krissw

Sådär, första gången jag har tid att sitta vid datorn en liten stund. Har bråkat med Astrid i nån timme om att hon måste sova, hon har varit så trött att ögonen går i kors men i vanlig ordning så vägrar hon sova. Istället så är hon vaken och är jättearg för allt och skriker och gråter för minsta lilla. Detta är påfrestande för både mig och henne så vi är två som är i behov av att hon ska sova på dagtid också.

 

Sömn ja, vi flyttade in Astrid till oss för någon vecka sen, nu står hennes säng bredvid min sänghalva och detta gör att jag blir väckt 5-7 ggr per natt. Första nätterna var det lugnt för då var Astrid lugn bara man stoppade in nappen och sen kunde vi somna om igen, men nu så ska hon väcka sig själv och verkligen försöka vara vaken och efter ett par sådana nätter så har man ont i kroppen. Inatt fick jag frispel på Daniel, jag var så trött att jag skulle kunna gråta och Astrid knölade och var arg och ledsen på samma gång, jag hade inga glasögon vilket gjorde att jag inte såg längre än till nästippen (Jag har fått ställa bort mitt sängbord för att Astrids säng ska få plats och glasögonen låg alltså inte precis bredvid sängen som de brukar) Astrid slänger bort sin napp och försök hitta en napp i ett mörkt rum när du är närsynt som en mullvad och till råga på allt så hade jag ont i ryggen eftersom jag haft mycket smärtor i höfterna den senaste tiden (De blir stela när jag får ont och sen sprider det sig upp i ländryggen).

 

Allt detta drama, och Daniel sov, så till sist så bara skrek jag att nu fick väl han för en gångs skulle kliva upp och hjälpa till lite och efteråt nästan snyftade jag att "allt jag vill är bara att få sova". Då vaknade han och var helt förvirrad och borta, till saken hör att vi har provat några nätter att byta sida så att han har kunnat stoppa in nappen i munnen på Astrid och jag får sova men rätt fort gav jag upp den idén eftersom han inte vaknar, istället så hinner Astrid väcka upp sig själv så pass att hon är både arg och ledsen och jag är för långt bort (och för blind) för att kunna hjälpa henne fort.

 

En eller ett par jobbiga nätter hit och dit är inget jobbigt, men när man inte fått/kunnat sova obehindrat i över ett och ett halvt år då börjar man verkligen tappa bort sig själv som människa och beroendet av dagsömn hos barnet är stort! Och jag tillhörde den kategorin av gravida som tidigt i graviditeten blev störd under natten av att jag var kissnödig, hungrig, illamående eller bara för trött för att kunna sova.

 

Det är väl egentligen som med allting annat, att man vänjer sig och det är mest jobbigt på natten för sen på dagen så är det så mycket kul som händer med bebis så när man väl är vaken så har man klivit upp och vaknat så är det relativt lugnt. Just denna natt rotade sig djupt in i kroppen och idag är man bitter och avundas alla dessa människor som "kan" sova hur länge de vill för även om de vaknar tidigt så har de inte världens vildaste människa i sängen som pillar dem i ögonen, och drar dem i det där fjunet man har i håret (ni vet det som sitter i tinningarna och gör så sjukt ont när någon drar i).

 

Men solen skiner, jag tänker inte släpa sur bebis, öm mamma och femtioelva väskor till gymmet idag! istället så ska jag ta oss en promenad till port 73 och glo på eventuella andra zombiesar till föräldrar som försöker fördriva tid med sina ungar. Förhoppningsvis så blir vi alla lite gladare och trevligare efteråt!