krissw

jag läste en blogg här om dagen,
Den heter Känn ingen sorg för mig, Göteborg och står publicerad på sida 84 i senaste numret av vecko revyn (nr 10 2007).
  Det är en 33 årig man som ligger bakom inlägget. Han är uppvuxen i Göteborg men bor sen tre år tillbaka i Melbourne australien.  
Han beskriver känslan av hur det var att komma tillbaka till Göteborg och se alla de där platserna som en gång var magiska, se allt det där som en gång spelade en sån stor roll känslomässigt men som nu bara är en stad. en stad med ingenting.
  Bloggen facinerade mig så fruktansvärt mycket  just för att jag på senare tid har funderat på hur det skuller vara att komma tillbaka en dag efter en tids frånvaro. Skulle bänken bakom posten fortfarande få mig att skratta av alla minnen jag har därifrån? skulle jag kunna åka upp till myran och sätta mig på en bänk och titta ut över den löjliga lilla bruna sjön utan att det skulle skära i mig av saknad efter alla de där nätterna man suttit där med olika människor? skulle jag kunna åka förbi Högstadieskolan utan att tänka på alla sjuka saker som hände innanför väggarna?
men mest av allt, skulle jag klara av att komma tillbaka för att märka att ingen av platserna är mina lägre? se andra människor sitta på mina platser göra sånt som jag själv roades av? och något som är ännu värre, skulle jag klara av att se det utan att känna någonting.
Jag har alltid varit en nostalgisk människa som gillar att se tillbaka på saker, jag har platser överallt med miljontals minnen, samtidigt som jag älskar dem så hatar jag mina minnen just för att de bara är minnen, något som jag aldrig kan få tillbaka.
Jag har tänkt alldeles extra på det här på sistondes just för att saker börjar att kännas allt mindre, de där speciella platserna som jag aldrig skulle kunna glömma har nu börjat att blekna. Människor som jag trodde att jag skulle dö utan har börjat försvinna och jag tänker inte ens på det. för att allt det gamla har blivit ersatt med nytt.  och jag gillar det inte alls.
För att citera carrie i sex and the city "Maby the past is like and achor holding us back, maby you have to let go of who you were to become who you will be ". Det är något som förföljer mig. Man måste ta bort det gamla för att få plats med det nya, varför kan man aldrig både få ha kakan och äta den?
Nu kommer jag inte på något shysst sätt att avsluta, men jag har hört att man får låna, så nu lånar jag 33 åringen från melbournes avslut på hans blogg, Jag är ledsen Göteborg. Det räcker inte. Jag släpper taget nu.