Allt jag känner, allt jag älskar och vill se
Är de nötta bilderna med tummar på
Och jag vet, jag vet, jag vet, nån måste börja ge
Ja, börja ge för att kunna få
Och varje gång som jag försöker
Det är då det blir så fel
-Vi blundar, Caroline Af Ugglas
Jag önskar att jag hade inspiration, men det finns liksom ingenting som skänker mig det längre, eller allt skänker mig det. Tyvärr inte inspiration till att skriva, jag önskar att jag kunde skriva. Att jag visste hur jag skulle skriva för att beröra eller uppröra, men inget av det har jag i mitt system. Dock har jag utvecklat en nästintill sjukdomsliknande behov av att fånga ögonblick, vilket mest leder till kamerapanik och halvtaskiga bilder.
För tillfället har jag ingenting att dela med mig av, allting ligger lite i dvala, det händer ingenting längre, vissa skyller på åldern, andra på årstiden och några få skyller på att det helt enkelt är nya tider.
Jag saknar inte alkoholen och festerna - been there done that. Jag saknar de långa bilturerna, väntan på soluppgången, kalla sommarnätter, äventyr, samtal och umgänge.
Jag har blivit dålig på umgänge, men jag övar mig på att ha umgänge igen. Det blir så förbannat grått annars. Trots att det mesta är grått (för vem vill egentligen ha svart eller vitt?) så är tråkigt grått klart sämre än roligt grått, och det är just vad jag behöver, jag behöver mitt roliga gråa igen!
Så, förhoppningsvis ses vi i vimlet, i umgänget, i bilen, i sommarnatten eller på någon annan underbar plats där vi egentligen hamnat enbart av en slump, men som vi ändå känner att vi vill stanna och andas på ett litet slag.
på återseende!
Ett födelsedagsbarn på vift
LitenBrud.Se
Umgänge
En kultbild av kärlek som aldrig blir omodern
Glädje.
tills vidare, fridens liljor!
Är de nötta bilderna med tummar på
Och jag vet, jag vet, jag vet, nån måste börja ge
Ja, börja ge för att kunna få
Och varje gång som jag försöker
Det är då det blir så fel
-Vi blundar, Caroline Af Ugglas
Jag önskar att jag hade inspiration, men det finns liksom ingenting som skänker mig det längre, eller allt skänker mig det. Tyvärr inte inspiration till att skriva, jag önskar att jag kunde skriva. Att jag visste hur jag skulle skriva för att beröra eller uppröra, men inget av det har jag i mitt system. Dock har jag utvecklat en nästintill sjukdomsliknande behov av att fånga ögonblick, vilket mest leder till kamerapanik och halvtaskiga bilder.
För tillfället har jag ingenting att dela med mig av, allting ligger lite i dvala, det händer ingenting längre, vissa skyller på åldern, andra på årstiden och några få skyller på att det helt enkelt är nya tider.
Jag saknar inte alkoholen och festerna - been there done that. Jag saknar de långa bilturerna, väntan på soluppgången, kalla sommarnätter, äventyr, samtal och umgänge.
Jag har blivit dålig på umgänge, men jag övar mig på att ha umgänge igen. Det blir så förbannat grått annars. Trots att det mesta är grått (för vem vill egentligen ha svart eller vitt?) så är tråkigt grått klart sämre än roligt grått, och det är just vad jag behöver, jag behöver mitt roliga gråa igen!
Så, förhoppningsvis ses vi i vimlet, i umgänget, i bilen, i sommarnatten eller på någon annan underbar plats där vi egentligen hamnat enbart av en slump, men som vi ändå känner att vi vill stanna och andas på ett litet slag.
på återseende!
Ett födelsedagsbarn på vift
LitenBrud.Se
Umgänge
En kultbild av kärlek som aldrig blir omodern
Glädje.
tills vidare, fridens liljor!
