krissw

Vänner.  Jag har tänkt väldigt mycket på dem på sistonde. Eller inte mina personliga vänner utan mer om vänskap i övrigt. Det var efter ett samtal om just vänskap med en killkompis som fick mig att vilja skriva den här bloggen.
  Vi stod och diskuterade hur sjuka relationer tjejkompisar har till varandra när han berättade att han hade varit hemma hos en kompis vars flickvän med kompis hade suttit och pratat ruskigt mycket elakheter om deras andra vänner i gänget. Men sedan när en av kompisarna (en av de som de andra två suttit och pratat skit om) dök upp så slutade de att prata skit om just henne men alla tre började att prata skit om alla andra och så höll det på tills nästan alla kompisarna hade kommit (när en dök upp så slutade man att snacka skit om den men man fortsatte helt enkelt att prata skit om de andra)  tills det bara var en tjej kvar som inte hade dykt upp, och hon (citat) "fick allt sina fiskar varma bakom ryggen" men när även hon kom så började alla tjejerna att prata skit om alla runtomkring.
Det var när jag fick höra om den händelsen som jag började att fundera på riktigt, ens vänner är ju ens allt eller hur? (det sägs så iallafall) men i allt ingår då även kategorin "värsta fiende"?
Jag kan enkelt säga att jag skulle gå över lik för mina vänner och att jag ibland kan älska dem så mycket att jag inte ens förstår vart all kärlek kommer ifrån (visserligen så skiftar objekten men kärleken är alltid den samma).
Jag förstår bara inte varför det ska vara så krystat, för så mycket kan väl inte självkänslan höjas av att man trycker ner någon som står en nära. Men när jag verkligen tänkte efter så kom jag på att det är alltid så, Blir man inte alltid lite extra belåten om man gör någonting bättre än någon annan? det spelar ingen roll om det handlar om vem som är snyggast i den där svindyra tröjan som är så inne eller om det är om drömjobbet eller skolan. Är man bättre så får man gnugga in det i andra människors ansikten. och speciellt i kompisarnas. 
      Hur kommer det sig då att vi har ett sånt stort behov av att vara så mycket bättre än alla andra? det är någonting som jag har funderat jättemycket på och trots att jag brukar att få upp en hel del alternativ i huvudet så har jag inte många gissningar på den här frågeställningen. för vad är det egentligen som får oss att njuta av att vara bättre än någon annan?  är det för att vi för några ögonblick får glömma bort alla de där sakerna vi är mindre bra på och bara får fokusera på att vi är bättre än någon annan? för speciellt om man tävlar mot sina närmsta kompisar så är det sjukt, eftersom man som kompisar oftast kompleterar varandra och borde inte det då betyda att det som jag är mindre bra på är någon av mina kompisar extra bra på och tvärt om?

  Det är samma sak som att vi alla egentligen innerst inne vet om vad som sägs bakom våra ryggar men vi pratar aldrig om det. Man tiger helt enkelt så länge tills man antingen en dag exploderar på någon liten händelse eller helt enkelt börjar att undvika personen / personerna i fråga.  Jag måste fortsätta att fundera på det här ett bra tag till, För om man stör sig så mycket på någon att man måste gå bakom ryggen på den, och i vissa fall till och med säga lite mindre olämpliga saker till personen (med det menas inte elaka saker, bara sånt som kan såra eller trycka ner någon annan) är det inte då man borde ta det som ett tecken att sluta umgås med personen ifråga, eller helt enkelt gå tillbaka och påminna sig själv om vad det egentligen var som gjorde att man blev så goda vänner från början.   vi människor är komplicerade varelser, har vi inte problem så skapar vi oss några.