krissw

Jag blev så jävla arg och ledsen så jag skickade ut en massa förvirrad mejl till alla berörda lärare (tre stycken) och fick genast lugnande svar från en av dem, jag hade missat hennes upprop men det var ingen fara alls jag var så välkommen på onsdag istället och allt skulle ordna sig.

Igår hade Astrid sista inskolningsdagen, en dag då hon skulle vara på fsk själv 9-15, Daniel lämnade det gråtande barnet och hela dagen gick vi som på nålar över att vi praktiskt taget gett bort det finaste vi har till kompletta främlingar (OBS. Stor överdrift men det kändes lite så). Vi åkte och tränade och handlade lite mat (nu igen, hur mycket äter vi hemma egentligen??) och strax innan tre snubblade vi över varandra i hallen för att hämta vårt barn. Barnet i sin tur var upptagen med att leka med låtsasköket och var inte alls speciell glad att se oss och fröken berättade att Astrid inte har varit blyg, utan visat alla känslor på barometern glad som ledsen och arg, det var rydligen ett trygghetstecken och med ens så rann ett helt badkar med oro och skräck av mig (oro och skräck jag knappt visste att jag hade).

Idag lämnade jag Astrid tidigt för att själv åka till centrumvux för första lektionen i akutsjukvård, vi klev hemifrån tidigt för att vara på den säkra sidan ifall det skulle vara svårt att lämna, lite tårar och oro var det men fröken agerade snabbt och vant och för mig som förälder var det en trygghet att hon är i vana händer.

Resultatet av den tidiga lämningen blev att jag nu alldeles nervös över första lektionen suttit i skolan utanför salen jag ska vara i 45 minuter före start. Jag saknar Skövde och min gamla klass väldigt mycket just idag! 

Men det blir bra! Det är bara fyra månader sen kan jag jobba som alla andra vuxna.