krissw

Jag satt och läste lite diskussionstrådar om saker personer önskar att de visste innan sin förlossning, det var allt från tiden efteråt till känslorna, kroppen, rätt och fel.

 

På tisdag om två veckor fyller Astrid 1år, det är inte bara en födelsedag. Det är då även ett år sen jag och Daniel var med om det absolut värsta någon av oss någonsin gjort eller varit med om - alla kategorier. Vi pratar fortfarande ofta om förlossningen, om hur rädda vi var, hur otäckt det var när det började spåra ut. Men även lättnaden över det vi fick, stoltheten över vilken kämpe som tittade fram. Vi skrattar och skojar om det också, om vilket underligt barn vi har som alltid ska göra saker på sitt sätt (precis som alla barn egentligen), envisa unge kunde inte ens födas som folk liksom, tänderna växer som de vill i den fart de vill, hon är bestämd och gör helt enkelt saker på sitt sätt.

 

Ur allt jobbigt så lär man sig helt enkelt, men eftersom det här är mitt  forum där jag egentligen skriver mest för mig själv så måste jag även kunna vara lite otacksam, känna mig frustrerad, ledsen och arg över allt. Över att jag inte kunde föda mitt barn, över att jag inte stod på mig och därmed fick utstå mycket mer smärta än jag behövde, över att jag inte fick en slemmig bebis på bröstet utan fick en avtorkad flera timmar gammal bebis, som mest kändes som någon annans till en början, att jag gav upp amningen med tanken om att det var mig det var fel på och att jag självklart inte kunde mata mitt barn eftersom jag inte ens klarade av att föda det. Helt enkelt över allt, över att min kropp fick ta all skit medan det mysiga, positiva gulligullandet blev pappans uppgift. Att jag såg ut som om jag släpats under harven på traktorn, att jag blödde, varade, hade ont i flera veckor efteråt. Att bröstvårtorna höll på att brinna upp, att bebisen aldrig var nöjd hos mig utan bara åt upp mina bröst utan att öka  tillräckligt i vikt. Att BVC-tanten upplevdes (av mig) som en amningsnazist som ifrågasatte hur, när och hur ofta jag gav barnet mat istället för att bara fråga mig vad jag trodde eller tänkte.

Jag har 4 stycken inlägg (tror jag) där jag har skrivit om förlossningen, det är ingenting dramatiskt men eftersom jag är så långrandig så delade jag upp det.

 

När jag gick i samtal ett par månader efter Astrids nedkomst så fick jag beröm för att jag skrev ner det, skrev min historia när det fortfarande satt färskt i huvudet, för mina känslor får ingen ta ifrån mig. Någonting som då var väldigt viktigt att bli påmind om för att man hade gått in i en bebis-bubbla där man slutade se sig själv som en person med lika stora rättigheter som sitt barn.

 

Nu när det börja närma sig ett år så är det svårt att inte tänka på det, nu mer objektivt än förut tror jag. Jag har redan i huvudet hur nästa gång ska gå till för att slippa att någonsin hamna där igen.

Senast häromdagen så dök det upp ett sätt att beskriva den smärtan jag upplevde, någonting jag tidigare inte kunnat för tanken på smärtan fick mig mest att vilja gråta, vi gör framsteg, långsamt men det är framsteg. Men för framtida studier så kan jag beskriva den som följande

 

"Smärta går att beskriva på olika sätt beroende på smärta, men här skulle jag egentligen vilja beskriva svårighetsgraden med ord och inte på en skala. Det finns smärtor som man upplever som hemska, men som man på något underligt sätt tar sig igenom, när man är på andra sidan (smärtfri) så har man svårt att förstå hur man lyckades ta sig till andra sidan. Det jag upplevde natten mellan 1 och 2a Juli var inte smärta, det var någon som försökte ta mitt liv inifrån. till en början var smärtan positiv, någonting som gjorde mig stark eftersom jag skulle föda mitt barn (och det "ska" ju göra ont, vara en obekant smärta), min efterlängtade slemmiga lilla utomjordning. När smärtan sen tog över så försvann jag helt, huvudet kopplades loss från kroppen och jag försvann, det gjorde så ont att det till slut inte gjorde ont längre eftersom jag inte var där"

 

Detta fick jag faktiskt förklarat för mig senare när jag med tårarna sprutandes lyckades hulka ur mig detta, det här är en reaktion som kroppen gör för att skydda sig. Någonting som sker när man är med om ett smärtsamt trauma, vanligtvis så sker det tydligen med personer som bryter/amputerar lemmar, personer som är offer för sexuella övergrepp eller andra hemska upplevelser. Det gör helt enkelt så ont att sinnet går, kvar blir då kroppen som ensam får sköta sig.

 

Jag har alltid trott på psykologi och psykiatri och annat hokus pokus, jag är inte överglad i medicinering utan tycker att det är ballt att en del saker går att laga med samtal och kunskap istället för att bedöva och ta bort. Men efter min förlossning så är jag ännu mera övertygad om kroppens och sinnets olikheter. Särskilt eftersom flera timmars väldigt intensiva samtal läkte bättre än alla mediciner jag testat.

 

Jag har massor av liknande inlägg som jag aldrig publicerat, just för att de är för långa, det finns för mycket man tänker på, det är för personligt och är absolut ingenting för det offentliga rummet, för mycket utrymme för läsare att vända och vrida och trolla till någonting annat och bilda sig ännu mera fördomar och förutfattande meningar.

 

Men med tanke på att jag enbart tror mig känna en person som för tillfället har tillräckligt mycket fritid och tråkigt för att läsa hit så kommer jag trots det slänga ut det. mest för att det ska finnas där, för mig. när jag en dag gått vidare helt. När mitt 25cm ärr längst ner på magen pörjat peka uppåt och se ut som en smiley igen. då kan jag läsa det här och minnas att det tar en stund. Ibland en väldigt väldigt lång stund att bearbeta saker man aldrig fått svar på.

(Jenny, du vet att jag skvalar om dig)