krissw

Frukost intagen, disken gjord, köket städat, sängen bäddad och det är desperate housewifes på tv. Jag har inte ork till någonting! Inte till något utöver det vanliga! Det tär att vara ensam, och jag ger en eloge till alla kvinnor som mer eller mindre vara ensamstående. Det är liksom inte jobbigt när man är mitt i det, däremot så är det slitsamt när man sätter sig ner och andas i fem minuter.

Jag har tur på många vis, bland annat att jag har en rätt snäll bebis som för varje dag som går blir lite gladare och lättare att ha att göra med. Det faktum att jag faktiskt har en man som vill vara där men som haft lite oflyt med jobbet men varje gång han kommer hem så tar han henne, inatt till exempel så var det Olsson som var upp och bytte blöja och matade och nattade igen.

Nu är han på jobbet igen, de ska förbereda för morgondagen då det är något jippo borta på regementet.
Vi sitter i soffan, eller bebis ligger och jollrar, dregglar och sparkar och skrattar. Nog för att folk säger att det går fort men såhär fort trodde jag inte att det gick, hon är en riktig liten människa nu, bestämd, envis och charmig. Däremot är jag inte så nöjd över de senaste dagarnas sovval hon vägrar sova dagtid och när kvällen kommer är hon så trött att hon bara skriker och gråter! På dagarna har hon sovit max 40min i sträck.

Nej om en skulle försöka komma igång, inte för att jag vet med vad. Men någonting finns väl alltid att göra, jag skulle städa badrummet om bebis bestämmer sig för att somna bara. Vill inte hålla på med kemikalier när hon är vaken och kräver uppmärksamhet.

(såhär ser det ut när vi napptränar, hittills så har hon vunnit varje gång, jag har gett upp och hon har gråtit och spytt.)