krissw

"vin på tetra och fulla människor jag nästan känner, såhär kommer jag att minnas min ungdom" . Sen jag fick det där meddelandet av min vän Jenny för några veckor sen så har jag funderat väldigt mycket på vad det är man tar med sig i sitt känslomässiga bagage ut i livet. För man väljer ju oftast inte själv vad man ska minnas och vad man ska glömma bort. Men de senaste veckorna så har jag tänkt mycket på vad det är jag kommer att ta med mig, kommer jag tänka tillbaka på gymnasietiden med en glädjetår i ena ögat och minnas alla de sjuka och roliga sakerna vi har för oss i skolan? kommer jag att minnas alla sömnlösa nätter då jag legat och stirrat på stjärnorna och önskat att de inte vore så många så att man kunde räkna dem? Kommer jag att ha förträngt den delen av mitt liv då allt var svart och jag önskade att någon kunde komma och ge mig en hand i mörkret och dra mig upp i ljuset igen?  Jag var på väg hem från Valbo med min syster och min brors flickvän i lördags. vi lyssnade på musik och när snooks låt 1990någonting kom i högtalarna så gick kugghjulen i mitt huvud igång och jag började fundera på om det är så jag kommer att minnas min ungdom, på en evig roadtrip där varje stopp är en mellanlandning.
För det är så det känns just nu, som att mitt liv är som en enda lång genomresa där allt man gör bara är meningslöst och för någon annans skull, jag vill ha mer än såhär, spänning istället för rutiner, värme istället för kyla, äventyr istället för svenssonliv. Samtidigt som jag är rädd att jag är för upptagen med att drömma mig bort till allt det där att jag missar livet jag har här och nu, att jag missar vad som ska vara den bästa tiden i mitt liv, den tid man aldrig får tillbaka. För enligt min -Människor i behov av stöd lärarinna Gittan så är tid det dyrbaraste vi har och någonting vi aldrig får igen så vi måste ta vara på allt vi gör. Det är med det som med allting annat, vi vet att vi måste göra det men vi gör det inte för hur skulle livet se ut om man gick omkring och tog vara på allting hela tiden? det skulle ju vara kaos.  Samtidigt som jag vill ta mig bort från min mellanlandning och komma till målet (som jag ännu inte listat ut vart det är någonstanns), så vill jag stanna kvar och se vad som händer med allt och alla, se vilka som överlever och vilka som ger upp. men som jag tidigare skrivit i min blogg "Don't let the bastards bring you down".
Ship och hej.