krissw

Minns ni ett år tillbaka, jag började tänka på "för ett år sedan" idag. Gick ner i mitt lilla arkiv och skulle se bilderna som kompletterade minnet, insåg då att det var tur att jag tagit bilder med tanke på att jag inte minns något av de ögonblick som bilderna är tagna ifrån.
Det jag mindes fanns det dock inga bilder ifrån.

Jag har alltid älskat att dokumentera, jag har min kamera med mig jämt, för jag vet att man egentligen bara vill minnas vardagen en vacker dag. Att alla de där värdelösa bilderna min bror hånar mig för att jag tar, kommer vara värt det.
Men när jag nu går in och tittar så ser jag att de var en lögn, inte alla, men många av dem! Det jag såg på mina bilder var lyckliga, glada människor.
Det var förvisso ingen lögn, men de matchar inte med mina minnen.
Vem tar bilderna på förödelse, bråk och tårar?

Anledningen till min nostalgitrip just idag har ingenting med någonting att göra, samtidigt så har det allting med allt att göra.
Jag fick ett minne som kändes så avlägset att det likaväl kan ha varit en hallucination.

Jag föll, och jag grät, det fanns ett mörkt rum med en dator kopplad till en stereo, på datorn hade precis några av Melissa Horns låtar hamnat på spotify och upptäckts. I det mörka rummet med tårarna så fanns det en väldigt obäddad säng, fylld av kläder och annat kaos och med ett stort duntäcke (oftast med ett my little pony lakan på).
Minnet är från en kväll med snö, en kväll med kaffe ur stora muggar och tårar bara för att jag kunde, värmen ifrån sängen och en kropp beklädd i mjukiskläder och en tröja med stora hål i och duntofflor på fötterna.
En kropp som accepterade att det inte behövdes pratas, tröstas och daltas. En kropp som förstod att det räckte med att ligga bredvid och vara varm för tårarna skulle ta slut av sig självt.

En kropp som sedan gick upp och bytte Melissa Horn till disneylåtar, för de skänker oss glädje och lycka. Rummet fortsatte vara mörkt, kroppen fortsatte vara varm, det fanns fortfarande oidentifierade objekt i sängen. Men tårarna tog slut och vi ställde oss upp.

Allt det där känns idag så långt bort så jag tror inte ens att det är ett minne längre, sängen är borta, likaså datorn, kroppen finns kvar, men nu finns det en vägg, ett hinder och problem med att kommunicera.

Det finns inga bilder från den tiden, inga bilder alls. Kanske är det inget minne, kanske är det bara en hallucination.



En fis i rymden som gör hålen i ozonlagret

En stjärna som är din

Då inspirationen flödade

The liquids to the colours

Det mest orelevanta som finns

fuckface

Mellan ingenting och ingenstans låg Granngården förut

Kärlek och mjuka kuddar

Vem fotar de ledsna människorna?

En andra chans till tolvslag

slip, sliding away

Större bildorgie än sådär orkar vi inte nu.