Tjoho, förmiddagen bara for förbi, jag förstod ingenting helt plötsligt var klockan ett och det var dags att gå hem. Ska försöka stanna på praktiken några timmar denna vecka för att dryga ut de timmar jag missat. Tror dock inte att de timmarna gör så mycket men jag menar utifall att, vill inte ha praktik släpandes efter mig när jag lyckats ligga i fas hela terminen.

För första gången i mitt liv ligger jag i fas, helt otroligt! Ska ner till barnmorskan om några minuter så får vi se om jag fortfarande ligger i fas, i vecka 26 (tror jag jag var där sist) låg jag precis i min kurva och hade gått upp sex kilo (varav FYRA av dem enbart under påskhelgen) ska bli spännande att se resultatet idag.
Vet inte ens vad jag ska göra där om jag ska vara ärlig. Hon mäter och pillar lite på magen, frågar hur jag mår, lyssnar på bebisens hjärta och det är liksom.. Allt. Tur att det inte är någon lång färd dit iallafall!

Ni måste jag dra!

Grejt! Magsjukan kom och hälsade på, natten till fredag var hemsk men sen igår vände det sakta men säkert och nu mår jag bra.
Däremot så är det 48h regel till omvärlden vilket gör att jag är i karantän och inte får vara på praktiken idag. Jag har skjutsat Daniel till jobbet för han ska till Skåne och leka i en vecka, vilket innebär att jag är ensam igen.

Det känns som en vana nu, det är nästan konstigt att inte vara ensam hemma här då jag tillbringat större delen av min tid med Daniel uppåt landet de senaste veckorna. Men nu hoppas jag att de kommande veckorna är lugna igen när han kommer hem från skåne.

Det har blivit tyst och lugnt i magen igen, hon rör sig ingenting nästan, bara långsamma rörelser mot ytterväggen. Men nästa vecka ska jag till barnmorskan igen så då får vi se att allt är bra.

(fick se Olsson i arbetskläderna imorse, det var väldigt längesen och kändes ovant. Var tvungen att föreviga ögonblicket)

10 veckor kvar till beräknad nedkomst. 10 veckor kan låta mycket men 4 veckor på praktiken och 4 i skolan, sen är det liksom dags.. Nästan.

Det var en mycket trevlig ledighet, längtar dock till mer ledighet såhär på våren vill man inte göra någonting tråkigt! Som min lärare sa när hon var på besök på praktiken igår när jag frågade om vi hade mycket saker kvar i skolan efter praktiken "nej det är ju ändå ingen som vill göra saker när det är varmt" så sant, så sant!

Annars så hängde vi med familjen under långhelgen,var in till Sthlmstad, kollade på bilar i Sala på Valborg och hann träffa både Pell och Lisa en snabbis. Helt okej, har varit helt slut sen jag kom hem, har sovit 10timmars nätter och går 14-20 på praktiken idag och imorgon och 08-21 på lördag tror jag. Nu ligger jag i soffan trots att det är superväder ute, stark sol och värme men jag är så fruktansvärt trött och om en liten stund ska jag röra mig till praktiken så då får jag en halvtimme i solen iallafall.

Ska tömma kameran här någon dag och slänga in lite bilder från ledigheten.


Jag kan inte annat än säga att den här dagen har varit hemsk, inte enbart men övervägande.
Gick till praktiken i morse, när jag kom dit så började jag kallsvettas och var yrslig. Men dagen körde igång och en hel del kroppsvätskor tenderade att hamna på mig men det finns både vatten, tvål och tvättmaskin! Sen körde vi vidare med andnöd som gjorde att jag mer än gärna hade spytt, valde att inte göra det då jag tröttnat på mänskliga vätskor men jag mådde riktigt illa, tror att jag under arbetet stressade upp damen där inne och dessutom i tron att jag är lika smidig som innan överansträngde tjockismagen så jag började igen och fick hålla mig i diskbänken för att kunna stå.

Utnyttjade min praktikantstatus och skötte en matning och städade och servade frukostätarna. Sen lyssnade jag på min kropp och tog det nästintill extremt lugnt resten av dagen. Det var såklart en hel massa annat som bidrog till att morgonen var rörig men det hoppat vi. Istället så läste jag journaler för att förbereda mig inför onsdagens lärarbesök som brukar komma med en hel del frågor om verksamheten. Gick hem och tog hand om disken, gjorde mig lite lunch, åt den och somnade på soffan.

Har varit helt slut i kroppen så jag har inte gjort någonting förrän nu, packade väskan inför resan imorgon, rena kläder att dra på sig innan jag går till tåget då jag inte hinner hem och duscha emellan och även om man har arbetskläder så blir man rätt äcklig framförallt om man är mig och blir varm vid minsta ansträngning!

Det var väl det, ska göra något att äta till lite middag nu, skulle gissa att det inte blir så avancerat eftersom jag är ensam.

(åter igen så tackar vi dagens teknik för att vi får ta del av nyheter från byn, lillen har klippt sig och förvandlats till någon form av don juan)

Nu har jag hängt med mig själv, jag tog en tur genom norrmalm mot stallsiken, kollade sko kanonen och gick sedan över till babyproffsen och möttes av ett dilemma, vilket skötbord vill vi ha/är mest praktiskt. Har kollat Ikea tidigare och de hade inte ett endaste som skulle funka, problemet är att jag har en man som är två meter lång vilket innebär att allting hos oss måste längdanpassas så jag måste ha med honom och mäta allting med hans längd.

Barnvagnsletandet var verkligen en mardröm, för fallriskens skull så är det väl bra med en låg vagn men Olsson såg ut som han höll i en leksaksvagn oavsett vilken modell vi provade och efter allt klämmande och kännande så hade vi till slut enbart 2 att välja på (som höll måttet för alla de de krav vi hade plus höjden) varav den ena var gjord av så mycket plast att den skulle smälta om vi glömde den i solen.

Livets små strider alltså, sedan bjöd jag mig själv på lunch på Max, delifresh kycklingburgare, sallad och vatten satt som ett smäck. Gick sedan vidare till Elins esplanad och drog ett varv innan jag vandrade hem. En lagom sväng med massor av folk att stirra på!

Nu är jag tillbaka i soffan och har sett en dokumentär om två män som skaffade barn genom en surrogatmamma, början av en dokumentär om kvinnor som är besatta av att få en dotter (de hade alltså allihopa mellan 4-8 söner var men det duger inte) byte dock till lyxfällan jag ser ett mönster i mitt val av TV, dokumentärer och program om människor är strålande!

Nu är jag hungrig igen och hon i magen har verkligen löpt linan ut idag och ligger och gör kullerbyttor i magen, än så länge är det inte så hårt men lagom.
Ska gå och utfordra mig själv med vad vi har hemma och så får vi se vad vi roar oss med resten av kvällen.

(på Max hade de en vidrig och obehaglig varelse som skulle roa barnen och ge mig kalla kårar, jag får lite panik av folk i heltäckande kostymer!)

Så var det lördag, det där med att sova länge fungerade inte riktigt med min biologiska väckarklocka som jag inte kan stänga av.. Men till strax innan sju fick jag sova så det var ju ingen megatidig väckning. Vaknade halvt i panik då jag eftersom jag åt mycket salt igår rubbade lite på vätskebalansen (ni vet envisa celler och allt det där) och resultatet blev att jag sprungit upp och druckit femtioelva gånger inatt men var för lat och sovande för att kasta vatten. Resultatet på det blev i sin tur att jag vaknade av en sinnessjuk smärta i höftbenet av kissnödighet. Det var en ny intressant upplevelse.

Sen uppgången har jag städat badrummet dock inte duschen då det tenderar att bli lite dåligt med syre när man låser in sig i duschkabinen ihop med kalkosan och jag törs inte svimma häromkring när jag är ensam. Annars så borde jag dra ett varv med dammsugaren, damma lite och diska den lilla disk jag samlat på mig. Istället så har jag ätit frukost och intagit soffan, idag när det är lugnt så känner jag den lilla avkomman, misstänker att jag varit lite för upptagen och disträ de senaste veckorna för att märka de små små sparkar hon ger ifrån sig. Nu har jag dock legat i soffan med linnet uppdraget och tittat på magen, känt en liten stöt och sen sett höger sida precis bredvid magen vibrera.

Det påminner lite om när det i jurassic park kommer en stor dinosaurie och man ser vartenglas vibrera, det är helt tyst och stilla och helt plötsligt blir det ett boom inifrån (en liten liten spark) och så ser man hur foten/huvudet/armen, vad vet jag, trycks ut så att en liten knöl sticker ut och när den försvinner så vibrerar det till.

Sen de första vibrerande rörelserna kom så har hon legat och tidvis sparkat till mig, ligger jag på sidan så kittlas det och ligger jag på rygg så varierar det i styrka, ibland kan hon få in en riktig stöt. Jag är fascinerad både över hur det ser ut och känns men även över hur hårig mage jag fått, den är helt luden med blonda vilda hårstrån.

Ska gå och klä på mig och sen knalla ut i världen ett slag tror jag.

(det är såhär vi hängt de senaste två timmarna, lyckades fånga en av sparkarna på film som Farzan ska få ta del av när han kommer hem till oss igen)

Tänk glädje, eller hur var det? Idag ringde jag försäkringskassan, och för tillfället ser det ut som att det är mörk, 180kronor/dag mörkt. Man vet aldrig hoppet finns alltid så jag säger ingenting mer men jag kan mentalt ställa in mig på minimibelopp, det är ju briljant! Briljant! För tillfället orkar jag liksom inte tänka någonting annat.
Jag menar bor vi här så klarar vi oss på Olssons lön och de pengar jag skulle få, se får jag väl sälja mig på internet om vi vill göra något över budgeten.

Men tillåt mig skratta, högt skrattar jag också. Då jag inte hade studiemedel i höstas så ska då alltså min SGI (sjukgrundad inkomst) ha nollats vilket innebär att jag inte uppfyller kraven för föräldrapenning. Det är ju briljant, jag var inskriven på skolan vilket innebär att jag på papper inte bara gått och släpat benen efter mig men enbart där att jag inte tagit studielån så uppfyller jag inte kraven. Alltså jag skrattar ihjäl mig! Jag dör, åh herregud det var det dummaste jag hört! Jag har enligt papperna "släpat benen efter mig" mellan maj och juli (då jag med andra ord skrevs ut från arbetsförmedlingen och innan jag började jobba på mitt jobb) innan dess var jag arbetssökande och efter det så var jag alltså studerande utan studiemedel, jag jobbade över 100% i juli (olagligt och onödigt jag vet men är man arbetsmarkoman som älskar när lönen trillar in så är man) jobbade däremot mindre än halvtid i augusti med tanke på att jag då även började skolan så är det förståeligt.

MEN detta har alltså gjort att jag inte uppfyller kraven för föräldrapenning, åh herregud jag får snart mentalt ont i magen av mitt mentala skrattande (eller är det så här ett sammanbrott känns?)
Nåväl, jag ska inte dra slutsatser för snabbt ännu men jag klagar inte. På ett sätt känns det skönt, kanske vi inte har råd att Olsson byter jobb och vi flyttar. Kanske jag får andas en sekund och bo kvar i min älskade lägenhet ett slag till, även om det kommer vara 30 mil till byn och 35 till Sthlm så kanske det får vara så? Och kanske kanske att det kommer bli okej ändå?

Kanske det här blir en sån där historia som bara fungerar på film om två galningar som blev hysteriskt kära och bestämde sig för att sätta en unge till världen utan vare sig eftertanke eller framtidsplan. Som får bo i en tvåa tre trappor upp utan hiss i en stad massa mil ifrån hjälp. Där allting samhällsenligt bara är sådär fel, då vi inte bor i hus, har två fasta jobb och är gifta. För tillfället så låter det perfekt i mina öron! Inte för att jag tycker om att vara ifrån vänner och familj jämt, men samtidigt så måste det någon gång vara acceptabelt att välja att påbörja ett liv långt "hemifrån".

Nej det låter som att jag klagar nu, men om ärligheten ska fram, även om Skövde är aningens för litet för mig så känns det för tillfället som den enda plats jag vill befinna mig på! Kanske det enbart är mina hormoners behov av att få bygga bo men då får det vara så, för just idag, just precis nu så må jag vara fattig och tjock men ack så lycklig!

Jag håller er uppdaterade om det spännande fortsättningen!

(dagens fatso, tog en framifrån bara för lite omväxling men fotografen var sämst så jag ser ut som en stor och tjock skogshuggare, eller det gör jag nog kanske, fyrkantig mage är för övrigt modernt har jag hört)

Frukostrast i skolan, en lyx som kommer bli svår att göra sig av med! Ringde praktiken igår, på måndag klockan 10 ska jag vara där, jag kan fortfarande inte glädjas åt praktiken tyvärr.. Men men fem veckor brukar gå fortare än man tror!

Dagens skola är LVU och LVM, och allmänt tvångsomhändertagande, kul kul. Gårdagen bestod av prov, urinorganen och sedan hem fick skjuts hem till och med, ringde min praktik och somnade på soffan en stund, vek tvätt och var bara allmänt lat och overksam, har fortfarande inte tagit tag i försäkringskassan trots att det bara är tre månader kvar, det suger! Men om sanningen ska fram är jag lite rädd för dem, samtidigt som jag inte har någon respekt för dem med tanke på att allting alltid ska krångla och de lever i en värld där man skövlar skog som om de inte fanns någon morgondag med tanke på alla deras blanketter (som man i mitt fall inte ens kan skriva ut från datorn, hur stenålder är inte det? Istället hänvisas man till att ringa till dem och det vet vi ju alla hur det går)
Kanske ska ringa kungen och fråga om råd, eller Victoria borde ju vara i samma sits som mig nu och det är säkerligen lättare att få tag på henne än att få tag på en handläggare hos försäkringskassan!

Nu är jag gnällig igen, men jag blir lätt gnällig när jag tvingas in i situationer jag inte själv kan kontrollera. Visserligen så har jag ju frivilligt valt att sätta ett barn till världen med allt vad det innebär men jag gillar inte försäkringskassan för den sakens skull!
När det om en sisådär 10-15 år blir dags att sätta ett syskon till världen så planerar jag att ha blivit ekonomiskt oberoende så att jag slipper detta strulande!

Idag blir det lång dag, eller det kanske inte behöver bli det men man vet aldrig, jag ska göra reh/hab skrivningen i eftermiddag och efter det ska jag gå hem och vars nöjd över att det som står mellan mig och sommarlov är 5veckors praktik och sedan sluttampen i skolan på 4 veckor. Sen ska jag gå hemma och vara en tjock och argsint, svettig hemmafru! Jag hoppas att vi vid det laget vet vart vi kommer att bo när det är dags!

Tänkte på det igår och kom fram till att just nu struntar jag om vi bor här nere eller om vi har flyttat upp, jag tänker vara hemma iallafall alla veckorna runt förlossningen (oavsett vart vi bor), My home is My castle så att säga. Wannabepsykologen i mig säger åt mig att det beror på att mitt liv här nere är det enda jag kan kontrollera så det är därför jag så fast håller mig hemma och vill egentligen inte alls åka bort!

Nu blev det ett långt inlägg, orkade inte skriva igår så det blev mycket nu istället.

(det syns inte här, men jag har fått hårigare mage än min man)

Jag funderar på att gå ner till grannen och provocera denne lite så att den blir arg och försöker slå mig, då ska jag gladeligen mörda människan och sedan hävda excess!
Nej usch, inte ska man väl skämta om att mörda i tider som dessa! Speciellt inte idag när rättegången mot Anders Behring Breivik startar och det hittas kroppar till höger och till vänster i vårt land. Enligt Aftonbladet så mördar vi mer än någonsin och enligt deras noggranna granskning så är inte polisen någonting att ha! Kanske skulle vi skaffa oss ett laglöst samhälle som består enbart av kamratuppfostran? För inte behöver väl någon begå brott om staten försörjer alla, ingen äger något och allting ägs av alla.
Nej min granne var det, personen spelar, ursäkta franskan, REN JÄVLA SKITMUSIK med en basgång som heter duga! Detta hade inte stört mig om även jag hade någon högljudd uppgift att sköta men eftersom jag idag enbart sitter inne och försöker lära mig njurar och urinsystem med tillhörande sjukdomar och då behöver lite lugnt och ro så är jag nära att begå ett allvarligt brott för att få lite lugn och ro!

Jävla betonghus där man knappt kan hosta utan att det ekar till grannen, jag vill verkligen inte vara den som springer i huset och klagar men däremot börjar jag känna att jag snart efter ett år börjar bli sugen på hämnd!

Vaknade imorse och insåg att jag inte borde vaknat, Olsson lämnade mig för en vecka i Kvarn och jag somnade om och sov väldigt dåligt fram till halv elva. Diskade ett berg, åt lite frukost, kollade på TV och tog tag i böckerna för att se om jag hinner lära mig något tills imorgon. Sedan så tog jag fram alla barnkläder och sorterade lite för att kika storlekar och hur mycket vi hade, la sedan tillbaka allting i lådan i storleksordning, får kika mer på det där närmre förlossningen då allt ska tvättas och packas upp och få en riktig plats i en byrå eller garderob, ingen mening att göra sådant nu då jag inte vet vart jag bor om tre månader.

Idag är det ju faktiskt EXAKT tre månader till beräknad förlossning, tre månader låter långt med tanke på att man hinner så mycket, å andra sidan så är tre månader så kort tid att jag idag är livrädd och funderar på att mörda min granne för att skingra tankarna. Sen så har ju barn en tendens att göra som de vill och dyka upp när de vill ändå, här i Skaraborg så får man gå 21 dagar över tiden innan de sätter igång en, DET gör mig livrädd, tänk om hon inte vill komma ut. Ska jag då gå och stånka i tre veckor till bara för att de har någon policy här? Nej tack, då flyttar jag hellre hem till mitt Uppland och får någon att pumpa mig full av medicin som får henne att flyga ut.

Nu är jag ensam och ledsen över min ensamhet, jag gillar egentligen att vara ensam hemma då jag kan gå i lugn och ro och pilla med saker som behövs göras, städa, diska och plocka och rensa. Men just idag så känns 7 dagars ensamhet så otroligt ovälkommet! Speciellt då jag denna vecka inte kan skjuta upp obehagligheter som deklarationen, försäkringskassan, ringa praktikplatsen osv. Sådant som egentligen inte är obehagligheter utan helt vanliga pappersjobb som inte är speciellt otäcka men som jag avskyr! Plus att jag är hängig, känner mig febrig och har jättesvårt att andas, känns som att min astma är tillbaka med råge, jag som haft relativt tur med den i flera år. Nej, sluta klaga kanske, förr i världen så var vi ifrån varandra flera veckor när han hade övningar och skulle åka runt och leka krig i vårt land och en vecka brukar gå fort! Jag har ju faktiskt en skola att gå till, även om jag är väldigt tacksam över att vi är lediga idag!

Nu ska jag gå till regementet och hämta hem vår bil som Olsson parkerade där imorse när han åkte till jobbet. Ska passa på att få frisk luft också sol på mig det brukar kännas bättre då!


(två snuttisar som jag sorterade med kläderna, den blåa är påskpresent från mormodern och elefanten har Olsson gått och klämt och känt på varje gång vi varit in på Kapp Ahl det senaste halvåret och igår tröttnade jag och sa att antingen så köper han den eller så slutar han att taffsa på den, det var en väldigt stolt, glad och lite generad Olsson som likt ett barn gick till kassan och betalade. Han underhåller mig mer och mer för varje dag! Nu har bebis iallafall två fina gosegrejer vi ska tvinga på henne)

Olsson ringde nyss, tydligen har farfar Olsson anlänt till Skaraborg och vi ska åka och dricka kaffe i en husvagn, det tycker jag ska bli nice! Jag har precis tittat på unga mödrar, svidat om till mjukiskläder och börjat ta tag i den svinstia vi kallar för hem. Att jag varit trött och förstörd efter semestern är en underdrift, men idag kom massa ork tillbaka, jag vaggade inte ens hem från skolan utan jag gick som en riktig människa.

Skolan som för övrigt bestod av att öva venprovtagning på en låtsasarm (galningen Lovisa har anmält sig som frivillig att låta mig öva på henne men med tanke på hur ont det måste gjort på den stackars låtsasarmen så tror jag att hon kommer ångra sig!) sen hade vi jättelång rast som bestod av fika på rådhuset och sen lunch i skolan innan vi hade skelettävling, kul att lära sig lite nya ord och delar (även om de inte fastnade i huvudet så kanske man känner igen dem sen!) och en uppgift i basala hygienrutiner, snackade bort hela lektionen och övade även på blodtryckstagning vilket också gick jättebra idag av någon anledning, det är fan kul att få testa allt det där praktiska också så att man kommer ihåg vad man lär sig.. Snacka det gjorde dock att jag fick sitta kvar i skolan en stund efter lektionen och göra uppgiften, lämnade in den och lämnade in gårdagens utbecklingsstörningsskrivning. Kände mig nästan lite sorgsen över att jag inte hade med mig reh/hab boken så jag kunde börja på den skrivningen!

Men men, vi får spara energin till nästa vecka. Daniel skulle jobba sent idag vilket gjorde att jag hade massa planer på att städa, betala el-räkningen som låg på dörrmattan när jag kom hem, lägga in bilderna från i påskas gjort ett långt bildinlägg från datorn, städa, byta lakan och diska.
Men nu blir det inte så, nu blir det kaffe på berget!

Tog två bilder på magen idag iallafall som jag kan bjuda på:

Skoldag, jag var segare än segast ville mest ligga i sängen hela dagen. Dock gick jag till skolan, och det var faktiskt en riktigt rolig lektion, på flera vis, kul för att vi pratade om barns uppväxtvillkor och familjeförhållande, rolig för att våran lärare är a little bit special ibland, på ett underhållande vis..

Skitsamma, vi slutade en halvtimme tidigare och jag tog lunch sen satte jag mig med utvecklingsstörningsskrivningen och efter ca 2-3 timmar så var den klar, flummig men klar, dock slutade fronter fungera så jag kunde inte skicka in den. Skönt att den är gjord då jag måste tillbringa fre-mån med urinorganen och på onsdag måste jag göra reh/hab skrivningen vi fick idag. Sen är det praktik och sen är vi i slutet på maj, vad fan hände liksom? Fullt ös medvetslös och nu så är det mesta nästintill över..

Ser inte fram emot praktiken, tung och jäklig ska jag gå och göra sådant som jag tillbringade hela förra perioden med, sådant jag har jobbat med och sådant som jag vet att jag inte vill jobba med i framtiden. Ett äldreboende med andra ord, men men om jag inte har några förväntningar så kan det inte bli annat än bra! Känns dock lite slöseri med tid att i fem veckor gå och vara en besvikelse till praktikplatsen som säkerligen vill ha en extra personal att utnyttja och inte en fet, gravid praktikant som inte gör någon nytta. Och jag avskyr att inte kunna vara till nytta, speciellt i arbetet. Men fem veckor går fort och det sköna i kråksången är att jag som praktikant slipper allt det tunga ansvaret som de som jobbar har. Jag ska nu under de kommande 1,5 veckorna se positivt på saken så kanske de 5 veckorna går fort!

Den som lever får se, nu har jag färgat mitt hår och ligger på mage i sängen, känner protesterna inifrån, känns ungefär som att vara riktigt jäkla gasig i magen, det bubblar runt som tusan! Jag får njuta för om några veckor så är mitt magliggande slut för då är hon för stor så det blir omöjligt att ligga på mage eller i någon annan ställning heller utan att göra illa sig.
Idag för övrigt så förlorade jag förmågan att kunna gå som folk, jag fick vagga mig till och från skolan och upp och ner för de tre våningar jag har där att bestiga innan jag kommer till lektionssalen. Svettig som en elitidrottare och med smärtor i magen som mest uppmuntrade till att ligga i fosterställning. Men jag gav mig fan på att inte ge upp den lilla motion jag får om dagarna när det är så pass många veckor kvar så jag vaggade mig fram och tillbaka så fort som kroppen tillät (snigelfart) och flåsade som en gris i sommarvärme.

Det hade varit kul att möta en av de där prettomorsorna då, dem som glider igenom sina graviditeter, föder utan smärtstillande och aldrig gör minsta lilla misstag med sin lilla ängel som det var en ära att få bära på. Jag hade förmodligen parkerat min feta ända på hennes huvud och skrikit någonting väldigt elakt innan jag svettigt vaggat därifrån.

Nu snarkar karln och klockan är bara strax efter nio. Kanske jag skulle sällskapa med honom?

(en riktig bilbarnstol, eller?)

Lyssnade på Kents senaste idag, mumma säger jag bara. De har släppt sin elektropop och kommit tillbaka till sig själva igen, precis som vi älskar dem.

Förra inlägget skulle publicerats vid 11 i morse men blogg.se-appen är sämst ever så blir ingenting som man vill.
Jag fick iallafall komma in till BM och livmodern hade vuxit 4 cm sen sist, den var alltså 26 cm idag när jag går in i vecka 27, det innebär att jag ligger jättefint i kurvan och växer precis som jag ska. Den lilla damens hjärtrytm var ca135 slag i minuten och även detta var fint och jämt. Nu skrev jag den lilla damen, detta just för att förra veckans undersökning avslöjade att det är en liten flicka (eller docka eller prinsessa som barnmorskan på ultraljudet hela tiden sa). Det var rätt häftigt att få veta lite mer om den inneboende, få se hjärna, hjärta, njurar, magsäck osv. Både jag och mannen var lite off, man kan jämföra det med att vara "starstruck" man finner liksom inte ord och vad man än säger så känns det inte bra nog.

Vi båda konstaterade när vi åkte därifrån att det var värt varenda krona, bara att få bekräftelse på att saker fortfarande är bra och att med egna ögon få se hur mycket större hon var denna gång om man jämför med de andra ultraljuden.
Däremot så fortsätter hon snåla på livstecken, man känner några små grejer om dagen men varje gång jag är där med handen så är det supertyst.
Däremot om Daniel pratar med henne eller har handen på magen då kan hon röra sig, jävla pappagris! Vem är det som släpar runt på henne hela dagarna? Men men kan mycket väl tänka mig att hon är trött på min röst som hörs hela dagarna och gillar när hon får lyssna på någon annan.

Hos barnmorskan fick jag faktiskt även ta de prov jag skulle och det var barnmorskan som stack mig, tog mitt blod för att skicka vidare och kollade sockret och järnet, sockret låg på 4,6 så det var lugnt men järnet låg på 118 och minimigräns är 120 vilket gjorde att jag efter skolan fick knalla till Apoteket och köpa järntabletter och knapra på så får vi se om järnet kryper upp lite och om jag blir piggare.

När jag gick hem från skolan idag så hade jag sådana sammandragningar när jag gick så jag ville mest lägga mig ner och vila. Men jag släpade benen efter mig, det ena framför det andra och helt plötsligt var jag hemma. Med sådana kramper att jag var tvungen att lägga mig i soffan en lång stund. Låg på sidan och får helt plötsligt tre jättehårda obehagliga sparkar i sidan, men som vanligt när man lägger dit handen så blir det stilla.

Nu ska jag mentalt förbereda mig på att åka och handla, hela kroppen skriker att jag borde somna i soffan och strunta i vardagsbestyren, men det funkar inte så.

Jahapp, just min tur, det är drop in på provtagningen här, jag springer från skolan lååångt innan jag har tid hos barnmorskan, vad händer? Jo jag finner en lapp på dörren om att hon är på semester idag. TUSAN, jag och labbet har nämligen helt olika tider och nu måste jag höra hur jag ska göra för att få mina prover tagna. Och så missar jag massa skola, inte min dag nu. Det var heller inte lönt att springa upp till skolan igen enbart för att vara där en kvart och sen springa ner igen.

Så nu sitter jag i väntrummet och stirrar på folk, det är mest pensionärer här som ska till sjukgymnastiken. Men det är ju alltid något att titta på.
Jag valde att åka hit ensam idag, förra besöket ville jag vara ensam för att själv få en uppfattning av vår nya BM och nu har vi varit långlediga så jag såg ingen anledning i att D skulle vara borta från jobbet det första han gjorde när an kom tillbaka. Det blir väl som vanlig, lite klämma och känna, lyssna på hjärtljud och ställa massa frågor.

Jag vet inte vad mannen har för nöje av att vara med faktiskt men det är upp till var och en, på ultraljuden så får han iallafall ut något av besöket, resten tenderar att enbart handla om mig och mina inre organ, kanske inte så kul att sitta med och lyssna på. Vi får se hur han gör på resterande besök.

Och nu blev jag hungrig och illamående också, ska tillbaka till skolan efter detta och äta min lasagne som jag panikartat fick slita ur frysen imorse då jag insåg att jag måste äta något idag.

Nu är det bara en kvart kvar tills jag får komma in, woppi!

(den andra lilla påskkärringen som kom på besök i torsdags)

Nu blir det ett inlägg om bara det, så bryr man sig inte så behöver man inte läsa.

Men jag tänkte göra en liten lista till mig själv så att jag inte glömmer bort hur de senaste månaderna har varit.

September 2011, jag blir sen i en vecka, tar ett test som är negativt. Berättar detta för LB och när vi börjar prata om det så insåg vi båda att vi var lite besvikna över det. Vi kör en klassiker i och säger "händer det så händer det" och jag slutar med P-piller.

Oktober 2011, prick en månad efter nedläggningen så kommer första hormonfria blödningen och jag är nöjd att kroppen fungerar utan hormoner.

November 2011,jag är enligt min mensapp på telefonen tre dagar sen, är övertygad om att det är stress och blir mest irriterad. Har inga direkta symtom och orkar inte tänka efter. Blir frustrerad och går till Apoteket och köper två test. En halvtimme innan jag ska vara kväll på praktiken så testar jag det första för att släppa tanken. Efter två sekunder visar det positivt och jag svimmar lite mentalt av känslan att befinna sig utanför sin egen kropp. När jag börjar tänka efter så har jag varit svullen, jättetrött och illamående! Men eftersom allt varit lite upp och ner med praktiken, ojämt schema, inte den bästa kosten, ingen motion så antog jag att symtomen berodde på det.
På min födelsedag den 2november när jag avslutat de sista 12 timmarna på praktiken och halvt död går hem, möter jag mannen i porten, han kommer då direkt ifrån jobbet och högvakten i Sthlm som han varit på i över en vecka.

Jag är trött och lite ledsen eftersom praktiken är slut och jag tillbringat hela min födelsedag på ett pensionärshem (dock var både personal och boende jättemysiga och grattade). Och han var om möjligt ännu segare efter att ha jobbat dygnet runt i en vecka. Vi går in och upp, pratar lite och jag tänker på alla de sätt man bör berätta för en människa att denne ska ha barn. Glömmer dock allt och vill bara få det gjort, få dela nyheten. Resultatet blir att vi står två övertrötta personer i ett nedsläckt kök och jag säger att jag måste berätta något, med i det tillstånd jag är i så låter det inte alls som ett glädjebesked, det tar några minuter av stakande innan jag med huvudet inkört i hans bröstkorg säger "jag är gravid".

Reaktionen var chock och glädje samtidigt, inga direkta kommentarer. Mest tystnad (efter kommentaren "fan vad fort det gick")
Efter det så började äventyret. Eller helvetet beroende på hur man vill se på saken.

November och december flöt ihop totalt, jag orkade samla ihop mig på morgonen, gå till skolan och försöka lyssna på vad någon sa. Orkade inte engagera mig, var mest bara nedstämd och ledsen, kände att jag inte hade någon lust alls att berätta för omvärlden, vad hade de i min mage att göra? När jag kom hem somnade jag, vaknade ibland och mådde fruktansvärt illa, all mat var äcklig och fick mig att må illa. Jag hade dock turen att aldrig behöva spy.

Ju fler veckor som gick desto sämre mådde jag, till slut var jag inte ens lite glad över att det bodde någon där inne. Var säker varje natt att jag skulle vakna och få missfall eftersom det är vad alla tycks få. Det fanns några ljusglimtar dock Föräldrarna fick ta del av nyheten väldigt tidigt och det möttes med stor glädje.

Annars var jag mest konstant grön i ansiktet med stora svarta påsar under ögonen och klarade inte av att äta riktig mat. På något vis tog jag mig igenom det, veckorna gick och sakta ökade jag på antalet vakna minuter per dygn. Värst var det dock efter inskrivningen hos barnmorskan, en elak satkärring som tittade på oss, ställde obehagliga frågor och skrattade kallt efter allt hon sa. Jag har nog aldrig blivit mer illa bemött av någon då hon fick det att låta som att jag hade problem med alkoholen och predikade för mig HUR man äter rätt och när jag sa att det inte var några problem att jag är väl upplyst i det så tittade hon snett på mig och det lyste igenom att hon inte trodde mig. Detta var bara toppen på det berg av skit hon och hennes kalla skratt öste över oss och när vi var färdiga hos henne kände jag att jag inte förtjänade att vara gravid. LB som inte klarar av att ogilla folk hittade inte ens något positivt hos henne. Vi åkte uppåt landet mot byn efter det besöket för jag kände att jag orkade inte åka till skolan de sista dagarna innan jul för jag bara grät och grät, det tog inte slut med gråt den dagen.

Fortfarande var psyket crap och jag ville inte prata om det, tanken av att berätta för omvärlden var mer skrämmande än att hoppa framför ett tåg. Efter nyår så sa jag till dem som visste att de var fritt fram att berätta för alla de kände för jag orkade helt enkelt inte, då är det skönt med människans behov av att skvallra.

Finaste ljuspunkten var den 11/12-12, efter en inte allt för trevlig helg i Sthlm, där jag mådde illa och LB hade sina problem som resulterade i en natt där jag gråtandes som ett barn var uppe och pratade i telefon med en mycket kär vän. Och sedan inte orkade ta tag i fnurran på relationstråden åkte in till stan och gick på skansen, en dag som slutade i kaos och jag satt halva vägen till Skövde och kände att när jag kom fram så skulle jag lägga mig under en sten och stanna där.
I Örebro stannade vi och åt, då började vi prata med varandra, jag hade de 15milen dit suttit tyst och apatisk och LB satt och skruvade på sig i sitt säte.
Efter maten och det faktum att vi klarade av att kommunicera med varandra igen så var det bättre stämning i bilen och när vi åkte vidare så blev han alldeles nervös och svettig, jag tyckte att det var underhållande och vi pratade om allt möjligt, mest framtid efter ett långt krångligt samtal får han ur sig det han vill "älskling, vill du gifta dig med mig". En mening som sitter fast i min hjärna och som jag fnissar lika mycket åt varje gång. Svaret blev ja och senare samma vecka så köpte vi ringar och bytte på Rhodos över en middag med rutig duk och tända ljus.

November, december som flöt ihop, julafton var jag trött och slut och var garanterat inget glädjerus, nyår var jag lite piggare och sen gick det framåt. Jag var nästintill människa igen, orkade vara vaken till åtminstone 19 på kvällarna och kände mig pigg på att avsluta höstterminen och påbörja vårterminen.

Januari flög över- tröttheten blev bättre och jag kunde äta igen. Det blev dock kortvarigt för i februari så tappade jag all lust till mat igen, jag äter men jag minns inte hur det var när man tyckte om det man åt.
Februari- vi fick se den lilla på ultraljud och då blev det på riktigt, jag börjar växa även om jag inte kunnat ha mina byxor sen i december eftersom jag varit så svullen så börjar det nu växa till, även om inte magen är rund så blir den större.

Mars- nu har de roliga hormonerna kommit på besök, jag blir som ett barn och det är kaos i hjärnan över enkla saker som vad vi ska äta till middag. Allt smakar äckligt och jag lever på bröd i olika former. Halsbränna varje dag och magen vill inte sköta sig alls, jag har haft problem med den i tre år nu, det gör ont när man äter vissa grejer (alltid olika) sen vill inte tarmarna arbeta. När man är gravid så kommer de symtomen naturligt av hormoner och sen av att bebisen trycker på tarmarna vilket gör mina vanliga symtom på gränsen till outhärdliga. Utöver det så har kroppstemperaturen fått fnatt och när alla andra fryser så tycker jag att det är alldeles lagom. Och sist men inte minst, andfåddheten, tar jag en promenad på över en halvtimme så känns det i kroppen som jag sprungit ett maraton, håll över hela magen, det känns som att organen spelar tennis och benen krampar.

Så, här har vi den halvt kaotiska känslomässiga och kroppsliga kampen hittills, nu har jag bara det roliga kvar som den snabba viktuppgången, vattensamlingar, åderbråck, foglossning och för att inte glömma förvärkar, hudbristningar och den faktiska förlossningen.

Jag har otroligt svårt att sympatisera med kvinnor som vill ha 11barn. Då har jag om jag ska vara ärlig ändå haft det väldigt lätt rent fysiskt och mest haft små problem med illamående, trötthet och alla de andra sakerna som ingår.

Men jag skulle kunde kunna påstå att vara gravid har varit bland de värsta sakerna jag låtit mig själv gå igenom. Jag pratar absolut inte om personen som växer där inne då jag varje gång jag känner av den med en spark eller puff eller duns som det nu känns som får ett glädjerus som gör att jag intalar mig att jag utan problem klarar de kommande 16 veckorna.
Utan jag talar om det faktum att mina mest intima delar är offentliga, att det helt plötsligt är okej för alla i världen att taffsa på mig, att jag inte får äta vad jag vill, är begränsad i hur mycket jag kan göra för att det hela tiden är någonting som säger stop. Jag kan inte sova som jag vill, och jag har inga sköna fina kläder jag kan ha utan att se ut som en uppstoppad elefant (trots att mannen halvt entusiastiskt försöker säga att jag ser ut precis som vanligt och är fin, så räknas inte det för jag känner mig som den fulaste människan i världen). Lägg även till stressen över att jag gör fel, att jag inte äter helt ekologiskt, motionerar hela dagarna för att underlätta förlossningen och vägen tillbaka till kroppen,att jag skulle öka för mycket i vikt, att min graviditet inte alls är som alla andras, att mitt barn inte redan börjat sparka så att magen står i alla hörn, att jag mest är en degig klump som i bara linningen ser fet ut och inte gravid, att brösten hänger i navelhöjd och att bröstvårtorna är gigantiska och så utstående att de skulle kunna peta ut ögonen på någon om de nu hade stått utåt och inte nedåt,alla miljoner saker som kan gå fel, faktumet att det är skambelagt att inte älska varje sekund av upplevelsen och att man är onormal om man inte redan mentalt tänkt ut framtiden för den lilla saken i magen och ständigt är på rosa moln över hur perfekt livet kommer att bli när vi fått vårat kärleksbarn.
Sen om man ens börjar tänka på vilket samhälle jag ska släppa ut barnet till, där man nu inte ens får vara pojke eller flicka utan man måste vara en "hen" där man blir kändis på att blogga och kan ha det som ett yrke. Att man får bo hemma tills man är närmre trettio och där begreppet curling-förälder finns. Inte konstigt att man har halsbränna med all den tyngd som läggs på ens axlar.
Det är en myt att man kan leva ett helt normalt liv under graviditeten, eller man KAN säkert sen om det GÅR är en annan femma. jag ska radera mitt konto på familjeliv, sluta läsa böcker och gravidtidningar, börja nynna svenska nationalsången varje gång jag kommer i kontakt med en robotkvinna som är programmerad till att att vara en prettomorsa och framförallt ska jag tänka på min svägerska, på att hon gått igenom detta TVÅ gånger och båda gångerna fått så fina och perfekta resultat att det måste finnas hopp för mig då räkan har lite samma gener som dem.

Så, klagandet är över, snart kommer de lulliga mammahormonerna ta över och jag kommer sitta nöjt i ett hörn och prata med min egen mage, hest viska "my precious" och sen stolt predika för hela världen att det här med att bära ett barn är en konst och att kvinnor inte uppfyllt sin funktion för än de har fött ett barn helt utan bedövning.

Upplevelsen och känslan är olika för alla, kom ihåg det Kristin!

Det ska enligt rykten jag hört vara värt det när det är över, så vi gör det bästa av situationen och tänker på att mer än halva tiden faktiskt gått och att det kommer att komma ut en människa som är värd allt guld och gröna skogar i världen, det känner jag resan nu när den ligger och bökar. Dock borde den växa till sig lite till så att jag får känna den ordentligt!

(jag fick en bild igår, det stod att han var nerpackad i en banankartong på väg till mig, dock litar jag inte på posten med så dyrbart gods!)

 

Tredje gången gillt. Idag lyckades jag ta mig till arenan, det var grymt skönt att få flyta omkring ett slag. Speciellt efter denna dag.

Dagen blev inte bra helt enkelt, alla förutsättningar fanns, en lektion, sluta tidigt, bra väder, skönt folk. Men nej jag var helt förstörd hela dagen, arg, sur och trött helt på grund av ingenting. Bråkade på min stackars fröken för en fjantsak, klagade på allt och alla och fräste som en katt åt saker som ingår i den vanliga jargongen i skolan.

Nej en helvetisk dag, jag har försökt listat ut orsaken till humöret men det finns ingen! Jag har försökt att inte skylla på hormoner men när jag nu efter badet insåg att jag inte orkar göra lasagne och heller inte vet vad jag vill äta till middag och höll på att falla i gråt i fosterställning på golvet i omklädningsrummet så är det förmodligen hormonerna som är ett faktum!

Innan badet så satt jag i skolan och jobbade med lungcancer ett par timmar kändes rätt opepp för ingenting blev bra. Dock var dagens ljus att jag upptäckte att jag fått MVG på diabetesskrivningen jag lämnade in här om dagen.

Positivitet och mindre hormoner till morgondagen tack!

Prov gjort, det var lättare än det förra, däremot är det drygt att reflektera och diskutera när man skriver för hand, satan vad med skrivkramp det blev.
Vet inte om jag var tydlig nog, hade varit skönare att göra det muntligt, men vi får se hur det går!

Blev inget bad igår, vi var för trötta och lata, lagade mat och sen tippade jag i säng vid 19, LB kom in och sällskapade, vid 20 så skulle han gå ut och stänga av tvn, dock bytte han kanal till 4 där familjen annorlunda visades trots att han några timmar innan bedyrat att han inte alls var så inne i den serien utan skyllde på mig.. Män är underliga varelser! Dock klev jag upp igen och kikade på veckans bästa program! Är det någonting som fungerar som preventivmedel så är det tusan den serien!

Efter provet idag blev det fika på stan med klassisar, det är fan underskattat att fika på våren, gå ut i friska luften och umgås som riktiga människor.

Sitter i skolan nu, vi kikar på film "underbara älskade" får vi se idag, bättre än jag trodde faktiskt. Ska ta mig hem sen tror jag och posta brevet till lillebror, så att han får det till födelsedagen sin! Efter det däremot så blir det bad på arenan, ska möta upp gubben när han slutat jobba.

Räkan pickar i höger sida av magen, det känns som det bor en kyckling där i, alltid i höger sida också, är lite besviken på att det är så dåligt med rörelser, Går in i vecka 23 idag och det händer liksom ingenting. Om någon månad kommer man väl sakna den här tiden när det då förmodligen kommer att bråkas för fullt där inne, och vecka 24 ska ju vara normal tid för rörelse hos förstföderskor men "alla andra" får ju känna hur mycket som helst känns det som. Bara min räka som är snål!

(gårdagens utsikt från balkongen)

ss

Jag sitter på min balkong, den ligger högst upp på tredje våningen närmast solen! Det innebär att nere på gatan så är det vanlig vår folk har jackor på sig, men uppe hos mig är det sommar, de få vindar som blåser är kalla men jävlar vad solen steker.
Jag har faktiskt bara ett linne på mig, där jag dragit ner banden under armarna också. Visserligen har jag full mundering på överkroppen men det är ack så skönt.

Kom hem nyss, vi var på studiebesök med skolan. Barn rehab, ett sånt ställe jag kan känna borde öppna på fler ställen i landet! Gjorde en knäckemacka och en smoothie med frysta hallon, blåbärsyoghurt, apelsinjuice och lite jordgubb. Mycket välsmakande!

Jag har tagit med mig böckerna ut också, ska koppla upp mig på lite musik och läsa lite mer tills imorgon, förstår inte riktigt om jag missat något när man hör alla andras hets över det vi borde lärt oss.. Men men, vi kör på bah, lämnar detta bakom oss och går vidare.
Imorgon ska vi börja med vård vid livets slut också, ska bli intressant att fördjupa sig ännu mera i!

Har förövrigt en sjujävla värk idag, känns ungefär som att mina ben vill koppla loss sig ifrån kroppen, plus att det drar i ryggslutet och i nedre delen av magen. Ska ta mig till arenan sen med gubben, vi behöver båda två lite uppmjukande simning eftersom vi är stela som två pinnar.

På återseende då!

Jag fick glass idag med. Åt även lunch på mc donalds, världens prettomorsor sitter förmodligen nu och äcklas av mig. Men det var gott, fast dock bara idag har tröttnat på skräpmat, egentligen på all mat. Förutom frukost, mm frukost. Alltid samma sak, en knäckemacka och en mjuk macka med smör, ost, skinka, sallad och tomat på och till det ett glas apelsinjuice. Resten av matintagen är bara för att slippa vara hungrig!

Nej promenad, sightseeing runt kvarteren för att stirra på folks bostäder, vi är väldigt inne i hem nu. "sådär skulle jag kunna bo", "kolla färgen", "oj under vad ett sånt kostar". Och hemnet, alltid hemnet på fritiden. Jag skulle aldrig klara av att vara mäklare, en är så trött på hus och hem nu. Kanske för att jag känner stressen över att vi ska göra oss av med detta (som jag älskar denna lägenhet!) och hitta något nytt, inte för dyrt, inte för mycket renoveringsbehov och inte för hög avgift. Suck. Mer om det i framtiden!

Vi for till Ica och handlade, fick äntligen tag på en vettig låda till räkans grejer, sånt man får för sig att köpa, sånt vi fått osv. Är inget stort fan av att inte ha koll på prylarna! Och eftersom vi förmodligen kommer flytta innan nedkomsten så är det en ännu större anledning att ha allt sånt redan färdigpackat!

Praktiskt och genialt, precis som jag vill ha det!

Min dator har varit mig trogen sen andra året på gymnasiet, den låter som en kol-patient och stänger av sig i tid och otid, men vi älskar varandra! Den har varit vid min sida vid såväl gymnasiearbeten som universitetstentor och nu komvuxskrivningar. Utöver det har vi gjort många spännande upptäckter på internet och sett timtals med film och serier.
Så nu är jag lite ledsen över att jag nästintill bytt ut den mot min Iphone, jag ska sluta med det! En telefon är en telefon och datorn är min gamle vän!

Nej, skämt å sido, vilken jävla vecka. Jag är så trött på mig själv så hade jag inte varit gravid så hade jag gett mig en omgång, helt plötsligt så är det roligare att tänka på annat än all den lärdom jag behöver få in i huvudet, jag har varken tagit en promenad eller simmat, jag lever på bröd och gör inga knipövningar. Tänk vad jag kommer få sota för min lathet snart.
Det är inte direkt som att jag blir motarbetad, måndag - ledig, Tisdag - ett studiebesök på en timme sen halv studiedag, Onsdag - ett studiebesök på en timme och sen slut. Detta har inneburit att jag haft 2 timmar skola denna vecka, studiebsöken har varit jätteintressanta. MEN efter dem så har man inte haft lust att åka till skolan och plugga och inte för att åka hem och få någonting gjort.

Resultat, igår var det fika med några i klassen och sen häng hos klassis och idag var det lunch på stan och sen stan och elins esplanad med en annan klassis. Socialt sällskap är efterlängtat och jag har varit svältfödd på det rätt länge, men det har även inneburit en lathet till allt annat som måste göras.

När jag kom hem från lunchen på stan/fönstershoppingturen så tog jag tag i en sak som diskuterades här hemma igår. Nämligen, könsbestämelse på räkan. LB har velat veta könet sen produktionen startade medans jag har dragit repliker som "men det spelar ingen roll" och "man måste inte veta kön för att kunna planera", TJI fick jag, jag tror inte på rosa, blommor och rysch pysch på flickor och blått, traktorer och skrubbsår på pojkar MEN samhället gör tydligen det. Jag har blivit för gammal för att trotsa samhället och ha åsikter hit och dit så jag föll för trycket och ringde till en privatklinik i stockholm för att för endast 650kronor sälja min själ till samhället och få reda på vilket kön räkan är utav (detta eftersom vi bor i 1800-talets sverige Skaraborg där de har som policy att inte skvallra om de råkar se ett litet organ på ultraljudet).

Plus att jag faktiskt håller med om att Ultraljudet man "får" faktiskt är en rent medicinsk undersökning där de mäter huvud, lårbenshals, kollar fostervatten, hjärta och magsäck och inte en nöjesundersökning där det skall läggas en massa överflödig tid på att leta efter könsorgan! (åter igen, dubbelmoralens Kristin, älskar man hårda system så får man tåla att dem även gäller en själv!)


Detta beslut är mycket enbart för att jag är planeringsfreak och känner för tillfället att jag inte vill lägga en spänn på eventuella barnkläder just för att allting är rosa, blommigt med krås eller blått och grönt med bilar på. Vet jag att det är en pojke då tänker jag göra revolt och köpa rosa (men MANLIGT rosa) och blir det en flicka (speciellt om hon brås på mig och sin far) så kommer det fortfarande kunna bli en grön body med en traktor på. Skillnaden här blir att jag medvetet gjort ett val att trotsa systemet och klä ungen min i sånt jag tycker är snyggt (även om varken rosa eller traktorer tillhör favoriterna och förmodligen blir det mest randigt och marint) oavsett kön på det.

Låter det som att jag fått någon form av föräldrakris? Jodå, skaffa en unge själv och se hur lätt det är blir då mitt svar! Samt att så kallade "neutrala kläder" är vitt typ. Sen finns det enfärgade bodys men det känns ju rätt beige, stackars barn!

Nej den 2 April är det dags att se räkan igen, då blir det på götgatan 83 E i stockholm och då får vi veta vad vi får. Booyah.

Nu fick jag ett samtal, så nu blir det ut i livet igen och hem och trakassera klassis som ska flytta och just nu bor i ett kaos. jihaw!


Hittade för första gången bilderna från nyår, Blev tvingad till en pussbild av LBs kusin,
jag kan ha varit lite motvilligt till att visa kärlek på beställning så observera nackgreppet


Jag förlorade, någonting som tycks ske allt oftare nu för tiden! (åter igen, nackgreppet)


Nej nu har jag inte tid med det här längre. Vi hörs!

Nu har jag kört i fyra timmar, diabetesskrivningen är typ klar, ska ta mig lite handledning i veckan bara.
Nu har jag ätit lunch och klätt på mig, ska ta en tur mot stan och promenera lite.

Idag passade jag på del två i dokumentationen, vecka 20+4 alltså:
(dock brukar den inte se sådär rund ut men idag så)