krissw

Och jag ska skydda dom jag älskar
Med hjärta, kropp och själ
Jag ska skydda dom mot livet
Som är hårt & fult & skört
Jag ska ge dom allt som blir kvar
När jag är färdig med det här
Jag ska ge dom nått som hjälper
Mot en ond och giftig värld
Älskling vi ska alla en gång dö
                                 - Kent, mannen i den vita hatten (extraverser)

Musik, kärlek och hat.

Tre "saker" som ligger mig kring hjärtat som en sten, det är häftigt hur vi styrs av våra impulser! hur vi i ett enda ögonblick kan ändra allting, eller det är när den snabba förändingen sker som vi tänker på den. Sen om vi sätter oss ner ett slag och tänker tillbaka så inser vi att saker inte stått så stilla som vi trott.

Att vara beroende av ordning är en ovana, en ovana jag försöker bryta mig loss ifrån, jag övar varje dag på att försöka kasta mig ut, göra någonting som skrämmer mig. För jag vet att man känner sig lite mer tillfreds när man har lyckats.
Att bli bränd bruka stoppa oss, det får oss att stå stilla, tro att vi har hamnat i en återvändsgränd. Jag har nu börjat förstå att det är fel, jag är fortfarande livrädd.

Men nu är jag Livrädd med stil som kent sjunger. Att ständigt leva i det förgånga är tryggt, precis som det är tryggt att tänka "en dag", vi måste börja leva i det som är här och nu, min gode barndomsvän har precis lärt mig att leva i nuet - för om vi tänker efter så har vi inget annat val.

Människan är beroende av att planera för framtiden, på fonus.se så kan man starta ett konto i någonting som kallas för vita arkivet, där kan man (kostnadsfritt naturligtvis) planera sin egen död och sin begravning, utifall man skulle vara orolig att allting inte skulle bli som man vill. Det är en väldigt vacker tanke, men det får mig att tänka.
Borde inte döden och begravningen få tillhöra de anhöriga?

Om jag hastigt och lustigt skulle gå bort i ung ålder hoppas jag att de människor jag har i mitt liv ordnar allting på ett sätt som de vet att jag skulle gillat. Att de skulle hylla mig med alla de rätta låtarna, sentimentala talen, bilderna och platserna de vet att jag älskar.
Någongång måste vi börja våga lite på att någon annan gör jobbet lika bra som en själv.

Så, summa sumarum, jag Kristin Elisabeth Ekman sätter inte bara mitt liv, utan även min död i era händer. Jag litar på att ni skulle göra ett toppenjobb, och gör ni inte det så ska jag se till att hemsöka er!

På återseende!

För den som inte minns: