krissw

Nu är jag klar! nu har jag en form av kompetens inom vården, en som jag egentligen inte kommer ha sådan fruktansvärd användning för denna sommar, men som ändock finns där.
Vi fick lunch på en restaurang i najaden i handens centrum i tisdags, lunch som avslutades med att få en ros och en väldigt tjusig brosch och efteråt så gick vi till centrum och satt en sväng några stycken och filosoferade.

 

Jag avvecklade mig relativt tidigt för att hämta Astrid på dagis och vi åkte ut till nacka forum och köpte nya sandaler och åt glass och firade mina bedrifter litegrand.
Sen har dagarna gått, jag vet inte om jag är så otroligt mycket klokare men jag har varit väldigt mycket ledig, vilket egentligen enbart resulterat i en sjuklig trötthet och huvudvärk.

 

Nu sitter jag och försöker lista ut vad jag ska läsa i höst, jag måste läsa lite matte och naturkunskap men eftersom kurserna bytt namn så måste jag till skolan nästa vecka och fråga vad jag ska söka.

 

Daniel har åkt till Skövde så jag och Astrid får roa oss hela helgen! Men idag är det dagis som gäller och jag ska plugga! 

Ni vet när man tränar, sånt jag för tillfället inte har tid med, men när man tränar och så kör man slut på sig själv så hårt att man håller på och kräks. Då vill man inte träna längre. Eller någonsin igen.

 

Där är jag nu, fast jag tränar inte, jag försöker studera.
Det är inte särskilt svårt egentligen om jag ska ha handen på hjärtat, men all den där motivationen som fanns och som jag tjatat om att jag saknat nu på sistone, den tycks inte komma tillbaka till mig. Så därför kräks jag. På allt, i förra veckan så kräktes jag faktiskt helt fysiskt så kastade min mage ur sig frukosten när jag försökte att verkligen sitta ner och få saker gjorda.

 

Jag är jag så därför blir saker gjorda, men de är så halvhjärtade och utan själ att jag vill kräkas ännu mer.

 

När en har tränat tills en nästan kräks och vet att det kommer göra så fruktansvärt ont i lemmarna den kommande veckan så kan en iallafall trösta sig med att kroppen mår bra av det, en morot finns och en kommer förmodligen göra om samma sak flera gånger igen för trots att kroppen gör ont de första gångerna så sker resultat. Kroppen är helt fantastisk på det viset, snabba resultat sker bara en fortsätter kontinuerligt med att plåga den!
 (funkar åt båda hållen för den som gillar att plåga kroppen med alkohol och droger, kroppen förfaller lika fort om inte ännu fortare vid dåligt självplågeri).

 

Men det finns ingen morot, det finns bara ett yrke som ingen tycker räknas och allt jag sitter och lär in känns så jävla överflödigt för ute på fältet så är det SSK, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, psykologer, städtanter, diakoner och fan och hans förbenade moster som gör mitt jobb ändå. Vad gör jag?
Följer någon annans order, och det var jag bra på redan innan någon tyckte att jag skulle lära mig allt om demenssjukdomar och inflammerade organ.

 

Men å andra sidan så tänkte jag jobba ett tag nu, kanske orken, lusten och livsglädjen kommer tillbaka när jag får göra någonting vettigt av min tid.

 

Kanske så inte, men tills dess. Hej svejs.

 

 

 

Inte för att det står sovmorgnar på schemat eftersom jag klivit upp klockan sex för att plugga, har avverkat en hel del även om halva individuella arbetet är kvar och jag bara börjat plugga på en tredjedel av akutsjukvårdsprovet och inte något på demensprovet men jag får sova på natten, det är ingen som skriker eller slår mig (Astrid) snarkar, ligger på mig (Daniel och Astrid) tar all plats, rullar in sig i täcket och bara är allmänt jobbig (Daniel).

Det är inte lätt att vara familjens centrum, stackars mig och I-landsproblemen! Jag har varit ifrån dem längre än såhär förut, men aldrig fått njuta av att vara ensam hemma såhär länge, jag kan göra vad jag vill, äta vad och när jag vill, sova ifred och bara få vara tyst (ja även någon som pratar så mycket som jag tycker om att vara tyst).

Det låter kanske dumt, vad ska jag med familj till om jag ändå inte vill vara med dem, men det vill jag! Bara inte hela tiden och jämt! Att få ladda batterierna för första gången på två år själv hemma är mer vardagslyx än någonting annat, jag har inte sovit såhär gott på månader då Astrid i över ett år vaknat på nätterna och när hon sovit borta så gör Daniel sitt bästa för att terrorisera mig i sömnen (han rullar gärna runt och väcker mig och stjäl allt täcke eller lägger sig på mig och tar all plats). När Astrid är borta så har man alltid lite oro för att hon ska tro att vi lämnat henne, skitdumt jag vet, men hon är trots allt min unge och vi har jobbat mycket med det där med anknytning.

När jag själv varit borta eller gjort saker som laddat upp energireserven så har det givetvis också varit fantastiskt, mitt liv är inte fattigt på något vis men det jag menar är att det är annorlunda att få vara hemma hos sig själv och njuta av att ha hela hushållet ifred, det tar ingen energi att bara ligga på soffan och glo.

I min värld så är inte jag automatiskt mer förälder bara för att jag bar vår minigris, så länge Astrid är med Daniel vet jag att de har det bra, givetvis gör han inte på samma sätt som jag men det är bra träning för mig att veta att hans sätt är minst lika bra som mitt! Jag hade förmodligen dött lite om Astrid varit borta tre nätter ifrån mig och Daniel för det känns som jag hade övergett henne, men sålänge hon är med sin pappa så har jag semester! 

Sen har de faktiskt åkt till Huddunge där hon har kusiner, mostrar, morbröder och morföräldrar som hon älskar och trivs med så hennes pappa får roa sig han också såklart men han finns nära till hands iallafall.

Detta inlägg blev ju underligt, men jag har suttit en halvdag och spottat ur mig ett manus till den muntliga redovisningen (första utkastet, allt skall redigeras men 10 dataskrivna sidor finns för redigering) och halva dagen med sköldkörteln och bukspottskörteln så min hjärna är mör. Imorgon ska jag försöka med ett litet ryck till innan familjen kommer hem.