhet jag hade med mig redan innan vi började terminen, men de verktyg jag fått är att vi inte använder munnen för att lyssna, ofta är människor så rädda för att de inte kan ha någonting att svara att de inte vill höra frågan. Jag vill höra frågorna, särskilt de som jag kan mötas av kvällar, nätter och helger, jag vill också få vara en del i livskvalitén hos dem jag vårdar och det kan jag inte vara om jag är för upptagen med att veta vad jag ”ska” svara. Kristian beskriver sjukvården som väldigt grå slog det mig flera gånger, hans vård är väldigt intetsägande och neutral. Vi får inte bli så, möter vi våra patienter som om de vore en stor massa av grå betong så är det så de känner sig, vi ska inte dra skämt och vara käcka och glättiga, vi ska vara det patienterna önskar och behöver. Det vet vi om vi lyssnar på våra patienter. För så enkelt tror jag att det är ibland, om jag slutar fokusera så otroligt mycket på mitt jag så kan jag lära mig mer och formas mjukt kring min omgivning och ge dem det de behöver. Det är omvårdnad!

Som en del vet har jag en förkärlek i att ta bort färgen från mina fotografier. Det känns ibland som att alla färger stör, i helgen vart det mycket testande av min kameras sepia-funktion. Det är inte meningen att vara dramatisk, av de 200 bilder som togs så var det kanske 50-60 st som var utan färg. Till synes så är inte heller bilderna så skarpa som en kan önska, men prova fota en 21-månaders med en kompaktkamera som inte samarbetar. Men jag gillar bilderna. Det är det viktigaste, så här var helgen i Sepia.

Skärtorsdag, jag har prov på tisdag och Astrid är med andra ord på dagis idag för att jag ska kunna plugga innan storhelgen. Nackdelen är att jag inte pluggar, eller jag har skrivit tre sidor bokuppgift om Kristian Gidlund, men jag har inte börjat med det jag har prov på. Ringde till Astrid farmor och frågade om de kunde vara barnvakt på måndag så att jag kan gå igenom hörnstenarna då efter lite helg.

 

Nu har Astrid precis somnat på dagis förmodligen så jag far och hämtar henne efter vilan för nu har jag slagit igen butiken och vilar en sväng innan det är dags för att ta hem det lilla barnet, jag borde städa hela hemmet för åter igen trots att vi inte ens varit här så finns det massor att städa för stället smutsar ner sig självt med damm och snusk.

 

Eller nej, jag ska först och främst serva vagnen så jag kan ta den med mig till Huddunge i helgen.

 

Nackdelen med dagens nap var att jag nu inte kan somna.

Idag skrev vi prov, gick sådär, eller bra. Det visar sig, proven var annorlunda utformade denna gång och det blev en kontrast mot förra gångens ångestfyllda sittning. Vilket är skönt såklart!

Imorgon så är det hemstudier igen inför fredagens prov i krishantering. Och på fredag så är det fredag! Med en aktivitet, det är sällan fredagarna är bokade till något men på fredag så ska det bli kul, kul och lite alkohol, inte helt fel.

Jag går just nu på en två veckors dos av antibiotika, min kropp avskyr antibiotika, vilket är bra eftersom jag är så skeptisk till piller att jag bara tar de jag måste! Just denna omgång av medicin var just ett måste då en elak bakterie ställer till med massa besvär i kroppen min. Nackdelen är dessa otroliga biverkningar jag får, bierkningar som i sin tur kräver annat piller och vill inte det pillret ge med sig så har jag salvor. Börjar känna mig som ett litet apotek av onödiga grejer. Jag som inte ens tar alvedon förutom vid huvudvärk, hypokondri skulle inte klä mig!

Alltså kan denna motivationssvacka bara lämna mig? min hjärna är enbart inställd på att jag vill göra roliga saker hela tiden, fungerar inte riktigt ihop med den kommande månadens examinationer. Sen är vi inne i maj, och den 27/5 så har vi avslutningslunch med broschutdelning. Efter det bör jag vara redo för det verkliga livet, för då är det nästan enbart betygssamtal och omprov på schemat innan allt är slut i början av Juni.

 

Men det är ändå någonting med motivationen som saknas, jag orkar liksom inte engagera mig så fullhjärtat som jag önskar, vill gärna ligga ner och bara vila om dagarna när Astrid är på dagis. Det lustiga är att saker blir ju gjorda, allt skolarbete är gjort men det finns liksom inget hjärta i det.

 

Hur som, om jag läser på till de 4 prov vi har imorgon en gång till så kommer mina ögon att blöda, jag kan allt övergripande men så fort jag går ner på detaljnivå så blinkar de röda lamporna och hjärnan skriker error, den har liksom bestämt sig för vad jag ska lära mig. Då är det ingen idé att kämpa emot, då får man helt enkelt ta en paus och fortsätta till kvällen.

 

Jävla Kristian Gidlunds bok ska ju läsas ut och skrivas en uppgift om också, kanske skulle läsa den lite. Men nu efter halva så har jag liksom ruttnat lite, den är så poetisk och intern att jag orkar inte. Trodde aldrig att jag skulle skriva detta men den boken behöver mer vetenskap i sig! Trots att det inte är meningen att vara en faktabok om cancer utan en helt privat skitfin berättelse om en kamp där hjälten förlorade (ja han är en hjälte, får man inte ens vara hjälte i sin egna jävla bok så finns det ingen mening i att skriva en bok).
Men jag orkar inte inställningen att man jämt ska bära andra människors sorger, att jag ska sitta och gråta ikapp med hans ord om hur han måste berätta för alla sina nära och kära att målet inte längre är att bota, utan att lindra. Empati, Ja! men Sympati klarar jag mig utan att känna för allt och alla jämt, jag kan inte gråta när jag läser hans ord, det var den förväntningen (samt förvarningen) jag hade på boken, att jag skulle gråta ögonen ur mig.
Jag blir bara provocerad och arg, arg över hur han beskriver sin vård som så kall och oempatisk, tänker att jag aldrig i mitt liv skulle lämna en patient i en sådan ensamhet och mörker och blir bara arg över att det finns så många sopor där ute som varje dag vårdar personer som är allvarligt sjuka, rädda, oroliga eller till och med står inför döden och blir negligerade eller missförstådda och i en del fall inte ens får ett värdigt och självbestämmande slut.

Detta gör mig lite bättre än alla andra, jag slipper släpa omkring på onödig sorg och kan istället fokusera på problemlösning, en klapp på axeln till mig.

 

Man måste vara lite full av sig själv i dessa tider då det är kamp om arbete inom populära sektorer med relativt låga utbildningskrav.

 

På tal om jobb, igår fick jag ett. Jobb alltså. Eller det är en timanställning, men det är en början och jag är rätt bra på det där med att jobba på timme. Eller jag var iallafall jäkla bra på det! Hur som så är det en timanställning på det äldreboendet några stationer bort, skönt att smygstarta karriären med nära hem. Sen så är det alltid enklare att få jobb när man redan har ett så jag hoppas det blir bra. Fick bra vibbar av stället, det luktande inte gammal tant när man klev in utan det var mer åt det hemtrevliga hållet.

 

Vi börjar där, sen ser vi vart vi hamnar!

 

Jag har även suttit i 6h och pluggat på provet tills på onsdag, känner mig lite mör så jag tog paus. Kollar lite på greys anatomy innan livet fortsätter.

I helgen var jag och Astrid ett dygn i Heby kommun, Daniel hade fullt med planer och vi hade ingen lust att sitta och mögla utan honom så vi tog en spontantur till Huddunge och träffade barn och folk! Sov i Heby innan vi åkte hem till Stockholm igen, fikade på bredvik och var sen och handlade mat innan hela familjen totaldäckade.

Astrid skulle promt kliva upp halv fyra trots en massa tidigare tjaffs under natten. Hon fick se shrek och sov en stund i soffan innan hon körde igång igen. 

Får se hur hennes dag på dagis varit, om hon ska fortsätta sin sovvägran. 

I fredags var Astrid hemma från dagis och vi tog en tur i stan hon och jag, lunchade och bara gick omkring en hel massa! Det var kul och välbehövlig för oss båda då tiden gått så fort och det är saker att göra hela tiden.

Roligt är iallafall detta inofficiella bildspel jag har på mitt första lyckade venprov, känner att bilderna talar bra för sig själva, sprita händer, sprita Lovisa, känna efter blodkärl, sticka, blodet flödar till (Lovisas obetalbara min!) nål ut och tryck med bommullsrondell för att slippa eventuell fortsatt blödning. Fantastiskt! 

Det blev som sagt inget pluggande i Linköping, men det var avancerat av mig att ha ambitionen!

 

Lördagen i Linköping bestod av sovmorgon till klockan elva, sen åt vi frukost på balkongen till klockan blev två då ett halvt varv på stan avverkades innan vi åt sen lunch på balkongen till klockan blev 5. Vi gjorde oss snygga och sen kom Lovisas kollegor över på lite mousserande och stickning.

 

Ja just det, Lovisa fick nys om att jag aldrig tagit venprov och eftersom hon sagt sen två och ett halv år tillbaka att jag ska få sticka henne så bad hon en kollega ta med lite utrustning. Jag var för seg för att vilja prova vilket resulterade i att de ivriga sköterskorna hann sticka upp allt material, men på andra försöket (första på en kollega och andra på Lovisa) så kom det blod i butterflyen (som var den enda stickbara nålen som var kvar).

 

Och det är så sant som det är sagt, man glömmer aldrig sin första. Nu går det omkring två sköterskor i Linköping som kan skriva in "tagit stickoskuld på undersköterska" i sitt CV, helt fantastiskt!

 

Igår var jag tvungen att ta igen skola som släpat bakom, läxor jag inte gjort, radioprogram och dokumentärer jag måste ta del av så jag tog tag i det. Men innan så hade jag ett möte (en intervju?) väldigt casual på ett relativt nytt och fräscht äldreboende i Vendelsö. Svårt att säga hur det gick eftersom intervjun snarare var någon form av samtal och vi satt i en soffgrupp innanför entrén (sa ju att det var väldigt avslappnat), sånt gör mig så avslappnad att jag blir nervös, svårt att läsa av vad personen mittemot söker hos en. Men den väldigt trevliga intervjuaren tycktes vara väldigt imponerad av mina betyg, visade både gymnasiet och de tidigare två terminerna på vård och omsorg, (med andra ord är det hon och mormor som varit imponerade).

 

Kanske jag borde tänka lite mer på vilket intryck jag ger på folk då mänskligheten tycks reagera med förvåning varje gång jag gör något smart, säger något som kräver kunskap eller nämner de betyg och bedömningar jag fått på pränt. Men nej, det är roligare att förvåna!

 

som vanligt när jag ej har någon bild som passar inlägget så kör vi minneskarneval!