Det är inte klokt vad tiden går. Sår läker, vänner återförenas, människor dör. Livet har sin karusell och vi bara sitter på.
Sen helt plötsligt så hittar du dig själv framför Tvn en helt vanlig onsdagkväll med en flaska champagne bredvid för att lugna nerverna (frukta icke det är en liten flaska så jag håller inte på att falla ner i något skumt alkoholhål. haha vilket skumt ord). Men så åter till ordningen.
Det blev ett nytt år även denna gång, jag piggnade till och tog tag i kvällen. Det blev en stillsam kväll med några vänner. Jag var mest bara trött, men trots förkylningen så hade jag det trevligt.
Idag var det två veckor sedan och inte mycket har hänt sen dess, Men ett par intressanta samtal har jag haft.
Samtal nummer ett var med en blivande 17åring, han berättade för mig att om han dog så skulle inte det göra någonting eftersom han redan gjort allt som var värt att prova, han hade kört bil, varit full, köpt sprit och tobak samt haft sex (han hade tack och lov inte gjort allt ovanstående samtidigt). Efter det samtalet så funderade jag på om det var det enda viktiga för en 16/17 åring. Att göra allt det du får, plus lite till. Drömmarna då, målen, allt? (När jag själv tänker tillbaka tre år så hade jag ingenting av de, men borde inte dagens människor vara klokare?)
Samtal nummer två skedde i en bil några dagar senare, Jag och några vänner hade ingenstans att ta vägen så vi umgicks helt enkelt i flera timmar i en bil (välkommen till mitt liv). Där satt vi och filosoferade så som det så lätt blir när man inte setts på ett tag. Vi pratade om våra begravningar (hurvida man vill donera organ eller inte), våra framtida makar (gifta sig eller inte gifta sig) Samt våra framtida barn (namn, uppfostran osv.).
Helt plötsligt så var det någonting konkret, något man kan ta på. Det var inte en suddig dröm i körsbärsdalen det är någonting som händer här och nu. Då blev det helt plötsligt skrämmande. Fast ändå tryggt, som att man vet vad det är man är på väg in i.
Jag är inte längre rädd för målet, utan för resan dit (låter det som någonting som någon kan förstå?)
Jag känner mig lite smått lurad också, jag trodde att allting skulle komma naturlig, inte att jag skulle vara tvungen att välja en massa saker, bestämma mig, gå igenom en hel process bara för att kanske få det jag vill ha. När jag tänker efter så är det förmodligen det enda tankesätt som hänger med sen 17 års åldern, Det löser sig, någon fixar det åt mig (kan det vara därför jag väntar med att göra saker tills sista stund?).
Helst vill jag nog bara spola fram tiden, komma till den delen där jag sitter på verandan min fula faluröda villa med vita knutar (you know it bitches), tittar på mina ungar som leker runt i leran med hunden (självklart iförda galonisar så att man bara kan spola av dem innan de ska komma in, gammalt djungelknep som mor har lärt mig) i väntan på att maken ska komma hem i sin kombivolvo (med extra airbags inuti) så att vi gemensamt kan äta den omsorgsfullt tillagade middag jag gjort (man måste tydligen lära sig det där med matlagning om man ska bli hemmafru).
Spola fram tiden dit så att jag i morgon slipper min introduktion till uppsala universitet, slipper leta runt efter den perfekta kärleken (finns det någon sådan) bara jag slipper denna konstant mentala växtvärk som jag har.
Eller, det kanske blir ett äventyr? Den som lever får se.
Så älskling, vill du ha din micromiddag framför tvn eller i köket?
Sen helt plötsligt så hittar du dig själv framför Tvn en helt vanlig onsdagkväll med en flaska champagne bredvid för att lugna nerverna (frukta icke det är en liten flaska så jag håller inte på att falla ner i något skumt alkoholhål. haha vilket skumt ord). Men så åter till ordningen.
Det blev ett nytt år även denna gång, jag piggnade till och tog tag i kvällen. Det blev en stillsam kväll med några vänner. Jag var mest bara trött, men trots förkylningen så hade jag det trevligt.
Idag var det två veckor sedan och inte mycket har hänt sen dess, Men ett par intressanta samtal har jag haft.
Samtal nummer ett var med en blivande 17åring, han berättade för mig att om han dog så skulle inte det göra någonting eftersom han redan gjort allt som var värt att prova, han hade kört bil, varit full, köpt sprit och tobak samt haft sex (han hade tack och lov inte gjort allt ovanstående samtidigt). Efter det samtalet så funderade jag på om det var det enda viktiga för en 16/17 åring. Att göra allt det du får, plus lite till. Drömmarna då, målen, allt? (När jag själv tänker tillbaka tre år så hade jag ingenting av de, men borde inte dagens människor vara klokare?)
Samtal nummer två skedde i en bil några dagar senare, Jag och några vänner hade ingenstans att ta vägen så vi umgicks helt enkelt i flera timmar i en bil (välkommen till mitt liv). Där satt vi och filosoferade så som det så lätt blir när man inte setts på ett tag. Vi pratade om våra begravningar (hurvida man vill donera organ eller inte), våra framtida makar (gifta sig eller inte gifta sig) Samt våra framtida barn (namn, uppfostran osv.).
Helt plötsligt så var det någonting konkret, något man kan ta på. Det var inte en suddig dröm i körsbärsdalen det är någonting som händer här och nu. Då blev det helt plötsligt skrämmande. Fast ändå tryggt, som att man vet vad det är man är på väg in i.
Jag är inte längre rädd för målet, utan för resan dit (låter det som någonting som någon kan förstå?)
Jag känner mig lite smått lurad också, jag trodde att allting skulle komma naturlig, inte att jag skulle vara tvungen att välja en massa saker, bestämma mig, gå igenom en hel process bara för att kanske få det jag vill ha. När jag tänker efter så är det förmodligen det enda tankesätt som hänger med sen 17 års åldern, Det löser sig, någon fixar det åt mig (kan det vara därför jag väntar med att göra saker tills sista stund?).
Helst vill jag nog bara spola fram tiden, komma till den delen där jag sitter på verandan min fula faluröda villa med vita knutar (you know it bitches), tittar på mina ungar som leker runt i leran med hunden (självklart iförda galonisar så att man bara kan spola av dem innan de ska komma in, gammalt djungelknep som mor har lärt mig) i väntan på att maken ska komma hem i sin kombivolvo (med extra airbags inuti) så att vi gemensamt kan äta den omsorgsfullt tillagade middag jag gjort (man måste tydligen lära sig det där med matlagning om man ska bli hemmafru).
Spola fram tiden dit så att jag i morgon slipper min introduktion till uppsala universitet, slipper leta runt efter den perfekta kärleken (finns det någon sådan) bara jag slipper denna konstant mentala växtvärk som jag har.
Eller, det kanske blir ett äventyr? Den som lever får se.
Så älskling, vill du ha din micromiddag framför tvn eller i köket?
