krissw

05.45 - 06.00

Jag blir snabbt nerhissad, jag ligger på rygg och Jesper försvinner, Ulrika går och hämtar någon del som hon sätter tillbaka på min säng samtidigt som Petra kommer fram till mig, ser mig i ögonen och säger lugnt "Nu kommer det att komma in en massa människor". Jag svimmar lite mentalt, spelar upp alla de hemskaste bilderna som finns i huvudet, försöker lokalisera Daniel som är på min andra sida men som blir dragen åt sidan av Petra som säger någonting till honom samtidigt som det kommer in en undersköterska till som hälsar käckt.

Det kommer fler och fler människor, någon har en bår som jag förväntas förflytta mig till, jag förvånar mig själv genom att jag klarar av att kravla mig över till båren trots att jag var övertygad om att jag inte hade någon kropp nedanför mitt huvud och att allting bara var en sjuk feberdröm.
Jag får ligga i fosterställning, får en syrgasmask över huvudet och en sträng order om att andas i den vilket jag inte vill men jag känner att om jag inte gör som personen säger så kommer jag förmodligen flippa ut och krypa ut ur mitt eget skinn. konstigt nog så minns jag ingen smärta från denna stund, bara panik blandat med att jag tänker alla lugnande tankar jag kan, får min barnmorska från MVC i huvudet och hennes lugnande röst om att ifall det blir ett akutsnitt så är det ingen som hinner informera dig om någonting, tänker att jag är trots allt på Akademiska, och det är ju lite bättre än alla andra sjukhus i världen för trots allt så har detta hus räddat livet på många i min närhet samtidigt som jag tänker detta så hinner jag observera att båren rör sig fort och att jag har en massa folk omkring mig, men ingen Daniel i blickfånget.

In i en hiss flyger båren och jag hör Daniels röst, försöker titta åt det håll jag hört honom men någon trycker ner mig på båren, vi flyger ut ur hissen och jag hinner tänka ytterligare en miljon tankar samtidigt som en narkosläkare kommer och ställer mig en massa frågor om jag varit nersövd förut, om jag har allergier, om jag kan öppna munnen så mycket jag kan, om jag kan ta ut min tungpiercing och så fortsätter det, vi hamnar på en operationssal och där hör jag ännu flera människor. Jag hör en kvinna som svarar i en ihärdigt ringande telefon flera gånger varje gång svarar hon otrevligt att hon inte kan prata för hon ska operera, jag ser Ulrika vid min hand där hon tycks trycka i en väldans massa nålar som hon tejpar en massa, jag känner att någon klär av mig medan någon annan sveper mig i vad som måste vara såndär grön steril duk.

Jag ser Jesper Ekman i gröna kläder, eller jag ser hans tjocka svarta glasögonbågar titta ut genom någonting som ser ut som en grön operations-burka, jag hör någon fråga någon annan om de gett mig någonting, jag hör jens säga "nej lägg bort kniven hon är inte sövd än", får panik ännu en gång men den är blandad med lugnet över att jag strax ska få sova och att sova är likvärdigt med att dö.
Om jag har tur kanske jag dör på riktigt för om någonting har hänt med det där lilla barnet som det varit sådan uppståndelse för de senaste 9 månaderna så vill jag inte vakna, och eftersom det logiska tänkandet var långt bort så var jag övertygad om att mitt barn var dött, eller halvt eller så skadat att det inte skulle överleva. Istället för de logiska tankarna om att på 2000-talet så klarar man av en hel del mirakel vad gäller barnafödande plus att de väldigt sällan tar onödiga risker vid förlossningar.

Någon kommer med det där som någon annan tidigare frågat om någon gett mig, det visar sig vara en liten brun flaska med någonting  som "inte är så gott men som är bra för dina tarmar" .
Eftersom jag inte hade någon kropp nedanför huvudet så kan jag ärligt säga att jag totalt struntade i mina ickeexisterande tarmar, eller jag hade sagt det om jag fortfarande hade talförmågan i behåll. Jag sväljer ner det som mycket riktigt inte var gott och får lägga ner huvudet, någon kör in en spruta i en av nålarna Ulrika tejpat fast i min hand och jag tittar upp i taket och äntligen så blir allting svart.