krissw

Förhållanden, av alla de slag. Varför kan ingenting någonsin få vara enkelt? Varför kan man aldrig bara få säga vad man menar, det man känner innerst inne, "försvinn, jag hatar dig" "Lämna mig inte, jag behöver dig".  istället så säger vi saker som "Nehe då kunde du inte hämta posten idag heller, att du aldrig kan göra någonting, det är bara jag som gör saker här bla bla bla" eller "jag har köpt hem ditt favorit thé så att du har någonting gott att dricka när du har varit ute hela dagen".

Jag blir så fruktansvärt trött på alla dessa språk, alla koder man måste försöka lösa innan man förstår vad någon säger.
Mest trött blir jag nog på mig själv, på att det alltid ska bli total tystnad när jag egentligen har som mest att säga. När det bubblar upp så mycket osagt i mig, det bubblar och bubblar och till slut så får jag inte stopp på det, så jag måste sysselsätta mig så att det inte imploderar.

Jag har aldrig klarat av förhållanden (både vänskapsförhållanden och kärleksförhållanden)speciellt bra, jag springer alltid innan det blir något, jag lämnar människor som kommer för långt in, eftersom jag får för mig att de ändå bara sticker efter ett slag. Många i min omgivning har fått lida för detta, men det är inte precis som att de vågar säga ifrån eller stanna kvar och vänta, det är då jag fått mina bevis som bara får mig att springa ännu fortare. 

Men jag har fått för mig att jag inte är ensam, att det finns fler som delar mina allvarliga störningar. Det dröjer nog inte lång tid innan det klassas som en sjukdom. Frågan är bara hur man botar det, hur stoppar man sig själv från att implodera? hur hindrar man hjärnan att explodera av allt som snurrar? Hur förklarar man för någon att det inte är DIG det är fel på utan det är MIG? 

Fast jag får trösta mig med att det finns lika många människor som försöker leva i lyckolandet där det växer blommor överallt och folk bajsar regnbågar, det är förmodligen ännu sämre än att leva i min värld, det är där de söker efter det perfekta förhållandet, den snyggaste kroppen, häftigaste jobbet  och allt som kommer ivägen blir utplånat.
Det är där man börjar att bråka för att någon inte har ringt alla de elva gångerna man lovat, det är då man hotar att göra slut för att någon skär ostbacke eller har udda strumpor. La La land är förmodligen en hemsk plats, där folk inte ens klarar av att se sig i spegeln för att håret inte ligger rätt och fyra gram fett har etsat sig fast på stortån.

Nu låter det verkligen som att jag sitter här och föraktar förhållanden, men så är det inte; det är människorna jag inte klarar av. Alla dessa människor i förhållanden, eller nej inte vilka förhållanden som helst, mest de som bor i La la Land. Jag tänker iallafall slå ett slag för JAG formen och skippa VI ett slag. Sluta leta efter det perfekta förhållandet, för det existerar inte.

Fridens liljor.