krissw

02.00

Vi anländer till Uppsala akademiska sjukhus efter en lugn timme i bilen, den var faktiskt så lugn att jag somnade till mellan smärtotillfällena som helt plötsligt inte alls kändes så farliga, vid närmare eftertanke så var de mer stressande. Kanske jag bara stressat upp mig så pass att allting kändes värre än vad det egentligen var? Det var trots allt två veckor till beräknad förlossning och jag hade inte haft en enda förvärk tidigare så det kanske var nu de kom.
När vi parkerade bilen utanför förlossningen gör det ont igen, jag lutar mig över parkeringsautomaten och trycker in mitt kontokort (vem kom på att ställa en parkeringsautomat utanför förlossningen? borde det inte vara lag på att man får parkera gratis vart man vill om man ska föda barn?), i smärtans vimmel så trycker jag på en knapp och sen grön knapp, ger biljetten till Daniel som slänger in den i bilen.

vi ringer på klockan in till förlossningen, blir insläppta och uppmötta av en undersköterska vid namn Petra, hon visar in oss i ett undersökningsrum dit det kommer en barnmorska som heter Ulrika, hon kopplar på en CTG-apparat som skall registrera huruvida jag har värkar eller ej samt barnets hjärtljud. Hon lämnar rummet och säger att hon snart är tillbaka, efter några minuter får jag panik av att jag har molande värk men den kommer inte i närheten av värken jag kände av hemma, jag kan heller inte röra mig som jag vill eftersom jag har apparaten fastsatt på mig och det resulterar i att Ulrika inte alls får något ut av den registrering hon försöker göra, hon kommer tillbaka in och försöker fästa om apparaturen men ingenting händer nu heller.

När hon lämnar rummet igen så säger jag till Daniel att det bara är fjantigt att vi är där och om smärtan ska vara sådär fjantig så kan vi lika gärna åka hem och inte sitta där och ta upp tid och rum. Känslan av maktlöshet slår hårt eftersom jag hade väldigt ont men enligt apparaten så hände ingenting i min kropp.
Kvart i tre när Ulrika varit in flera gånger och försökt lista ut varför jag är där (hon säger att hon vill prata med läkaren innan hon släpper iväg mig för jag har uppenbarligen ont men att det kan vara magen i sig som gör ont och inte bebismagen) så ber jag om att få gå och kissa (höggravida kvinnors blåsor är verkligen ingenting man skämtar om!).

Jag får med mig en liten vit burk att lämna urinprov i och när jag ska göra min uppgift så slår smärtan till igen, jag hojtar (vrålar?) till och benen flyger åt alla håll, haltar ut till Daniel och Ulrika igen och hon rynkar på ögonbryna och säger att hon ska göra en snabb undersökning på mig bara, jag håvar ner mina snygga mcHammer byxor och efter 2 minuter så tittar hon på mig och säger att det inte var någon inbillning att jag har värkar och att jag är öppen 3 cm, hon avslutar med att säga att vi kommer få barn i natt och att vi ska få ett rum. Lättnaden är så total att smärtan nästan känns skön och både jag och Daniel fäller varsin tår, av olika anledningar tror jag dock.

Vi blir invisade på ett lugnt och harmoniskt rum och undersköterskan Petra (som inte kan vara många år äldre än oss) är tillbaka och tar fram lite ombyte och erbjuder mig ett bad som smärtlindring, jag kan för tillfället inte komma på någonting som är skönare än ett bad och tackar ja. De försvinner och jag och Daniel lämnas ensamma.