Tömde Iphonen, så för dem som vill se vad jag gjort de senaste tre månaderna kan gotta sig lite.

I heard
That your dreams came true
Guess she gave you things
I didn't give to you

              -Adele, someone like you



För ett slag sedan gjorde jag en uppgift, den var rolig och jag fick MVG och i brist på annat att skriva så får ni ta del av min briljans.

Räddar liv – hela tiden

 

Den 20e augusti 2011 publicerade Aftonbladet en artikel med rubriken ”Räddar liv – hela tiden” som handlar om ett barnsjukhus i Dadaab. I artikeln så beskrivs det hur det är trångt, varmt och inte i närheten av en sjukhusmiljö i deras lokaler, det dyker genast upp mentala bilder av misären.

De inledande raderna av artikeln berättar om att Aftonbladet och läkare utan gränsers kampanj ”en timme för Afrika” samlat in 12,4 miljoner kronor till läkare utan gränsers arbete ibland annat Dadaab. Den första tanken som far igenom mitt huvud när jag läser är att reportern försöker beröra sina läsare, nästan lite för mycket?

Artikeln fortsätter med att berätta om en läkare som jobbar på sjukhuset, hon beskrivs som en riktig hjälte, vilket hon kanske är, som räddar liv på nästintill dödsdömda barn. Någonting som är ständigt återkommande i texten är att de behöver mer hjälp, att de vill få plats för fler patienter och att de behöver mer pengar. När jag läser denna artikel som så uppenbart är till för att beröra mig, så kan jag inte låta bli att irritera mig. Jag irriterar mig på att personen som skrivit artikeln kämpat så mycket för att beskriva barnens misär att det nästan känns krystat och fejk. Som om skribenten hittat på, bara för att det ska få oss som läser att känna skuld för att vi inte skänkt pengar till Aftonbladet och läkare utan gränsers kampanj.

Sen kommer den såklart, skulden, den fräter ihop med irritationen och skapar en bubblande negativitet i botten av maggropen och jag får för en halv sekund lust att ringa Aftonbladet och fråga ut reportern som gjort sig skyldig till denna text. Fråga om vi inte har några barn i Sverige som far illa, även om de inte lider av extrem undernäring och uttorkning så har de väl lika stor rätt att få hjälp? Fråga honom ifall inte våra barn är värda att samla in pengar till, varför vi struntar i att hjälpa oss själva innan vi räddar världen. Beror det på att det är lättare att se stora problem som är så långt bort att det inte direkt drabbar oss, istället för de lite mindre som faktiskt sker i grannhuset? Varför har barn vi aldrig någonsin träffat indirekt större rätt till hjälp än våra egna?

Till sist vill jag fråga honom ifall jag borde skämmas för att jag inte skänkt en timlön till kampanjen, men innan jag brutalt sliter upp min telefon och gör mig själv till åtlöje så inser jag att Erik (för det är så textens skapare påstås heta) gjort precis det han får betalt för. Erik har uppnått det han förmodligen ville med sin text, skapat en reaktion hos mig (hans läsare) och är det inte därför vi skriver? När jag lugnat mig litegrand så överväger jag återigen att ringa Aftonbladet, denna gång för att tacka dem. Tacka dem för att de fått mig att bry mig, kanske inte om de stackars barnen som lever i misär på ett sjukhus i Dadaab men om våra egna, jag har tänkt till och kommit fram till att mitt område inte är lika fint som jag trott. Jag har beslutat mig för att jag vill hjälpa mina egna innan jag räddar världen, för tar man en sak i taget så kanske det blir enklare att komma fram till en lösning. Lika fort som den kom så är den nu borta, skulden, den har sköljts bort tillsammans med irritationen i en våg av lugn och beslutsamhet, kanske till och med trygghet för att jag nu vet vart jag själv står och för vad mitt hjärta brinner. 
                      
                                                                                                                       Kristin Ekman