krissw

Idag har jag sagt hej då. Det är en av mina barndomsvänner som tar studenten imorgon och sen så åker hon till frankrike för ett år. men om jag känner henne rätt så blir det nog längre endå. Det var hon jag och våran andra kompis, vi som höll ihop rätt bra när vi var yngre, som träffades och tillbringade dagen med att baka bullar och fira födelsedagar. Efter all bullätning så var det dags för mig att åka hem, så vi tog en tur alla tre i den ena tjejens mammas volvo. vi susade fram med åkrar blommor och skog längs med sidorna och gamla gyllene tider klassiker på stereon och halvskrek fram vad än vi tänkte på.  Jag började fundera på hur allting har blivit, man har ju alltid en plan, våran var att vi skulle växa upp, ta körkort och bara njuta av livet och susa fram längst med någon väg och köra planlöst vart än känlsorna tog oss. Nu är vi där, men ingenting blev som vi tänkt, den ena tjejen har ett föhållande och håller på att bygga upp ett hus och en framtid med en trebarnspappa (hon är en av dem som har drömmarna i en glasmonter och då och då tittarn på dem med en drömmande liten suck) och den andra ska dra till frankrike i ett år (Hon är en sådan som behöver det.). och jag kunde inte låta bli att tycka att det var lite sorgligt endå att ingenting hade blivit som vi tänkt oss, och det som skulle vara vårat avsked blev egentligen ingenting för alla hade vi någon annanstanns  att skynda oss till och andra saker att göra så när vi kommit fram till mitt hus så sa jag hej då och tjejerna åkte tillbaka hem igen. och jag kunde inte sluta fundera på om det här var ett hej då eller inte när jag kom på att vi sa hej då för många år sen då vi alla tre valt olika vägar och det enda vi egentligen har gemensamt nu förtiden är att vi tillbringade våran barndom ihop. Är det också ett av alla de där sakerna som man frivilligt valt att blunda för tills den dagen då den läskiga sanningen stirrar en rakt in i vitögat?   vad är egentligen grejen med oss människor och att klamra oss fast? varför klarar vi aldrig av att inse när saker är slut? och när vi själva inser det varför kan vi inte erkänna det för andra människor? och återigen, att saker tar slut behöver inte alltid betyda negativa saker, bara annorlunda. det kanske är nu vi tre tjejer borde ta farväl av allt det gamla och sluta försöka tvinga fram någonting som inte finns där, vi kanske bara behöver inse faktum, ta ett andetag och sen börja om på nytt med våran vänskap del 2, den lite mer vuxna delen.
 Sommaren och alla dofter har kommit också, det är lika underbart och hemskt som förut. alla nya spänningar ligger i luften och alla ser fram emot någonting nytt. jag ser bara avsked överallt. Det här är mitt sista sommarlov och det innebär att jag om ett år måste komma på vad jag vill göra resten av mitt liv, just nu lutar det åt att bara blunda och peka och hoppas på att det inte går åt helvete. Men med all min erfarenhet på att saker inte går som man vill så ska jag aldrig räkna med någonting.
Blunda, hoppa och hoppas på det bästa. Vem vet världen kan chocka oss.