krissw

Jag har en total hang-up på stereophonics idag. Det är en totalt förvirrande dag, fast vilka dagar är inte det?

Efter ett par dagar i arbetslöst tillstånd (ett par dagar då jag har slitit mig i mitt hår och varit allmänt frustrerad), så har jag konstaterat att man har inte en jävla aning om vad man vill ha, inte ens när man har fått det.
"Grattis lilla vän" säger ni nu, du har precis fått reda på det som vi redan visste, välkommen ut i livet - Det är ett kors, en spade och en smäll på käften, ingenting annat.

Nu kanske ni får för er att jag är lite negativ, men jag skulle inte vilja säga så. Jag är bara, förvirrad. Det hör tydligen till har jag fått lära mig, men nu börjar det seriöst gå lite för långt!  Allt som jag någonsin trott om mig själv har visat sig  vara falskt. Min plan har gått i stöpet, allt jag någonsin strävat efter har bara kraschat, nu tillbringar jag mina dagar med att försöka lista ut nästa steg!

Jag skulle behöva åka till någon lugn plats, ni vet ett sånt där ställe där man seriöst betalar fem tusen kronor för att klappa på kossor och sitta på bryggor och meditera,  ett ställe där man får vetegroddar till lunch och kallt silverthé till kvällsmat. Där man lever på naturen för att få vara stilla med sig själv och hitta sitt inre och få lite "perspektiv"

Jag har alltid tyckt att inre frid och självkännedom har varit för töntar, ni vet sånna människor som i skolan var blyga och rara men som fritiden roade sig med sjuka sexlekar som involverade dvärgar och piskor. Folk som aldrig har varit säkra på sin plats i samhället.  Inte för mig, jag har (nästan) alltid varit säker på min sak, på vad jag vill göra, när jag vill göra det och hur jag vill göra det. Men nu stämmer ingenting, jag har gått de vägar jag valt, men helt plötsligt bara vänt om för att det har varit fel. Snart får de inte vara fel längre.

Jag skrev tidigare om att man får ångra sig,  det är ju bra. Men jag är snart vid den dag då man inte får ångra sig längre, vad gör jag då? Ska jag acceptera allt och bli en tvär och bitter människa? Eller ska jag åka till Paris och hoppa från eifeltornet? Eller ska jag kanske helt enkelt sktia i att man inte får ångra sig längre och ångra mig ändå?

Just nu är det för mycket frågor och för lite svar som simmar omkring i mitt huvud. Jag skulle behöva fler svar och mindre frågor. Men det går inte, jag får chansa. Funkar inte det så får jag acceptera mina val ändå, för som jag brukar säga "Suck it in bitch"

Lev väl, utan frågetecken tack. Fridens liljor på er alla!