krissw

Jag och Astrid har varit på fri fot ute i Heby kommun där dagarna diplomatiskt delades upp hos dem som hade tid. Det var grymt!

 

Idag är Astrid hos farmor och farfar så jag kan plugga till provet i morgon, dock vet jag inte riktigt vad det är jag försöker plugga in, sitter mest och är distraherad av alla solbilder folk lägger ut i sociala medier där de njuter av solen och gör massor av skoj denna måndag.

 

Jag skulle bara titta in här och säga att jag är klar med min Kristian Gidlund- bokuppgift. Vet ej om den blev vad som önskades men jag avslutade den lite klämmigt när jag skulle besvara sista frågan som handlade om självskattning och vad jag lärt mig av boken, varsågod!

 

Utvärdera din egen kunskap
Kristians bok fick mig aldrig att gråta, det lärde jag mig. Jag förväntade mig översvallande känslor och hysteriskt gråt, men det kom inte. Istället så kom jag på mig själv med att ofta önska att han kunde vara mer konkret, följa en tydligare röd tråd samt vara mer medicinsk. Detta gjorde att jag lärde mig det bästa av allt, det är Kristians historia, Kristians upplevelse och känslor och jag har absolut ingen som helst rätt att komma och önska att han kunde känna, skriva eller göra annorlunda. Jag skulle faktiskt vara en rätt så hemsk vårdare om jag inte kunde bejaka och omfamna Kristian i det tillstånd han kommer till mig. I klassrummet så har vi ofta pratat om hur viktigt det är att vi som personal står kvar, vi står fast om patienterna kommer med frågor, oavsett vilka frågorna är så ingår det i min uppgift som undersköterska att vara en öppen första kontakt som klarar av att visa att känslor är okej, det är helt okej att vara en egen person fast man drabbats av en dödlig sjukdom.
Rent medicinskt har jag allt att lära, för jag tror att vi som personal behöver möta all teori vi bär med oss i praktiken upprepade gånger innan vi kan säga att vi ”kan” det. Men med hjälp av denna termins kurs och Kristians bok som varit en del av den så måste jag säga att jag tror att jag har utvecklat den förmåga av lyhördhet jag hade med mig redan innan vi började terminen, men de verktyg jag fått är att vi inte använder munnen för att lyssna, ofta är människor så rädda för att de inte kan ha någonting att svara att de inte vill höra frågan. Jag vill höra frågorna, särskilt de som jag kan mötas av kvällar, nätter och helger, jag vill också få vara en del i livskvalitén hos dem jag vårdar och det kan jag inte vara om jag är för upptagen med att veta vad jag ”ska” svara. Kristian beskriver sjukvården som väldigt grå slog det mig flera gånger, hans vård är väldigt intetsägande och neutral. Vi får inte bli så, möter vi våra patienter som om de vore en stor massa av grå betong så är det så de känner sig, vi ska inte dra skämt och vara käcka och glättiga, vi ska vara det patienterna önskar och behöver. Det vet vi om vi lyssnar på våra patienter. För så enkelt tror jag att det är ibland, om jag slutar fokusera så otroligt mycket på mitt jag så kan jag lära mig mer och formas mjukt kring min omgivning och ge dem det de behöver. Det är omvårdnad!

Som en del vet har jag en förkärlek i att ta bort färgen från mina fotografier. Det känns ibland som att alla färger stör, i helgen vart det mycket testande av min kameras sepia-funktion. Det är inte meningen att vara dramatisk, av de 200 bilder som togs så var det kanske 50-60 st som var utan färg. Till synes så är inte heller bilderna så skarpa som en kan önska, men prova fota en 21-månaders med en kompaktkamera som inte samarbetar. Men jag gillar bilderna. Det är det viktigaste, så här var helgen i Sepia.