push the button
0kommentarer
You know, there's too many buttons in the world. There's too many buttons and they're just- There's way too many just begging to be pressed,they're just begging to be pressed,you know? They're just - they're just begging to be pressed, and it makes me wonder, it really makes me fucking wonder, why doesn't anyone ever press mine? Why am I so neglected? Why doesn't anyone reach in and rip out the truth and tell me that I'm a fucking whore, or that my parents wish I were dead? - Lisa, girl interrupted.
Om att trycka på knappar. De pratar om det i en av mina absoluta favoritfilmer (alla kategorier), det är de ni kan läsa om längst upp här, allt handlar om knappar. Man måste bara trycka på de rätta.
Det handlar även om att vara galen, att känna sig galen i en värld av normalitet. Eller ännu värre, att känna sig normal i en värld av galenskap. Jag tror att vi människor älskar våra knappar, eller i allafall de knappar som bara vi själva trycker på. De mörka knapparna, de som skriker tryck på mig, men vi ignorerar det. Vi ignorerar det så mycket så till slut måste knapparna trycka på sig själva. Det är då det blir galet.
Det är det galna som vi gillar, det är jag säker på. Vi människor vi älskar att få flippa ut, vem har inte drömt om att spöa skiten ur den där irriterande GBglass gubben i plast som står utanför diverse kiosker runt om i landet? Vem kan neka till att de någon gång har tänkt tanken på att elda upp exets bil, ni vet den där snygga bilen som ni har så många minnen ifrån. Den som han nu kör runt någon annan speciell människa i. Fram för allt, vem har inte drömt om att faktiskt få göra det som Ted Gärdestad sjunger om i "Eiffeltornet", när han sjunger att han tänker hoppa om du sviker mig.
Innerst inne så är vi riktiga drama queens allihopa, jag vet det. Vi vill alla flippa ut och skrika något i stil med det som Angelina Jolie gör i girl interrupted (åter igen, citatet högst upp) vi vill att någon ska se oss, älska oss, knulla oss och förstöra oss. Så att vi kan få trycka på våra crazybuttons för att sedan börja om karusellen igen.
Karusellen som jag brukar kalla för livet ibland. Jag har ett måtto som jag brukar ta till när någons crazybutton har exploderat, "alla behöver vi terapi, det handlar bara om vilken mängd vi behöver". Människan är galen, det finns ingenting vi kan göra åt det. för så vitt jag har förstått så älskar vi det.
"oj, jag råkade bara komma åt den där rackarns lilla knappen" - Dynamit Harry.
Om att trycka på knappar. De pratar om det i en av mina absoluta favoritfilmer (alla kategorier), det är de ni kan läsa om längst upp här, allt handlar om knappar. Man måste bara trycka på de rätta.
Det handlar även om att vara galen, att känna sig galen i en värld av normalitet. Eller ännu värre, att känna sig normal i en värld av galenskap. Jag tror att vi människor älskar våra knappar, eller i allafall de knappar som bara vi själva trycker på. De mörka knapparna, de som skriker tryck på mig, men vi ignorerar det. Vi ignorerar det så mycket så till slut måste knapparna trycka på sig själva. Det är då det blir galet.
Det är det galna som vi gillar, det är jag säker på. Vi människor vi älskar att få flippa ut, vem har inte drömt om att spöa skiten ur den där irriterande GBglass gubben i plast som står utanför diverse kiosker runt om i landet? Vem kan neka till att de någon gång har tänkt tanken på att elda upp exets bil, ni vet den där snygga bilen som ni har så många minnen ifrån. Den som han nu kör runt någon annan speciell människa i. Fram för allt, vem har inte drömt om att faktiskt få göra det som Ted Gärdestad sjunger om i "Eiffeltornet", när han sjunger att han tänker hoppa om du sviker mig.
Innerst inne så är vi riktiga drama queens allihopa, jag vet det. Vi vill alla flippa ut och skrika något i stil med det som Angelina Jolie gör i girl interrupted (åter igen, citatet högst upp) vi vill att någon ska se oss, älska oss, knulla oss och förstöra oss. Så att vi kan få trycka på våra crazybuttons för att sedan börja om karusellen igen.
Karusellen som jag brukar kalla för livet ibland. Jag har ett måtto som jag brukar ta till när någons crazybutton har exploderat, "alla behöver vi terapi, det handlar bara om vilken mängd vi behöver". Människan är galen, det finns ingenting vi kan göra åt det. för så vitt jag har förstått så älskar vi det.
"oj, jag råkade bara komma åt den där rackarns lilla knappen" - Dynamit Harry.
Kommentera