krissw

Can we be friends again?
 Sure.
 Like before?
 I don't think so, like before is gone,


Det här är ingen pik. Bara en konversation som fick mig att fundera, för "som förut" är verkligen borta, långt borta, slut ,finito. Jag har tappat och återfått en hel bunt med vänner genom åren, och "som förut" har aldrig kommit tillbaka. Och då är frågan om vänskapen blivit så förstörd eller om man bara minns det som varit som så mycket bättre?
Går det att börja om på nytt? bara ta bort det gamla och glömma allt som varit alla de gamla minnena man har tillsammans, låtsas om att man just har träffats och börja om helt på nytt. För ofta så när minnena håller en tillbaka så kan det aldrig bli riktigt bra för då är man kvar i det förflutna och funderar på varför ingenting är som förut. 
   
  Jag har varit, och är ibland fortfarande en stor anhängare av "som förut" man kan till och med säga att jag var beroende, när vardagen blev för jobbig så tog jag en klunk av "som förut" och drömde mig tillbaka, jag trodde att det gjorde mig gott, att det läkte mig. Men precis som alkohol och droger förstör våra huvuden och kroppar så förstörde "som förut" mig så fruktansvärt. 
 
  När jag insåg att jag var beroende så var det redan för sent, jag kunde inte sluta. Jag låg i mörkret och sköt in sil efter sil med gamla minnen och hoppades att allting skulle bli som förut, Jag sniffade,inhalerade och knaprade stora blåa piller som alla inehöll en stor dos av "som förut" . En dag så insåg jag hur idiotiskt det var, jag såg mig själv i spegeln och insåg vilken patetisk och tragisk människa det var som tittade tillbaka,  jag insåg att "som förut" är borta, så jag slutade.  Helt tvärt slutade jag, cold turkey ungefär. Men precis som alkoholisten och narkomanen får abstinensbesvär så  började jag skaka, jag fick kramper och allt kändes tomt och svart och jag ville bara tillbaka in i mörkret och tryggheten där jag kunde fortsätta med mina äckliga ovanor. 

    Jag var så inne i det förgångna så att jag glömde att jag hade ett "just nu" som försökte vinna min kärlek, Men första steget till att bli fri är att erkänna att man har problem, så en dag så ställde jag mig upp och sa "Hej jag heter kristin, och jag lever i det förgångna" och det var då jag kunde börja släppa taget, litegrand, och sen så började stegen mot lycka och framgång, vägen är lång och jag har väldigt långt  kvar men jag vet att jag en dag kommer att bli fri från mitt beroende.
   Jag får fortfarande återfall och känner att jag vill tillbaka till det gamla, men det är då man måste andas och intala sig själv att "som förut" inte finns längre. Hur ont det än gör så har jag ju alltid framtiden som jag kan styra över.