krissw

Imorse fick jag besked om att släktens obesegrade matriark gått ur tiden efter en tids sjukhusvistelse. Ingenting chockerande egentligen för är man 96 år med cancer och ett trasigt hjärta så är inte slutet långt borta. Men det suger, det suger och är sämst att den enda personen i världen som var stark som en björn och helt odödlig nu har lämnat oss. 

Värre är det att veta hur man dör, vad som händer i kroppen, vad en cheyne stokes andning är, att organen lägger av, att fingrarna blir cyanotiska och kroppen marmorerar bit för bit. Än värre är det att veta sånt när någon en känner dör.

Men bäst är det att veta att en basal palliativa vård tillämpas överallt (bör tillämpas men tyvärr har även solen fläckar men vi jobbar på det!) Att det i slutskedet är någon där som tar bort det onda och lindrar alla symtom. Men det suger. Det suger att jag inte på hela veckan gett mig tid att vara lite jävla ledsen. Att jag bara fortsatte leva som om livet är en självklarhet.

Dagen har mest handlat om döden då jag haft palliativ vård på schemat 9-15.15. Att vi just idag talade om hörnsten 4 - anhörigvård. Hur det är att vårda barn som anhöriga till patienter som dör, höra barns tankar om att en mamma har dött. Att vi det sista vi gjorde var att prata om aktiv och passiv dödshjälp och att vi därmed även såg en film om exit i Schweiz och pratade om för och nackdelar med att kunna bestämma över sin egen död.

Avslutade dagen med att skriva på ett grupparbete, där gruppen inte var helt närvarande och jag mest trött. Pratade med en norrlänning som med rungande mjuk dialekt vaggade in min hjärna i trygghet. Vid halv sex gav vi upp, vi satt båda i samma båt, ensamma med varsitt grupparbete och samtalen gled mest över på annat. Hon skjutsade hem mig och jag ligger nu i soffan och äter godis.

Ibland behöver man få vara lite jävla ledsen trots att döden är väntad.